Andres: 1989-1998

Hur beskriver man Andres Lokko? Det beror på vilken Andres Lokko man talar om. Den mest inflytelserika svenska musikjournalisten i modern tid? Kulturjournalisten? Satirikern och humoristen från Killinggänget? Den politiskt engagerade krönikören? Den intellektuella ironikern från nittiotalet? Var det inte han som var chefredaktör för tidningen Pop? (Eller chefsideolog?) Författaren som gjorde musikkritiken till sin plattform för att under två decennier spana efter den tid som flytt i en följetong om ett brustet hjärta som vägrade läka? Eller den numera vuxna dramatikern, korrespondenten, kritikern och Guldbaggenominerade manusförfattaren vars livslånga anglofili till slut fick honom att lämna Sverige för sitt älskade London? Ett urval av Andres Lokkos texter för tidningar och tidskrifter samlades 2010 i två volymer på sammanlagt 1637 sidor. Det är dessa som här presenteras på nytt, i form av två lika maffiga pocketutgåvor: Andres 1989-1998 och Lokko 1999-2009. »Det sjunger om sidorna när Lokko målar upp bilden av sitt musikaliska paradis. Han skriver bedövande vackert om Nina Simone, han lyckas förvånansvärt bra med att koppla ihop Ingmar Bergman med Aretha Franklin, och han går tillbaka till den grekiska mytologins sirener för att beskriva Antony Hegarty. Mer än något annat skriver han en hel generations historia. Att gå igenom hans listorgier är att återuppleva varje år mellan 1989 och 2009.« RAKEL CHUKRI, SVENSKA DAGBLADET »Andres Lokko är popens förste älskare. Han brinner tills han smälter klockan nio av det han lyssnade på klockan åtta. När jag läser hans samlade texter måste jag ideligen avbryta mig för att rusa upp, sätta på låtar han hänvisar till, halsa en flaska JB, blåsa på glöden och ge fullständigt fan i att skriva den här recensionen.« JONAS THENTE, DAGENS NYHETER »Här står referenserna som spön i backen, tonläget är den självtillräckliga finsmakarens, föraktet för den kulturella förflackningen kompakt. Kort sagt: magister Lokko drar sig inte för att åthuta sina elever. Eller för att uttrycka det annorlunda: lita på att läsaren är tillräckligt hängiven och begåvad för att googla om det dyker upp ett ord eller en referens som inte är omedelbart dechiffrerbar. JOHAN HILTON, EXPRESSEN »Knappast någon svensk skribent slår Lokko på fingrarna när det gäller att gestalta populärkulturen som stilövning.« GP »Det är en vindlande resa att hänga med genom de här böckerna. Samtidigt utgör de en sammanhållen studie av en skribent som lägger kloss till kloss i sin bildningsresa där han skriver fram det modernistiska projektets alla avlöpande meandrar inom (populär)kulturen: modet, musiken, litteraturen« HELSINGBORGS DAGBLAD »Lokkos samlade verk fungerar lika bra som pärm-till-pärm-läsning som uppslagsbok. Det här kan vara de bästa 1.600 sidor som skrivits om popmusik på svenska.« DAGENSBOK.COM »Med en tydligt inställd smakkompass har Andres Lokko serverat texter om ny musik värd att ta en fajt för. Eller gammal som varit i behov av en ny historieskrivning. Det är ingen illfällighet att han har kallats för lektor Lokko. Han har stått vid katedern. Vi har lyssnat.« SMÅLANDSPOSTEN »Sveriges förmodligen mest inflytelserika popkulturella ideolog och kritiker någonsin.« SONIC