Utrikespolitiken som slagfält

Samförstånd och enighet över partigränserna har alltid varit honnörsord i den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Att göra partipolitik av dessa frågor betraktas i den politiska debatten närmast som en dödssynd. Trots strävan efter partipolitisk enighet blir det dock ibland bråk om de internationella frågorna. Hjalmarsonaffären, Vietnamkriget, Israel-Palestina-konfliken, u-båtskräkningarna och Sveriges relationer till Sovjetunionen är bara några frågor som utlöst våldsamma partipolitiska strider i Sverige under efterkrigstiden. Varför väljer partierna att trots samförståndskravet ta strid om utrikes- och säkerhetspolitiska frågor? Är bråken om utrikespolitiken en följd av partitaktiska överväganden och partiernas försök att vinna väljare? Eller skall striderna ses som uttryck för att partierna har olika ideologiska uppfattningar om vilken politik som bäst gynnar Sveriges intressen? Är det i dagens internationaliserade värld överhuvudtaget möjligt eller önskvärt att behandla utrikes- och säkerhetspolitiken som en zon fredad från partipolitiska strider? Svaren på dessa frågor är av betydelse för synen på demokrati och utrikespolitik samt för diskussionen om hur Sverige bäst skall värna sina intressen i den internationella politiken.