Det sextonde året

En bok som handlar om kunskap, insikter, kärlek, vänskap och utanförskap. Karlarna i byn väljer ut sin maka innan flickorna ger sig ut till ett ställe i skogen för att bli av med sin magi som karlarna är så rädda för. Flickorna beger sig ut till stället i skogen och ska bo där ett år. Där ska de försöka finna sin magi och göra sig av med den så att de är välkomna tillbaka till byn. För om de inte gör det så väntar döden eller utvisning.
En bladvändare men en bok som jag skulle vilja läsa fortsättningen på!

En dystopisk YA-roman som påminner mig om Hunger Games, Flugornas Herre och Handmaid’s tale.

Alla kvinnor tvingas ut i vildmarken sitt sextonde levnadsår för att låta sin magi blomma ut innan de återvänder till det väldigt patriarkala och strama samhället. Huvudpersonen Tierney är speciell, drivs av moraliska principer och längtar efter ett annat liv. Hon går in i det sextonde året med starka tvivel. Jag gillade boken väldig mycket inledningsvis och kände att det fanns goda förutsättningar för att bli en riktig fullträff. Tyvärr infriades inte detta. Jag tycker att historien liksom fokuserade på fel saker. De trådar jag blev intresserad av och ville dra vidare i utforskades inte och en stor del av boken kretsade kring en kärlekshistoria som jag tyckte var ointressant. Tyvärr kändes också många karaktärer ganska platta och endimensionella.

Började starkt och bra, men senare tog boken en vändning som gjorde att berättelsen sjönk väldigt i mina ögon. Spännande (aningen makaber) lättillgänglig och intressant grepp till att börja med men hoppades på mer för att uppnå en omvälvande läsupplevelse som jag hade förväntat mig.

Det sextonde året är sitt mjuka utseende till trots en riktigt mörk berättelse om kvinnligt förtryck och klasskillnader samt den utsatthet som det kan leda till. Handlingen dryper av sorg, våld och längtan hela vägen fram till det bitterljuva slutet. Och det går bara inte att läsa den här boken utan att ta till sig av karaktärer som Tierney, Gertrude, Ryker, Michael och många fler. Jag blir berörd såväl fysiskt som psykiskt när jag läser om vad de unga flickorna får genomlida under sitt nådeår. Men det är inte bara mörker och ond bråd död utan det finns små glimtar av romantik, vänskap, familjeband och en viss flockgemenskap (på gott och ont). Jag vet att det är många som ogillade denna och framför allt inte förstår varför boken är glatt ljusrosa och jag kan bara säga att jag inte håller med, huruvida den är bra alltså, för jag tycker väldigt mycket om den men när det kommer till färgen så förstår jag inte heller hur färgvalet gick till.