Vuxna människor

“Ida är arkitekt, barnlös och i sin bästa ålder men sista tiden har den biologiska klockan börjat ticka. För säkerhets skull har hon undersökt möjligheten att frysa ned ägg för när hon träffar den rätte i framtiden. Nu är det sommar och Ida tar bussen till sin mammas 65-års dag. Vid stugan väntar också Idas lillasyster Marthe med sambo och bonusdotter. Allt är som uppbyggt för några härliga dagar med familjen om det inte vore för Marthes strålande nyhet. Vuxna människor är en roman om luggslitna familjeband, avundsjuka och skammen över en oälskad tillvaro.”

Den gick från en mysig bok till en hel del intriger och familjedrama, vilket jag gillade. Allt är inte alltid som det verkar, och ibland kan man behöva skrapa på ytan för att komma åt sanningen. Sättet den var skriven på var lätt och bra.

Boken är kort och handlingen utspelar sig bara under några dagar, ändå lyckas författaren fylla den med så mycket! Språket är imponerande och detta är ännu en bok där det inte finns ett ord i onödan, allt behövs. Jag gillar att historien i nutid vävs ihop med tillbakablickar på ett fint sätt som ger djup och förståelse för huvudpersonen Ida.

Boken är tunn, bara 111 sidor, men den har ett stort innehåll. Boken berör och lever kvar hos mig fastän det var ett tag sedan jag läste ut den.

Wow, den här lilla boken hade så verkliga karaktärer och relationer så det nästan blev för mycket. Helt fenomenalt fantastisk liten bok, men så fruktansvärt jobbig att läsa. Jag har aldrig varit med om att en författare har skrivit så mycket känsla inbäddat i ett fint språk. Kommer minnas länge och kommer absolut läsa allt som Aubert ger ut i framtiden.

Boken handlar om Ida mitt i karriären, singel och barnlös. Hon har precis undersökt om hon hon skulle ha möjlighet att frysa in lite ägg till sen, senare, när det är dags för familj. Men först är det semester och hon ska ut till stugan och fira med systern och hennes familj och deras mamma som ska ansluta efter ett par dagar. Det visar sig gå sådär. Livet blir ju inte lättare bara för att det är sommar. Folk är de samma och gamla roller ligger nära till hands.
En bra och angelägen bok om familjerelationer. Kort men jobbig!

Aubert lyckas beskriva känslan av besvikelse och skuldbeläggning inom familjen väldigt bra. Ångesten är tydlig boken igenom.
Det är svårt att gilla någon av karaktärerna men historien och spelet mellan dem är det intressanta.

Det här är en tunn liten bok på 111 sidor, vilket visar att böcker inte behöver vara tegelstenstjocka för att gripa tag och förmedla något. Den yttre ramen är två vuxna systrar som skall fira mammans födelsedag tillsammans i familjens skärgårdshus. Marthe, den yngre systern, lever i ett förhållande med en bonusdotter, medan fyrtioåriga Ida lever ensam. Idén om att samla en familj på en avgränsad plats är ofta lyckad när man vill skildra familjemedlemmarnas status och relationer till varandra. Så också här.

Som med många relationsromaner i samma anda som den här, är det inte handlingen som är den centrala, utan just relationerna. Hur svårt det är att bli av med de roller man hade när man levde som en familj, trots att barnen nu är vuxna, har flyttat ut och har egna liv. Marthe var den som kunde vara precis som hon själv ville. Hon visade vad hon kände och sade vad hon tyckte. Och det gick bra, hon var ändå den som blev favoriserad och mest månad om. Det anser i alla fall Ida. Ida som aldrig brusade upp som Marthe mot mamman när hon var tonåring, som alltid kämpade och gjorde sitt bästa när det gällde allt hon företog sig, både i skolan och på fritiden. Hon var alltid duktig, utan att hon fick någon speciell uppmärksamhet eller uppskattning för det. När familjen samlas kommer känslan av orättvisa och avundsjuka tillbaka.

Berättelsen sker ur Idas perspektiv, men det gör henne varken mer eller mindre sympatisk än någon av de andra. Under vistelsen i sommarhuset är nästan allting som sker en slags maktkamp mellan syskonen, där Ida anser att hon alltid drar det kortaste strået. Och när det gäller relationen till mamman så har hon nog rätt, Marthe är favoriten. Kanske för att hon är mer okomplicerad och vanlig och därför enklare att tycka om. Ida har satsat på sin karriär, lever i stan utan man och barn. Hon träffar män, men oftast är de gifta. Nu har den biologiska klockan börjat ticka och hon planerar att frysa in sina ägg för att kunna bli med barn senare. Men inte ens det gör att hon hamnar i familjens centrum, eftersom Marthe berättar att hon äntligen lyckats bli gravid.

Avundsjukan och känslan av orättvisa blir kanske tydligast när det gäller sommarhuset. Marthe har alltid tillbringat mycket tid i huset och agerar som om det är hon som äger det. Hon rensar grusgångarna från ogräs, hon byter ut trasiga möbler och inreder, och nu har hon till och med fått huset ommålat i en helt ny färg, utan att först få godkänt från Ida. Ida känner sig överkörd. Trots att hon under alla år bara varit korta perioder i huset och trots att hon aldrig lagat, fixat eller engagerat sig i det. Hon tänker att hon skall betsa terrassen, men det slutar med att hon dricker öl istället. Och trots att hon efter en natt ensam i huset längtar tillbaka till stan igen. Men det är trots allt hennes hus också.

Jag tror att alla kan känna igen sig åtminstone i vissa saker i den här boken, utifrån sina egna förutsättningar. Jag kunde även föreställa mig mina bröder i vissa delar av syskonrollerna. Hur man uppträder mot varandra och uppfattar saker i en familj är nog ganska allmängiltigt, och det behöver inte spela så stor roll om man är kvinna eller man. Och har man inte syskon att relatera till så har man föräldrar, närvarande eller frånvarande. Som sagt, jag är ganska övertygad om att det här är en bok för de allra flesta.

Bloggen Just nu just här/Annette

Ida är arkitekt och singel. Hon har aldrig haft en riktig relation och hon har inga barn. Nu har hon träffat en läkare för insemination. Ida åker till sin mammas sommarstuga för att fira mammans 65 årsdag. Mammans sambo, Idas syster med sambo och bonusdotter är med och firar. Då får Ida besked från läkaren att hon inte kommer att lyckas bli gravid. Hennes syster berättar samtidigt att hon ska ha barn. Jag tycker boken var intressant. Däremot kände jag inte särskilt mycket för Ida eller någon av personerna boken.

Ida har ett ordnat liv, hon arbetar som arkitekt och är i sin bästa ålder men den biologiska klockan har börjat ticka. Det är sommar och familjen har samlats för att fira mammans födelsedag i sommarstugan. Upplagt för några fina dagar men konflikterna spirar. Många tunga känslor som ska bearbetas, ett syskonskap och en familj med underliggande problematik. Aubert har ett fantastiskt sätt att beskriva inre monologer, grämande känslor och tankar kring sorg.

Ida är på väg till sin familjs sommarstuga. De ska samlas för att fira sin mammas 65-årsdag och njuta av sommaren tillsammans. Men väl i stugan tillsammans med sin lillasyster Marthe blir Ida väl medveten om allt hon inte har men som hennes syster har. När Marthe berättar att hon och sambon Kristoffer äntligen är med barn så rinner den redan fulla bägaren över. Det finns inte längre mycket plats kvar åt att njuta men dessvärre mer plats åt avundsjuka och självömkan.
-
Alltså, AJ aj aj... var det bara jag som hade ont i magen och blev upprörd när jag läste denna? Tyckte att det bara var ett endaste mörker och familjerelationer som inte gör annat än skaver och att alla var elaka, barnsliga och självupptagna. Två systrar som aldrig kommer att bli vuxna människor i deras relation och en mamma som bara förstärker deras roller. Jag gillar boken, ville inte sluta läsa, den är fängslande och jag beundrar Maries sätt att skriva på för hon lyckas VERKLIGEN med att beröra - det är smärtsamt och jobbigt att läsa när systrarna trycker på varandras ömmaste punkter. Men hade kanske önskat mig en glimt av något som var bra, något litet bara för det känns nästan för tungt för min smak eller i alla fall just nu i dessa tider.

Ida är fyrtio år, singel och barnlös. Den biologiska klockan tickar, och i väntan på rätt tillfälle undersöker hon möjligheten att frysa ner sina ägg. Det är också sommar, och dags för det årliga besöket i sommarstugan. Där ska hon träffa sin syster Marthe med man och hans dotter, och så deras mamma med sin nya man. Dessa dagar ska de bara ha det trevligt, och när Marthe har glada nyheter hamnar hon snabbt i fokus. Nu kan Ida definitivt inte berätta om sina egna problem. Relationen mellan mamman och döttrarna följer samma mönster som den alltid gjort, och de faller snart in i sina gamla roller. Förbjudna tankar och avundsjuka väcks till liv, liksom händelser från barndomen som präglar dem än idag.

Det här är en kort bok med mycket innehåll. Karaktärerna väcker inte min sympati, men jag blir både engagerad och berörd. Det är intressant att se hur relationen till våra nära kan se ut, och hur den påverkar oss. Eftersom det är en tankeväckande bok som väcker mycket känslor är det en perfekt bok för bokcirkeln, för här finns det mycket att diskutera.

En otroligt stark och fin kortroman som rör ett så starkt ämne.
man kände sig så inne i historien, dialogerna var så verkliga och karaktärerna likaså. Det kändes nästan som att man kunde ta på situationen och man ville bara kliva in i boken och krama om Ida, huvudpersonen.
Man kunde nästan känna hennes ångest och sorg, så pass stark var den.
Rekommenderar varmt!

En kortroman på 111 sidor som innehåller familjedrama, olika roller som vuxna i en familjekonstellationen, syskonrivaliteten, barnlängtan och ofrivilligt ensamhet. Boken tar upp starka frågan om är man mindre värd i samhället som ensam och barnlös? Är det fel att vara frivilligt (eller ofrivilligt) singel och barnfri och hur andra (vänner, familjen mm) i samhället beter sig som en (o)vuxen mot dem. Väldigt bra bok med igenkänningsfaktor för många och träffar mitt i prick med så få sidor. .

Det här var en bok som verkligen kändes. Vuxna människor av Marie Aubert må vara kort, men den rymmer en hel del. Författaren vågar skriva om sådant som vi inte brukar prata om och hon väjer inte för något. Hon diskuterar tabun och skam med en knivskarp precision. Hon träffar mitt i prick, vilket gör att läsningen kantas av ett visst obehag, nästan ångest. Detta menar jag i positiv bemärkelse. Det är få som kan skriva på ett sätt som framkallar så starka känslor hos läsaren. Hon väger orden som på våg och vet precis vilka hon ska välja. Resultatet blir mycket träffsäkert. Det är avskalat och kärnfullt och jag fängslas av hennes skildring av det psykologiska samspelet mellan människor. Jag blir frustrerad på orättvisorna och hopplöshet. Alla karaktärer har brister och känns väldigt trovärdiga och mänskliga. De lyckas inte se varandra och särskilt systrarna ser bara det som är bra i den andres liv, inte det som gör den andre olycklig. Mammans favoriserande gör mig tokig. Jag kommer på mig själv med att småsint önska att Ida ska måla om stugan i smyg så den blir gul igen. Ensamhet genomsyrar boken trots att handlingen följer en familj som umgås i sommarstugan. Jag fascineras över hur författaren lyckas beskriva hur det är när man ibland tänker något man egentligen inte menar, hur det man tänker kan vara mer symboliskt som längtan snarare än ett uttryck för exakt det man vill ha. Det här är en väldigt välskriven och mycket läsvärd bok. Läsningen var inte behaglig och stämningen i boken gjorde att det kröp i kroppen på mig, men oj vad bra den var.

Komplicerade familjerelationer från dåtid och nutida semester tillsammans i sommarstuga. Kort roman som jag inte riktigt fastnade för.

En helt okej kortroman. Enkelt språk, lätt att leva sig in i, men en ganska tråkig story. Passar för streckläsning en seg dag, men ingen stor läsuppelvelse.