Året är 1936. Ute i Europa drar sig orosmolnen samman. I skuggan av krigshotet frodas idyllen i Sverige, men det finns många anledningar att revoltera mot tillvaron, mot tiden och världen. Barnen från Upptäckarna, Folke, Rickard, Leif och de andra i kvartersgänget på Söder, har blivit tjugoåringar. Nya gemenskaper uppstår och kärleken kan nu komma att tränga undan kamratskapet. Folke får finna sig i att hans syster Lisbet mer och mer ägnar sig åt Rickard. Själv dras han än mot den glada och generösa Alice, än mot den allvarliga Annmari.
Revoltörerna berättar om hur det var att vara ung på 30-talet i Sverige, i Stockholm och speciellt i den lantliga utkant av Söder som Per Anders Fogelström själv så detaljrikt minns och skildrar så levande. Romanen utkom första gången 1973 är den andra delen i serien "Kamrater". Övriga delar är Upptäckarna, Erövrarna och Besittarna.
I augusti 1917 föddes Per Anders Fogelström, en söderkis vars föräldrar flydde från Ryssland samma år han föddes tillika revolutionsåret. Fogelström blev snart faderlös eftersom pappan drog till Amerika, nåt som med all säkerhet har präglat hans fantastiska författarskap. I vintras plöjde jag Stadserien. Nu plöjer jag Kamraterserien. I natt läste jag ut den andra boken om Kamraterna, Revoltörerna. Det passade ju alldeles förträffligt att läsa Fogelström 2017 med tanke på att det var Fogelströmåret!
I del två har Folke, Rickard och Leif blivit 20 år. Det märks att de vill bli av med gamla värderingar och göra nåt nytt. Ägna sig åt flickor, till exempel, och fundera över framtiden, samhället, yrkesval. För Rickard är vägen rak och utstakad. Folke är en sökare, en drömmare som jobbar i bokhandel, men som helst vill skriva. Och Leif… han har blivit en riktig loser.
Revoltörerna är inte ett dugg sämre än Upptäckarna. Hade jag haft möjlighet skulle jag ha sträckläst de tre böcker jag fick låna av en kollega. Men det är nog bra att läsa lite lugnare och reflektera över böckerna och dess innehåll. Författaren har ett underbart språk och böckerna är lättlästa. Precis som Stadböckerna är Kamraterna en sorts historieböcker utan pekpinnar. Per Anders Fogelströms Sverigehistoria är dessutom de vanliga människornas.
Mitt omdöme blir det högsta.
I del två har Folke, Rickard och Leif blivit 20 år. Det märks att de vill bli av med gamla värderingar och göra nåt nytt. Ägna sig åt flickor, till exempel, och fundera över framtiden, samhället, yrkesval. För Rickard är vägen rak och utstakad. Folke är en sökare, en drömmare som jobbar i bokhandel, men som helst vill skriva. Och Leif… han har blivit en riktig loser.
Revoltörerna är inte ett dugg sämre än Upptäckarna. Hade jag haft möjlighet skulle jag ha sträckläst de tre böcker jag fick låna av en kollega. Men det är nog bra att läsa lite lugnare och reflektera över böckerna och dess innehåll. Författaren har ett underbart språk och böckerna är lättlästa. Precis som Stadböckerna är Kamraterna en sorts historieböcker utan pekpinnar. Per Anders Fogelströms Sverigehistoria är dessutom de vanliga människornas.
Mitt omdöme blir det högsta.