De afghanska sönerna

Svår bok att sätta betyg på men också en väldigt viktig bok som skildrar något fler behöver förståelse och empati kring. Jag är lite konfunderad över vilken ålder som ska tänkas vara målgruppen. Den är klassad som ungdomsbok men jag skulle säga att det är ett typiskt exempel på att det kanske skulle till ytterligare en kategori efter engelsk typ, YA=Young Adult=Unga vuxna. Alternativt att vi blev bättre på att inte stänga in litteratur i sina åldersfack.

Jag får tillbakablickar till när jag bodde och jobbade i Värmland. Hur många ungdomar på flykt jag träffade i jobbet som skol- och folkbibliotekarie. Hur man kom vissa nära och sen inte visste vad som hände, vart de tog vägen. Blev Ahmed som kom in till skolbiblioteket för att få hjälp med att plugga om örats anatomi läkare? Eller uppfinnare som han också pratade om? Vad blev hans öde?

Vad hände med alla som bodde på Värmlandsporten där vi brukade stanna med bokbussen för att de skulle låna lättlästa böcker, böcker om grammatik, körkortsteori?

De afghanska sönerna följer Rebecka som nyss gått ut gymnasiet och som jobbar på ett HVB-hem. Genom hennes ögon får vi följa tre killar från Afghanistan och deras liv i Sverige, deras hopp, deras drömmar, deras besvikelser. Det handlar mycket om hur svårt det är att hålla distansen när man har ett jobb där man träffar människor, speciellt människor som behöver en och som det är lätt att bygga en relation till.

Elin Perssons debutroman är en käftsmäll. Vi får följa Rebecka som jobbar på ett HVB-hem, och genom henne lär vi känna Ahmed, Hamid och Zaher. Tre unga män som försöker navigera i det svenska samhället och samtidigt väntar på besked om de får stanna i Sverige.

Boken är lättläst, saklig och realistisk. Känslorna tar inte över, men de finns där mellan raderna. Det KÄNNS verkligen i
hjärtat emellanåt. Vår tids sårbarhet gör sig så tydlig.

Slutet var något kort, jag hade önskat en epilog där man får reda på vad som händer sen. Överlag en fin och gripande bok som inte kan få annat än fem plus.

Ni anar inte hur mycket känslor som bubblat upp till ytan under tiden jag läste denna bok. Då jag tidigare arbetat på ett boende för just ensamkommande barn så fick denna bok mig att sakna "mina" barn.
Boken är otroligt realistisk och jag kan se huvudpersonerna framför mig och känna igen mig i de situationer som uppstår i boken.
Språket är enkelt och det tycker jag passar boken väldigt bra. Men trots att det är avskalat lyckas författaren skapa ett band mellan läsaren och karaktärerna och det är riktigt snyggt gjort. Jag anser att De afghanska sönerna är superbra som ungdomsbok men vill också poängtera att den även passar vuxna.
Kontentan: brinner du för medmänsklighet så tycker jag absolut att du ska läsa denna fantastiska debutroman.

En imponerande bok om Rebecka som jobbar på ett HVB-hem, där får vi följa henne.
Boken är imponerande, lätt läst och känns verkligen i hjärtat i mellan åt.

Jag har läst De afghanska sönerna som riktar sig till unga vuxna, men var går gränsen egentligen?

Vi får följa Rebecka som arbetar på ett HVB-boende för ensamkommande barn och ungdomar. Vi får genom Rebecka kontakt med Ahmed, Hamid och Zaher, tre unga män som försöker hitta rätt i det svenska samhället, samtidigt som de väntar och väntar på att veta om de ens får vara kvar. Det är intressant att följa Rebecka, hur hon ska hålla sig professionell, inte komma för nära, samtidigt som man förstår att det är trygghet och närhet de unga männen behöver mest.

Sakligt och sansat, utan att för den sakens skull bli känslokall, redogör Rebecka för sina dagar på HVB-hemmet, rutinerna och killarnas vardag. Vi förstår att killarna har haft det tufft, utan att det beskrivs i känslosvallande ordalag. Det avskalade formatet i kombination med detaljerna från killarnas liv som finns mellan raderna har en förkrossande effekt. Trovärdigt, realistiskt och med käftsmällskraft.

"Jag sitter i femton minuter. Väntar på honom som jag misstänker att man väntar på någon som har varit ute i strid. Kommer han att komma tillbaka skadad eller helskinnad? Vilken kram kommer det att vara, den snurrande eller hårda? Kommer jag att kunna fråga vad han drömmer om? Eller kommer kramen att vara stillastående. Kommer vi att pressa handflatorna mot timvisaren, göra allt vi kan för att stoppa natten."

Jag har själv varit med på resan från hoppfullheten och de glada middagarna, glädjen hos ungdomar fulla av livsglädje, längtan efter uppehållstillståndet. Till tredje avslaget, återvändarsamtalet, självskadebeteendet, uppbrottet och slutligen flykten till ett annat land för att undkomma utvisning. Helvetet.

Inte som personal, utan som bonus-mamma till en afghansk son.

Därför var det här en svår bok för mig att läsa, och förmodligen helt omöjlig att recensera. Detta till trots. De afghanska sönerna är en underbar (frukt-ansvärt bra) bok. Välskriven är bara förnamnet. Alla borde läsa den!

Rebecka jobbar på ett HVB-hem och på hennes avdelning bor tre tonårskillar från Afghanistan. Det är kaxiga Ahmed som gillar att dansa och att prata om kärlek och sex. Det är Hamid som simmar som en fjäril i vattnet och som blir kallad till att göra en medicinsk åldersbestämmelse hos Migrationsverket. Och så är det Zaher, den tysta killen i de glittriga sandalerna som har allt han äger i en plastkasse när han kommer till boendet och som tillverkar påskpyssel runt fotot av sin familj.

Rebecka tar med killarna och fiskar, åker skridskor, har snöbollskrig, badar i havet och är deras närmaste anhörig i allt som sker. Hon fungerar på många sätt som en stöttande förälder men på samma gång måste hon följa alla regler i pärmen. Skriva in i journalen vilka mediciner de tagit, vilka vänner de haft på besök och om någon varit ute för sent på kvällen. Allt måste registreras.

Det är skrämmande läsning om en alldeles för sann verklighet för många ensamkommande barn och ungdomar i Sverige. Men det är också en fin historia om killar som stöttar varandra, som tröstar och peppar, som lagar mat till varandra och älskar varandra. Om killar som förlorat hela sin familj när de flytt till Sverige men som blir varandras nya familj här.
Det är en bok om att försöka leva i nuet och göra det bästa av situationen, trots att hela ens liv och framtid vilar i någon annans händer.

Det här är en bok att sträckläsa! Med superkorta kapitel och ett ständigt driv där man vill veta hur det ska gå för killarna, är boken omöjlig att lägga ifrån sig.

I socialantropologen Elin Perssons romandebut möter vi Rebecka som nyss fått jobb på ett HVB-hem kallat Gnistan. Som nyanställd lär hon känna tre pojkar från Afghanistan. Rebecka får rådet att inte engagera sig för mycket i jobbet och aldrig ta det med sig hem, vilket visar sig vara lättare sagt än gjort.

Intressant berättarteknik
Elin Persson låter läsaren ta del av de unga pojkarnas respektive liv genom Rebecka. Berättelsens struktur påminner om dagboksanteckningar, med korta beskrivningar av såväl pojkarna som Rebeckas chef och övriga kollegor. Rebecka tar in allt hon hör och ser och beskriver det utifrån sina egna erfarenheter och värderingar.

Gripande och bildande
Den här boken är en rörande hyllning till alla som arbetar med ensamkommande flyktingbarn och andra utsatta. När man läser den blir man oändligt tacksam för att det fortfarande finns människor som vägrar att lämna jobbet på jobbet och istället vågar engagera sig trots att det gör ont. De afghanska sönerna ger dessutom en riktigt bra inblick i vilka tragedier som ofta drabbar ensamkommande tonåringar på vägen till Sverige. Boken kan säkerligen också vara en bra introduktion för någon som vill arbeta på HVB-hem, då den beskriver lagar och regler ganska ingående.