Kärleken väntar längst ut på grenen
Bok av Mari Åberg
Tiden är 70-tal och huvudpersonen är Annika, en okysst, blyg och något naiv artonåring som flyttar till Malmö för att bli flygledare. Här möter hon den världsvana Eva som kommer direkt från den glamorösa modellvärlden och påverkas av hennes levnadsglada sätt.
Mari Åberg ger en härligt stämningsfylld atmosfär med hjälp av en mängd tidsmarkörer med allt från mode till musik, maträtter och inte minst den nyväckta synen på sex. Den som vill ha en seriös feel good roman med mycket värme, humor, lite spänning och äventyr, en hel del vänskap och kärlek och lätt nostalgiska kännetecken för tiden runt 1970 och framåt, får på köket en inblick vad som försiggår i ett flygledartorn och hur det går till bakom kulisserna på charterresan.
Mari Åbergs bok Kärleken väntar längst ut på grenen ner genom brevinkastet 2019 i form av ett recensionsexemplar.
Den här romanen utspelar sig på 1970-talet. Huvudperson är Annika som lämnar föräldrahemmet, där hon är hårt hållen, för att studera i Malmö till flygledare. Annika är i sena tonåren, tämligen naiv och lite bortkommen, men hon är duktig på det hon vill utbilda sig till. Första dagen möter hon Eva, som ska plugga samma som Annika, men som Annika uppfattar som världsvan och frigjord. De två tjejerna finner varandra och blir bästa kompisar. De går på fester och träffar killar och… tja… Efter en tid blir lycka till sorg och till sist är det reseledare Annika blir.
Jag har lite svårt att komma i sjuttiotalsstämning när jag läser den här boken. Troligen har det att göra med att jag själv var tonåring då. Visserligen kom även jag från ett hem där jag var ganska hårt hållen, men i Metropolen Byhålan gjorde jag på sätt och vis mitt eget lilla uppror – till dess att jag blivit myndig och kunde lämna stan. Bokens Annika och jag torde ha en del gemensamt, med andra ord. Trots det känner jag att karaktären inte är riktigt realistisk – och detta ändå sen jag förstått att Annika ”lånat” en hel del från författaren själv. Nu känner jag inte författaren, men Annika är en inte helt sympatisk person som ofta har nedssättande omdömen om företeelser och människor, framför allt andra kvinnor. De är tjocka, ruggugglor, för snygga, en jäkla subba med mera. Annika själv är bäst i klassen, vill vara klipsk, har lätt för att lära, men är samtidigt i vissa lägen en flickstackare och i mina ögon otroligt uppmärksamhetssökande. Generellt tycker jag att karaktärsskildringarna i boken är något som jag tycker att författaren bör jobba mer med, likaså miljöskildringarna och dialogerna. Dialogerna känns stundtals väldigt styltiga och jag undrar om man verkligen pratade så där när man var tonåring på 1970-talet. Kapitlen där flygledarutbildningen beskrivs känns däremot mycket trovärdiga och rentav spännande. Vilket häftigt jobb!
Boken är full av sexskildringar som jag inte heller riktigt berörs av. Det blir faktiskt alldeles för många underliv för att passa mig.
Det hade nog varit bra med en ordentlig lektörsgenomläsning av manus före tryck. Jag hittar korrekturfel och rena stavfel – vissa ord stavas olika, till och med. När sådant som att inte ens en känd låttitel återges korrekt blir jag lite irriterad. Jag tror att författaren har en del att utveckla och arbeta vidare med, även om jag inser att här finns en intressant historia.
Mitt omdöme blir lågt.
Den här romanen utspelar sig på 1970-talet. Huvudperson är Annika som lämnar föräldrahemmet, där hon är hårt hållen, för att studera i Malmö till flygledare. Annika är i sena tonåren, tämligen naiv och lite bortkommen, men hon är duktig på det hon vill utbilda sig till. Första dagen möter hon Eva, som ska plugga samma som Annika, men som Annika uppfattar som världsvan och frigjord. De två tjejerna finner varandra och blir bästa kompisar. De går på fester och träffar killar och… tja… Efter en tid blir lycka till sorg och till sist är det reseledare Annika blir.
Jag har lite svårt att komma i sjuttiotalsstämning när jag läser den här boken. Troligen har det att göra med att jag själv var tonåring då. Visserligen kom även jag från ett hem där jag var ganska hårt hållen, men i Metropolen Byhålan gjorde jag på sätt och vis mitt eget lilla uppror – till dess att jag blivit myndig och kunde lämna stan. Bokens Annika och jag torde ha en del gemensamt, med andra ord. Trots det känner jag att karaktären inte är riktigt realistisk – och detta ändå sen jag förstått att Annika ”lånat” en hel del från författaren själv. Nu känner jag inte författaren, men Annika är en inte helt sympatisk person som ofta har nedssättande omdömen om företeelser och människor, framför allt andra kvinnor. De är tjocka, ruggugglor, för snygga, en jäkla subba med mera. Annika själv är bäst i klassen, vill vara klipsk, har lätt för att lära, men är samtidigt i vissa lägen en flickstackare och i mina ögon otroligt uppmärksamhetssökande. Generellt tycker jag att karaktärsskildringarna i boken är något som jag tycker att författaren bör jobba mer med, likaså miljöskildringarna och dialogerna. Dialogerna känns stundtals väldigt styltiga och jag undrar om man verkligen pratade så där när man var tonåring på 1970-talet. Kapitlen där flygledarutbildningen beskrivs känns däremot mycket trovärdiga och rentav spännande. Vilket häftigt jobb!
Boken är full av sexskildringar som jag inte heller riktigt berörs av. Det blir faktiskt alldeles för många underliv för att passa mig.
Det hade nog varit bra med en ordentlig lektörsgenomläsning av manus före tryck. Jag hittar korrekturfel och rena stavfel – vissa ord stavas olika, till och med. När sådant som att inte ens en känd låttitel återges korrekt blir jag lite irriterad. Jag tror att författaren har en del att utveckla och arbeta vidare med, även om jag inser att här finns en intressant historia.
Mitt omdöme blir lågt.