Jag var hon

Svartsjuka, kontrollbeteende, kränkningar. Det börjar ofta så. De här kvinnorna i boken överlevde männens våld, men det är många som inte gör det. I den här boken berättar 10 kvinnor historier om hur de träffade mannen de älskade och hur det utvecklades till våld. Varför det inte bara är att gå ifrån relationen

Vi alla, även vi som inte arbetar med det, behöver se tecken, reagera om vi hör något som granne eller även någon annanstans och våga fråga både en och två eller tre gånger hur hon har det. Det är inget man kanske slänger ur sig direkt efter en kort fråga om hur hon mår eller liknande. Inte alltid man vågar/orkar be om hjälp själv. Visa att man finns där om något skulle hända, ha ett kodord osvosv.

Det kan handla om en 14 årings första kärlek eller mellan ett väldigt gammalt par, alla etniciteter, alla samhällsklasser.

Viktig läsning att ta del av. Både den här samt ”i händelse av min död”.

Usch vilken hemsk läsning. Men väldigt viktig.
Jag tyckte om boken väldigt mycket! Den var verkligen bladvänarvänlig trots det superjobbiga ämnet. Jag satt och grät större delen av boken, men det var det värt för boken är så bra. Jag tycker om att det är blandat med berättelser av kvinnor som blivit utsatta och att det är en polis (kan varit någon annan inom rättsväsendet, kommer tyvärr inte ihåg nu) som berättar om sina upplevelser. Det är även några bilder med dagboksanteckningar och sms-konversationer som verkligen gjorde mig skraj. Vissa människor är sjuka!
Jag tycker att boken är skickligt skriven på så sätt att jag ville fortsätta läsa fast jag satt och storbölade. Det är verkligen ett bra tecken vad det gäller språket när jag ska betygsätta en bok.
Boken är verkligen läsvärd, men var beredd med näsdukarna, jag kan nästan lova att det kommer behövas.
Jag tycker alla borde läsa boken! OBS! Bör inte läsas av en person under femton år, enligt mig.
Boken borde ingå i svensk undervisning och finnas tillgängligt för ALLA!

Tre sammanfattande ord:
Viktig, skrämmande och ögonöppnande

Författarens vän Annie är död, kvinnorna i boken överlevde.

Tio kvinnor berättar sin berättelse. Hur de på olika vis levt i förhållande där de blivit slagna, hotade, förtryckta, kontrollerande och våldtagna. Men de var starka nog att lämna, vilket inte alla är.

Vi får också följa med i en polisutredares tankar. Hur svårt det kan vara att gå på ledigt och samtidigt veta att kvinnor far illa.

Det är en fruktansvärd och skrämmande läsning. Man blir så arg på dessa män, som behandlar kvinnor på detta sätt, men samtidigt så ledsen av att veta, att många kvinnor lever i detta helvete. Ett helvete som inte är så lätt att ta sig ur.

Det är en väldigt viktig bok. Vi kan inte blunda för att många lever i farliga relationer. När vi ser eller hör om någon som far illa måste vi våga agera.

Fan, fan, fan!! Den här boken borde aldrig behövt skrivas. Eller snarare kunna skrivas, annat som fiktion möjligen. Men det här är på riktigt. Och läsningen är smärtsam, så jävla ont gör det att läsa och tårarna rinner. Jag blir så arg, på de män som tar sig rätt att utöva våld på olika sätt och på hur samhället många gånger brister i att hjälpa våldsutsatta kvinnor och deras barn. Boken låter tio kvinnor som överlevt berätta sina historier och författaren berättar om vännen Annie som inte klarade sig med livet i behåll. I boken får vi också möta en utredare vid polisen och ta del av hans erfarenheter. Författaren presenterar fakta vad gäller mäns våld mot kvinnor, statistik, lagstiftning och definitioner av olika slags våld. Längst bak i boken finns viktiga telefonnummer och kontaktuppgifter till organisationer och myndigheter som jobbar med våldsutsatta kvinnor.
Det här är tuff läsning, men den är angelägen. Relationsvåld är ett samhällsproblem. Vi är alla skyldiga att se och agera. Att bry oss. Vara medmänniskor. Att läsa den här boken är ett sätt att bry sig och att hjälpa. För varje såld bok går 20% till kvinnojourerna. Och det är riktigt bra, inte sant? Självklart blir det full kanna, ☕☕☕☕☕.

Gripande, smärtsam men också väldigt välskriven. Jag var hon innehåller en blandning av viktig information och smärtsamma berättelser, och Madeleine Gartéus har ett underbart beskrivande i hennes meningar. Trots det hemska ämnet kunde jag inte sluta läsa boken, allt på grund av den växande frustrationen och irritationen inom mig över hur fruktansvärda händelser dessa kvinnor har varit med om.

Jag gillar hur Madeleine Gartéus har skrivit boken, det är en fin skildring av kvinnornas berättelser (smärtsamma, det var tufft att läsa) samtidigt som boken ger läsaren viktig information att komma ihåg. Boken lämnar mig med mycket tankar om samhället, vilket är en stor anledning till varför jag tycker att boken är så viktig.