Osannolik vänskap
Bok av Daniel Stuart
Karl Astor Johansson är författare, tillika programledare för en kritikerrosad pratshow på tv, där landets kändisar och framgångsrika människor nött soffan. En gång var han en av landets mest uppburna kulturpersonligheter med höga tittarsiffror på bästa sändningstid, men nu är hans stjärnstatus dalande.
Just när livet ser som tristast ut träffar han en kvinna på en pizzeria, en vacker ensamstående mor som han inleder ett passionerat kärleksförhållande med. Hennes kriminellt belastade exman, barnets far, gör sig allt oftare påmind. Astors frustration växer och en våldsam urladdning är ofrånkomlig
Osannolik vänskap till en man som bara ville vara människa är både en underhållande satir över en glamorös kändisvärld och en tät thriller om erotisk besatthet.
2,5/5
Ibland läser man baksidan på en bok och tycker att det låter väldigt lovande, men så blir det inte riktigt det som förväntas när man väl öppnar boken. Tyvärr är det här en sådan bok.
Själva grundidén är väldigt bra och spännande. Att få följa Karl Astor Johansson genom någon annans blick där man egentligen inte lär känna honom på djupet utan genom vad han visar omvärlden är en bra idé. Tyvärr gör det också att jag inte känner att jag lär känna honom alls, och inte har någon som helst förståelse för varför han handlar som han gör. Det finns glimtar där jag tycker mig börja förstå, men så fladdrar de iväg igen.
Det är ett väldigt återhållsamt persongalleri, och det gillar jag eftersom boken inte är särskilt lång. Men eftersom boken berättas ur en helt annan persons perspektiv, utifrån vad han har uppfattat, kommer man inte in till djupet hos någon av dem. Jag får mest känsla för Emma, och för stackars Miro som hamnar i skottgluggen som så många andra barn i samma situation.
Vad jag tror snurrar till det lite är att det blandas lite väl mycket mellan det som hänt Karl Astor Johansson ganska nära inpå, som berättarjaget inte har upplevt själv, och det som de båda upplevde i tonåren när de växte upp och det blir lite väl mycket sidospår ibland. När man väl har börjat förstå vad som händer precis där och då, byts det ut till att handla om något helt annat. Jag är lite kluven, för jag tycker om att få tillbakablickar, men samtidigt behövs de komma på väl valda ställen i texten.
Språket är bra, tycker jag, flyter snyggt och är på sina ställen melodiskt och lite poetiskt. Ibland kanske något onödigt krångliga ord, men jag skulle ändå säga att den är lättläst och underhållande om man inte tänker sig den som en thriller utan mer fokuserar på satirdelen. Förväntar man sig en hårrysande thriller, kommer man antagligen bli ganska besviken. Om man istället ser det som en satirisk text om en medelålders vit man i underhållningsbranschen och hans ego, har man större behållning av texten.
Ibland läser man baksidan på en bok och tycker att det låter väldigt lovande, men så blir det inte riktigt det som förväntas när man väl öppnar boken. Tyvärr är det här en sådan bok.
Själva grundidén är väldigt bra och spännande. Att få följa Karl Astor Johansson genom någon annans blick där man egentligen inte lär känna honom på djupet utan genom vad han visar omvärlden är en bra idé. Tyvärr gör det också att jag inte känner att jag lär känna honom alls, och inte har någon som helst förståelse för varför han handlar som han gör. Det finns glimtar där jag tycker mig börja förstå, men så fladdrar de iväg igen.
Det är ett väldigt återhållsamt persongalleri, och det gillar jag eftersom boken inte är särskilt lång. Men eftersom boken berättas ur en helt annan persons perspektiv, utifrån vad han har uppfattat, kommer man inte in till djupet hos någon av dem. Jag får mest känsla för Emma, och för stackars Miro som hamnar i skottgluggen som så många andra barn i samma situation.
Vad jag tror snurrar till det lite är att det blandas lite väl mycket mellan det som hänt Karl Astor Johansson ganska nära inpå, som berättarjaget inte har upplevt själv, och det som de båda upplevde i tonåren när de växte upp och det blir lite väl mycket sidospår ibland. När man väl har börjat förstå vad som händer precis där och då, byts det ut till att handla om något helt annat. Jag är lite kluven, för jag tycker om att få tillbakablickar, men samtidigt behövs de komma på väl valda ställen i texten.
Språket är bra, tycker jag, flyter snyggt och är på sina ställen melodiskt och lite poetiskt. Ibland kanske något onödigt krångliga ord, men jag skulle ändå säga att den är lättläst och underhållande om man inte tänker sig den som en thriller utan mer fokuserar på satirdelen. Förväntar man sig en hårrysande thriller, kommer man antagligen bli ganska besviken. Om man istället ser det som en satirisk text om en medelålders vit man i underhållningsbranschen och hans ego, har man större behållning av texten.