Svärmodern

Denna boken gjorde mig bara frustrerad. Jag hade mycket svårt att känna något för karaktärerna och historien kändes bara platt och långdragen. Jag var flera gånger nära på att ge upp, men tog mig om än motsträvigt igenom boken.

Boken träffar mig som en box i magen. Man vill läsa vidare och se hur relationsdramat utvecklas och man hoppas hela tiden på det bästa. Att Åsa ska ändra beteendemönster och kunna ha en bra relation med sin son och hans familj. Trots att hon upprepade gånger ber om ursäkt så är mönstret detsamma. Gränslöst. Komplicerat. Och hennes motvilja mot svärdottern lyser igenom, vilket får dem att ta avstånd från henne för att markera var de står. Herngren beskriver de komplicerade familjerelationerna på ett mycket trovärdigt sätt och det är lätt att relatera till känslorna. Man får mestadels följa Åsa (svärmoderns) synvinkel men korta avsnitt även sonens och svärdotterns. Hade jag fått önska hade jag gärna sett att det varvades mer så man fick läsa saker mer ur deras synvinkel. Nu blir svärmodern ”offret” och de andra får inte försvara sig för läsarna. Slutet är inte som jag förväntat mig och gör mig ganska besviken, men det är ändå en väldigt läsvärd bok.

Jag blev överraskad, tyckte att den var lite för lång och tjatig först men i mitten och slutet tog den fart!

Tänkvärd bok som visar att det finns flera sidor av varje upplevelse! Det fanns både värme, smärta, enkelhet och komplexitet. Fin!

Moa Herngren är verkligen skicklig när det gäller att beskriva det allra svåraste i våra nära relationer. I "Svärmodern" är det Åsa som får problem när sonen, Andreas, träffar en ny flickvän. Åsa och Andreas har haft en väldigt nära relation ända sedan Andreas pappa lämnade dem när Andreas var mycket liten, men relationen ställs på ända när svärdottern kommer in i bilden. Åsa förstår sig inte på Josefin, som bara drar sig undan när Åsa anstränger sig för att skapa en god relation till henne. Inte heller blir det bättre av att Josefin snabbt blir gravid och Åsa inte bara ska förhålla sig till rollen som svärmor, utan också till rollen som farmor. Andreas börjar gå i terapi och påhejad av Josefin vänder han sig alltmer bort ifrån Åsa, som han tycker är gränslös och som bär ansvar för att han under sin uppväxt inte har fått träffa sin pappa.

Boken väcker starka känslor hos mig. Jag pendlar hela tiden mellan att tycka synd om Åsa och att vara riktigt irriterad på henne. För det stämmer verkligen att hon är gränslös. Hon är inte det minsta taktfull utan tränger sig på när det är uppenbart att hon inte är välkommen, och hon gör ständiga övertramp och kommer med klumpiga kommentarer. Men samtidigt vill hon bara väl, och det är inte rättvist att Andreas och Josefin straffar henne så hårt. Josefin är också en väldigt osympatisk person, och det är lätt att förstå varför Åsa har så svårt för henne.

Det här är en bok som lätt sträckläses. För när du väl har börjat läsa den vill du genast veta hur det hela ska sluta. Och en och annan hemlighet och oväntad vändning dyker upp längs vägen. Boken rekommenderas varmt till alla som tycker om att utforska nära relationer i romanform. Själv är jag omåttligt förtjust i just detta så jag tyckte mycket om boken. Jag hade dock önskat att jag hade fått en lite större inblick i Andreas och Josefins värld. Kapitlen där de får komma till tals är lite väl korta.

En av de starkaste böckerna jag har läst i år! Missa inte denna! En roman om relationer och olika sidor av samma skeende, hur vi tror att vi är och hur vi uppfattas av andra. Så gripande, så träffsäker och så full av känslor!

Så mycket känslor. Läser boken med en obehaglig klump i magen. Om svåra relationer och om att inte ses som den man tror sig vara. Moa Herngren skriver som en svenska Jodi Picoult light med moraliska dilemman och alla dess gråzoner.

Svärmodern är nog en av de starkaste böcker jag läst på länge. Som nybliven mormor har jag mycket lätt att identifiera mig med Åsa som får sitt första barnbarn.
Men det blir inte okomplicerat. Missförstånd gör att hon inte får träffa lille Sam på mkt lång tid och jag lider så med henne. Senare får vi ta del av sonens och svärdotterns syn på saken. Boken är dock hela tiden skriven i jag-form vilket är en faktor till att den är så stark.
Rekommenderas varmt, inte bara till svärmödrar.

Så otroligt smärtsamt och frustrerande. Ibland får vi lite hopp som sedan sopas bort. Trots att jag förstår Åsas smärta när ende sonen försvinner kan jag inte förlika mig med hur tanklöst hon uttrycker sig. Det är ändå barnen som väljer sin partner och som förälder får en finna sig i det.
MEN boken är otroligt bra skriven och jag rekommenderar boken och tycker att den ger en inblick i hur svåra relationer kan vara.

En bok som kräver av sin läsare. Finns så många aspekter och många frågor att ta ställning till om man vill.

Oj, vilken bok, vilken bok. Jag har sträcklyssnat på den sen igår. Varje minut jag kunnat har jag lyssnat. Jag var helt enkelt tvungen att bli klar. 😳📚 Den handlar om Åsa som är mamma till ”Kubben” eller Andreas som han heter. Mest av allt handlar den om hur hennes liv förändras när Andreas träffar Josefine ”Jossan”. Om hur hon går från att vara en omhuldande mamma till en, i Josefines ögon, gränslös svärmor som tar över deras liv. Ja, Andreas tycker ju likadant. Det handlar om kampen att få vara en del av sitt barns liv, att få vara delaktig i barnbarn och faktiskt ha en tillhörighet. Den här boken berör på djupet och den är sorglig, tragisk och många gånger överrumplande, för jag vet inte vad jag känner. Blir arg på Åsa, Andreas och Jossan. Och alla andra. Så svårt att säga var ens sympatier hamnar. Men en sak är säker, den är så bra skriven. Även om jag inte haft problem med mina svärmödrar så kan jag absolut känna igen en känsla av maktlöshet och lite sorg som kommer i och med att man blir en perifer person i sina barns liv, när de blir vuxna. 😔❤️ Missförstå mig inte nu, det är så det ska vara och det är ok! 😂Nu hoppas jag verkligen inte att jag är den här typen av svärmor, då måste ni säga ifrån @gabriel_granfors och @joel_snall! 😂😂 Men vilken bok.... alltså vilken bok. Läs den. Snälla, läs den. Tack @moaherngren för läsupplevelse utöver det vanliga. Jag älskade den. Dessutom är uppläsaren Charlotte Jonsson fenomenal. Den får 🟣🟣🟣🟣🟣 av fem möjliga. Så jäkla (ursäkta) bra

Icentrum står Åsa, mamma och svärmor. Åsa och hennes son har alltid stått varandra nära, men när Andreas träffar Josefin förändras deras relation.
När Andreas och Josefins lägenhet ska renoveras flyttar de in hos Åsa.
Av misstag får Åsa reda på något som leder till en stor konflikt som hotar att splittra familjen.

Den här boken är riktigt bra och får mig att fundera på hur olika syn på en uppväxt kan vara. Åsa gör allt för Andreas men det blir ibland fel och upplevs av hennes son som själviskt och manipulativt. Jag lider med Åsa och jag blir irriterad på henne ibland, man måste inte säga allt man tänker.

Rekommenderar er att läsa eller lyssna.

Moa Herngren är en av få författare som på ett så skickligt, ärligt och realistiskt sätt lyckas beskriva relationer och de svårigheter som kan finnas i dem ur flera synvinklar. Hon synliggör hur den bild som vi har av oss själva och hur andra uppfattar oss kan vara så fullständigt olika.
Igenom i stort sett hela boken följer vi Åsas perspektiv; en sympatisk mamma som älskar sin son och önskar det bästa för honom. Jag känner besvikelse och frustration över hur Andreas och Josefin beter sig, blir arg på dem! Åsa vill ju bara väl, vänder nästan ut och in på sig själv för att vara till lags och inte trampa någon på tårna, tills hon faktiskt gör just det. Eller gör hon det?
Det är först närmare slutet av boken som vi får ta del av Andreas och Josefins perspektiv  som fördjupar förståelsen för allas känslor, agerande och upplevelser av olika situationer och händelser. 
Den här boken har jag läst med gråten i halsen och en klump i magen, men även med en varm känsla i bröstet.
Det här är en bok ni inte får missa!

Detta är det första jag läser av Moa Herngren men definitivt inte det sista!
Wow! Vilken känslostorm denna relationsroman river upp! Det är med stor klump i magen och gråten i halsen jag läser om ensamstående Åsa, hennes vuxne son Andreas och hans flickvän Josefin som tillsammans får sonen Sam.
Åsa vill så gärna att hon och Josefin ska ha en lika fin relation som Andreas förra flickvän och hon hade.. något hon kanske påtalar lite väl ofta.. givetvis utan att mena något illa! Men hur tar Josefin det? Hur tas det vi säger och gör emot av andra i vår närhet?
Åsa vill så gärna träffa Sam så ofta som möjligt och hjälper gärna till när det kommer till barnpassning, städning osv.. men tränger hon sig på? Vill för mycket? Och för vems skull?
Till viss del förstår jag att Åsa ibland kan bli lite för mycket.. men mitt hjärta blöder för denna ensamma kvinna, som föreläser om kommunikation, men har så otroligt svårt för det själv i sitt privatliv!
Jag sträckläste och påverkades oerhört av detta drama. Riktigt bra skrivet och gestaltat!

Åsa har levt ensam med sin son Andreas i många år, vilket har gjort att de har ett speciellt band.

Åren går, Andreas växer upp och träffar Josefin, som är son till Åsas bästa kompis Stina. Förhållandet gör att relationen mellan Åsa och Andreas förändras. Josefin är inte alls intresserad av att ha en närmare relation med sin svärmor.

Snart blir Josefin gravid, och Åsa ser fram emot att bli farmor. Men när Åsa tycker hon hjälper till, får hon istället höra att hon lägger sig i. Hon vill ju bara få vara farmor, men istället får hon inte vara med, och alla vänder henne ryggen. Detta blir början på en konflikt som splittrar familjen.

Jag blir så ledsen för Åsas skull. Hennes utanförskap. Hon vill ju bara hjälpa till, ibland går hon över gränsen, men ibland är det bara missförstånd. Det är jobbigt att läsa hur hon stängs ute. Att som mamma förlora kontakten med sitt barn och barnbarn måste vara fruktansvärt.

Man blir verkligen berörd av boken, den väcker mycket känslor och tankar. Säkert är det många som känner igen sig, då den känns trovärdig.

Till viss del känner man igen sig själv i berättelsen, både som svärmor och svärdotter. Ibland tycker man att Åsa, är pinsam och borde agera annorlunda.

Åsa är ensamstående med sin son Andreas som hon har en tät relation till. När Andreas träffar Josefin, bildar familj och får sonen Sam börjar problemen. Josefin upplever att svärmodern lägger sig i för mycket och när Andreas tar Josefins parti blir konflikten uppenbar. Missförstånden blir många och det smärtar Åsa att förlora kontakten med sonen och att inte få leva ut farmorsrollen.
En konflikt med Åsas mamma finns också och när mamman dör är Åsa helt ensam.
Sitt yrke till trots verkar Åsa ha svårt att kommunicera i privatlivet.
Omdöme: 5/5 En riktigt spännande och bra relationsroman med mycket igenkänning antingen man är eller har erfarenhet som svärmor/svärdotter eller bara täta relationer. Hade personligen gärna sett ett annat slut.

Mina förväntningar på denna bok var hög efter alla lovord den fått, men jag tyckte inte om den. Den gav en bitter eftersmak. Om man vill ha drama och många omtumlande känslor ska man läsa denna bok.

Vilken fantastisk bok! Jag sträckläste, det gick liksom inte att lägga boken ifrån sig. Men boken väckte känslor, många känslor. Jag var arg, ledsen, glad, irriterad och allt däremellan. Jag blev väldigt berörd av berättelsen.
I boken får vi träffa Åsa, som är ensamstående med sin son Andreas. De har en nära relation som förändras när Andreas träffar Josefine. När Åsa försöker knyta an till svärdottern och hjälpa till uppfattas hon som gränslös och det är början till en konflikt som kommer splittra hennes familj!
Det här är en stark berättelse om hur bilden av oss själva och hur andra uppfattar en kan skilja så mycket. När man inte egentligen förstår vad det är man har gjort fel, om man ens har det?

Att som barn bryta med sin mamma och inte låta henne träffa sitt barnbarn är hårt. Jag lider med Åsa i boken, känner mig arg över sonens och svärdotterns val.
Boken är uppdelad och man får möta karaktärernas olika perspektiv av det som händer och har hänt. Det är lättläst, gripande, träffsäkert och relationerna i boken är förbannat bra skildrade. Lysande och briljant! Rekommenderas varmt!

Jag har en hatkärlek till denna bok. Den var så oerhört gripande att jag fick ont i magen. En tragisk historia om en mors väldigt gränslösa kärlek till sitt enda barn, Andreas, och vad denna gränslöshet kan få för konsekvenser. Jag tycker emellanåt så fasligt synd om mamman och jag tycker ibland så illa om svärdottern. En riktig bladvändare som stannar kvar i hjärtat länge❤️

Det har alltid varit Åsa och hennes son Andreas, bara de två i alla år. Som ensamstående mamma och ensambarn har de kommit varandra väldigt nära. En dag presenterar Andreas sin flickvän för Åsa, en flickvän som ska visa sig vara lite knepig - vad Åsa än gör så verkar hon aldrig vilja tycka om sin svärmor. Att bli omtyckt av sin nya svärdotter är viktigt fast det ska visa sig bli en svår match och ännu svårare blir det när Åsa en dag går lite över gränsen, men absolut aldrig medvetet. Det är ändå starten på en konflikt som riskerar att splittra hela familjen.
-
Det här hörni, det här är en relationsroman när den är som bäst! Alltså ÄLSKADE verkligen denna, trots att det kunde vara sjukt jobbigt emellanåt med både ångest och skamsköljningar. Kunde komma på mig själv flera gånger med att sitta och blunda samtidigt som jag skakade på huvudet över saker karaktärerna gjorde, som också är så verkliga. Men lika mycket som det är ångest och pinsamt så är det så jäkla bra! Kunde absolut flera gånger om känna med karaktärerna samtidigt som jag kunde bli så irriterad på dem. Känna mig ledsen med dem och vilja trösta för att sen vilja skrika ”neeeej vad håller du på med?” när man inte trodde att det kunde bli värre så blev det just det. Men det är personer jag vill att det ska gå bra för, jag hejar på dem och de höll mig vaken för jag kunde inte sluta läsa innan jag fått veta hur allt skulle gå.

Wow en feelgoodbok tänkte jag när jag öppnade bokposten från Norstedtsförlag och Moa Herngren.
Men ack så fel jag hade. Den här är allt annat en feelgood men så himla bra.

I den här berättelsen åker jag bergochdalbana, det är känslor hit och känslor dit. ibland har jag full förståelse och känner full empati för Åsa, svärmodern, för att i nästa kapitel undra från vilken planet hon kommer och snabbt går jag över till att ta parti för Andreas.
JA, så här håller det på, fram och tillbaka, snacka om att jag känner mig velig och inkonsekvent i mitt sätt att tänka och döma.

Ibland måste jag stanna upp och fundera...jag är själv svärmor gånger 2 men jag är mormor...är det skillnad? Har man större rättigheter som mormor...
Jag har ju dessutom haft en svärmor som jag tyckte väldigt mycket om, men vad tyckte hon egentligen om mig...Fast innerst inne vet jag ju, vi hade en jättefin relation.

Vid vissa tillfällen när jag läser får jag nästan panik, TÄNK OM...tänk om det hade varit jag...NEJ, vill inte ens fortsätta den tanken. Att inte få träffa sina fyra barnbarn. Det skulle vara jordens undergång.

Från början är språket rappt och tempot högt men sedan någonstans i mitten så tappar den tempo och där ska alla olika karaktärer analyseras och allas version ska noggrant redovisas. Där tappade jag fokus lite och jag tycker nog att vissa bitar hade kunnat kortas ner lite utan att tappa i handlingen.
Trots den känslan tycker jag att Svärmodern är en superbra bok som engagerade mig oerhört mycket. Jag har skrattat, blivit förbannad och bytt sida flera gånger. Den rekommenderas till alla som intresserar sig för relationer och till oss far och mormödrar.

Den är otroligt bra skriven, den har hög igenkänningsfaktor, den är oförutsägbar, och den var nästan omöjlig att lägga ifrån sig. En bok som väcker tankar, ångest empati och förundran.

Moa Herngren berättar denna historia med bravur och skildringen känns mycket äkta och trovärdig. Jag har fått en ny favoritförfattare och ska givetvis läsa hennes tidigare böcker.
Tack Norstedts förlag och Moa för att jag fick läsa den här fantastiska boken.

Boken handlar om Åsa och hennes son Andreas och hur deras relation är. Åsa tycker att deras relation har varit bra ända tills Andreas träffar sin flickvän Josefin. Successivt försämras relationen mellan henne och Andreas och inte blir det bättre när hennes första barnbarn Sam kommer till världen. Åsas liv består av många komplicerade relationer och hennes liv blir väldigt ensamt och sorgligt.

Jag säger bara - WOW! Vilken fantastisk bok. Redan från första sidan så var jag fast, jag kunde inte släppa boken utan sträckläste den. Berättelsen är så gripande och rörande och hela mitt hjärta blöder, då jag känner så starkt inte bara för Åsa utan även för flera av karaktärerna i boken. Boken känns väldigt trovärdig och realistisk - känns som en berättelse tagen direkt från livet. Moa skriver så skickligt och jag blir imponerad över hennes sätt att skriva om familjerelationer på ett så vardagligt sätt, hon sätter verkligen pricken över i:et över livets vardag - lysande på alla sätt.

Den här boken öppnade en rejäl känslostorm hos mig. Aldrig har jag fällt så många tårar när jag läst. Jag led med Andreas mamma. Och aldrig samtidigt har jag varit så arg och även glad när jag läst en bok. Den här pärlan tog mig med storm och jag kan varmt rekommendera att ni läser den. Under hela bokens gång tog jag Åsa's parti! Aldrig skulle jag godkänna något sådant om min son och hans flickvän gjorde likadant i vuxen ålder mot mig. Stort plus till författaren för en välskriven och fantastisk bok!

Åsa uppfostrar sin son Andreas själv. De har en nära relation som ruckas när Josefin dyker upp i Andreas liv och får honom att fundera över familjerelationen. Josefin blir ett hot för Åsa med sitt ifrågasättande. Att hon snabbt blir gravid gör det hela inte lättare. Familjedrama på hög nivå.

Moa Herngren är skicklig på att skildra människors familjerelationer, så även denna gång i Svärmodern.
Det handlar om Åsa - svärmodern - och hennes relation till sonen Andreas som förändras radikalt när han träffar flickvännen Josefine. När de väntar barn blir det ännu mer spänt... Och vem är orsak till det?
Det går inte att släppa boken, med fasa och spänning läser jag snabbt vidare för att se om det löser sig eller om det blir ännu värre. Moa Herngren är skicklig på att berätta om problem mellan människor och speciellt inom familjen. Jag känner sympati för alla och förstår de olika personernas agerande, även om jag inser att det kommer uppfattas fel... Det är välskrivet och mänskligt skildrat, med mycket igenkänning.

Åsa har som ensamstående mamma fostrat sonen Andreas och de står varandra nära. I bakgrunden finns en pappa som flyttat till Danmark och skaffat en ny familj. Åsa upplever sig ha haft en fin relation till Andreas tidigare flickvän Heidi. Men sen blir Josefin och Andreas ett par och tillvaron blir inte sig lik. Josefin är dessutom dotter till Åsas vänner, så när svärmodern och svärdotterns relation börjar skava, blir följderna större än så. Åsa trampar i klaveret och gör saker hon inte borde gjort och en dag står hon där med en relation som är satt på paus och ett barnbarn hon inte får träffa.
Moa berättar än en gång en relationshistoria som fångar och sätter fingret på hur svårt det här med relationer kan vara, kanske särskilt till dem som står oss närmast. Historien berättas här ur alla huvudpersonernas perspektiv, vilket är ett extra plus. Jag tyckte mycket om denna bok och rekommenderar hela Moa Herngrens författarskap för den som inte läst henne tidigare.

Åsa arbetar som kommunikationskonsult och är ensamstående mamma till sin son Andreas. Det har alltid varit dom två, tills nu. Nu har Andreas träffat Josefin och Åsa måste hitta sin nya plats i Andreas liv. När Josefin blir gravid gör Åsa allt för att vara hjälpsam men uppfattas istället som gränslös.⁣
⁣
Det här är så jobbigt att läsa men ändå kunde jag inte lägga ner boken. Jag får en klump i magen över Åsas beteende men blir även ledsen över sättet hon stängs ute. Relationer är inte lätta och det blir så tydligt i boken! Fint att som läsare får en liten del av Andreas och Josefins syn på relationen med Åsa då den skiljer sig markant från hur Åsa ser på saken.⁣
⁣
En bra relationsroman om ett inte allt för lätt ämne!

Svärmodern är en Relationsroman med stort R. Moa Herngren skriver så att orden går in under huden på läsaren och lotsar mig skickligt mellan tankar och uppfattningar om hur saker och ting verkligen är. Eller kan vara. Som vi alla vet så har myntet två sidor och vi har vår egen uppfattning om vad som är sanning- och det skildrar hon träffsäkert i denna briljanta och stundtals smärtsamma roman.

Åsa har alltid haft en nära relation med sin enda son Andreas men när Josefin kommer in i bilden ändras allt. Plötsligt står hon utanför och är inte välkommen i hans liv men hon vill ju bara vä, det måste de ju förstå! Så varför måste Josefin vända honom mot henne?! Eller finns det en annan sanning än hennes egen?

En bok som skulle kunna vara tagen ur verkliga livet, en bok som jag tyckte väldigt mycket om.

Moa Herngren är en mästare på att skildra relationer på ett äkta och trovärdigt sätt. Det är hög igenkänning på många situationer och dialoger.

Herngren är verkligen helt fenomenal på att sätta ord på det som skaver och svider. "Svärmodern" är inget undantag. Här blandas allvar med en gnutta cynisk humor - humor som får läsaren att sätta skrattet i halsen. En del ord och meningar träffar mig rakt in i hjärtat. Om komplexiteten i relationer, om en mors oändliga kärlek till sitt barn och om själva livet i helhet. Träffsäkert och genialiskt. Samtidslitteratur när den är som bäst. Om ni gillar för exempelvis Nina Lykke eller Marie Aubert - kommer ni att gilla denna!

I boken följer vi huvudsakligen Åsa. Den som i boken är svärmodern. Hon har alltid stått sin son Andreas mycket nära. Tills dagen han blir tillsammans med Josefin. Åsa och Josefin får inte den relation som Åsa hoppats på. Åsa

Vi får kortare delar med sonen Andreas och svärdottern Josefins perspektiv. Och på slutet får vi även följa barnbarnet Sam.

Alla personer ger en unik förståelse för hur dey blir som det blir. Men, jag får ont i magen av hur Åsa behandlas. Hon må vara lite för mycket och lite för intensiv, men hon förtjänar inte att behandlas som hon gör. En sak är säker och det är att relationer inte är någon lätt sak. Den här boken gör riktigt ont på sina ställen.