Förlåt
The Apology
Bok av Eve Ensler
Hela livet har Eve Ensler väntat på en ursäkt från sin pappa, som förgrep sig på henne från att hon var fem år gammal. Men ursäkten kommer aldrig, och så dör han. För att komma över det som hände under barndomen formulerar Ensler själv det brev hon önskar att hennes pappa hade förmått skriva: ett erkännande av vad han utsatte henne för och ett försök att förklara varför det blev så, men framför allt en ärlig bön om förlåtelse.
Resultatet blev romanen "Förlåt" en gripande och originell text för alla som förgäves väntar på en ursäkt, och för alla som av olika skäl behöver försonas med sin barndom.
»En av de mest briljanta böcker jag någonsin läst. Så snart jag läst ut läste jag den igen, och igen, och igen.« SUNDAY TIMES
»Klartänkt, fantasifull och överväldigande.« THE GUARDIAN
Eve Ensler betydde mycket för mig i början av min feministiska väckelseperiod. Jag både läste Vaginamonologerna, såg pjäsen på scen och deltog vid en sparsamt besökt "V-day" i Malmö. Men jag visste inget om henne själv. Visste inte att i grunden för hennes engagemang för kvinnor låg ett trauma orsakat av en olycklig liten skit till far.
Under hennes barndom från att hon var fem år gammal, utsatte Eves pappa henne för sexuella övergrepp, senare även för misshandel, både fysisk och psykisk. När han väl slutade våldta henne började han istället försöka förgöra henne. Hon som stod för allt det där fula han hade gjort skulle helst försvinna, han ville inte ha någon påminnelse om den han verkligen var.
Hon fick aldrig någon ursäkt. Så klart. Fadern hann dö, men inte ens då släppte hon taget om hoppet att en dag få upprättelse. Det enda sättet att få det hon ville var att skriva en ursäkt själv, att nästla sig in i sin fars huvud och få honom att säga, skriva sig fram till hennes frigörelse.
Det är en svår bok att läsa. Fadern är avskyvärd boken igenom. Visst kan man få förståelse för hur han kunnat bli den han blev, hur lite kärlek han blev tilldelad som grabb, hur lite acceptans han fick för den han var, men det ursäktar ingenting. Hur hennes mor lät sig manipuleras till att förskjuta henne, till att aldrig säga ifrån och aldrig erbjuda hjälp, vare sig emotionell eller ekonomisk, inte ens när Eve fastnat i missbruk, är också svårt att förstå. Eve förlåter modern. Eller är det faderns röst som inte vill ge en kvinna makten att få vara ond på eget bevåg?
Det är en svår bok att läsa för att den är smärtsam, men den är också viktig och djärv. Samtidigt som Eve tar sig in i sin fars huvud skriver hon sig själv, hon skriver sig stark, fri, modig och hon skriver sig bort från honom, tar det hon vill ha av en död gammal man vars ursäkt fastnat i strupen i efterlivet, och jag hoppas och vill tro att författandet av denna bok gav henne någon slags katarsis. Det måste den ha gjort. Jag som läsare känner hur boken bildar ett enda stort fulfinger i riktning mot gubben som gjort allt i sin makt för att tillintetgöra ett litet barn.
Under hennes barndom från att hon var fem år gammal, utsatte Eves pappa henne för sexuella övergrepp, senare även för misshandel, både fysisk och psykisk. När han väl slutade våldta henne började han istället försöka förgöra henne. Hon som stod för allt det där fula han hade gjort skulle helst försvinna, han ville inte ha någon påminnelse om den han verkligen var.
Hon fick aldrig någon ursäkt. Så klart. Fadern hann dö, men inte ens då släppte hon taget om hoppet att en dag få upprättelse. Det enda sättet att få det hon ville var att skriva en ursäkt själv, att nästla sig in i sin fars huvud och få honom att säga, skriva sig fram till hennes frigörelse.
Det är en svår bok att läsa. Fadern är avskyvärd boken igenom. Visst kan man få förståelse för hur han kunnat bli den han blev, hur lite kärlek han blev tilldelad som grabb, hur lite acceptans han fick för den han var, men det ursäktar ingenting. Hur hennes mor lät sig manipuleras till att förskjuta henne, till att aldrig säga ifrån och aldrig erbjuda hjälp, vare sig emotionell eller ekonomisk, inte ens när Eve fastnat i missbruk, är också svårt att förstå. Eve förlåter modern. Eller är det faderns röst som inte vill ge en kvinna makten att få vara ond på eget bevåg?
Det är en svår bok att läsa för att den är smärtsam, men den är också viktig och djärv. Samtidigt som Eve tar sig in i sin fars huvud skriver hon sig själv, hon skriver sig stark, fri, modig och hon skriver sig bort från honom, tar det hon vill ha av en död gammal man vars ursäkt fastnat i strupen i efterlivet, och jag hoppas och vill tro att författandet av denna bok gav henne någon slags katarsis. Det måste den ha gjort. Jag som läsare känner hur boken bildar ett enda stort fulfinger i riktning mot gubben som gjort allt i sin makt för att tillintetgöra ett litet barn.