Oktoberbarn
Bok av Linda Boström Knausgård
Författaren till Oktoberbarn har upprepade gånger varit inlagd på en psykiatrisk avdelning enligt LPT – lagen om psykiatrisk tvångsvård. Där tvingas hon mot sin vilja att genomgå ett flertal ECT-behandlingar. Som biverkning tappar hon stora delar av sitt minne. Och vem är man utan sina minnen? I denna bok gör hon upp med psykiatrin – eller ”fabriken” som hon kallar den slutna psykiatriska avdelningen.
När en själv är i ett skede i livet när en inte är sprittande glad kanske det är dumt att läsa böcker om psykisk sjukdom. Men Linda Boström Knausgårds bok Oktoberbarn har ropat efter mig ett tag. En helg i september 2020 slog jag till och köpte pocketutgåvan i fysiska bokhandeln. Jag menar, jag hade ju läst alla de sex delarna i hennes exmans Min kamp-serie. Nog skulle jag palla med en bok med färre än 200 sidor?
Linda Boström Knausgård har vid flera tillfällen varit tvångsintagen för psykiatrisk vård. Hon har upprepade gånger fått ECT-behandling, alltså behandling med elchocker. Behandlingen går ut på att ge hjärnan ”svaga pulser av elektrisk ström under några sekunder”, enligt 1177 Vårdguiden. Det är en behandling som anses effektiv för den som har drabbats av svår depression. För författarens del innebar behandlingen att hon tappade stora delar av sitt minne. Den lilla boken är en form av uppgörelse med den psykiatriska vården, men ger också tillbakablickar till författarens barndom liksom även senare år.
Jag tycker att boken är lite hoppig. Det kan i och för sig vara ett litterärt grepp, men det kan också vara en konsekvens av behandlingen. Personligen tycker jag att ECT-behandling låter väldigt otäckt och framför allt… okontrollerbart. Patienten är verkligen i utsatt läge och helt i händerna på vårdaren.
Att få läsa om författarens barndom och uppväxt ger ganska skrämmande bilder. Även författarens pappa var psykiskt sjuk och bipolär precis som dottern, nåt som skildras i korta, men obehagliga scener. Ja det här är en bok som sannerligen är motsatsen till feelgood… Det här är en väldigt naken historia som jag har svårt att värja mig för.
Det är svårt att betygsätta människors berättelser om sina liv. Mitt omdöme blir högt inte för att detta är ett litterärt mästerverk som sådant utanför att boken boxar mig så brutalt i solar plexus.
Linda Boström Knausgård har vid flera tillfällen varit tvångsintagen för psykiatrisk vård. Hon har upprepade gånger fått ECT-behandling, alltså behandling med elchocker. Behandlingen går ut på att ge hjärnan ”svaga pulser av elektrisk ström under några sekunder”, enligt 1177 Vårdguiden. Det är en behandling som anses effektiv för den som har drabbats av svår depression. För författarens del innebar behandlingen att hon tappade stora delar av sitt minne. Den lilla boken är en form av uppgörelse med den psykiatriska vården, men ger också tillbakablickar till författarens barndom liksom även senare år.
Jag tycker att boken är lite hoppig. Det kan i och för sig vara ett litterärt grepp, men det kan också vara en konsekvens av behandlingen. Personligen tycker jag att ECT-behandling låter väldigt otäckt och framför allt… okontrollerbart. Patienten är verkligen i utsatt läge och helt i händerna på vårdaren.
Att få läsa om författarens barndom och uppväxt ger ganska skrämmande bilder. Även författarens pappa var psykiskt sjuk och bipolär precis som dottern, nåt som skildras i korta, men obehagliga scener. Ja det här är en bok som sannerligen är motsatsen till feelgood… Det här är en väldigt naken historia som jag har svårt att värja mig för.
Det är svårt att betygsätta människors berättelser om sina liv. Mitt omdöme blir högt inte för att detta är ett litterärt mästerverk som sådant utanför att boken boxar mig så brutalt i solar plexus.
I den här boken får läsaren en inblick i psykiatrins dolda värld. Läsaren får framför allt läsa om de mörka och hemska delarna, men det finns ljusglimtar. Jag uppskattade de ljusa stunder som berättaren fick med en del av sjukvårdspersonalen.