Dit inga vindar når

Dit inga vindar börjar 1874 när systrarna är ute på en resa genom Sverige.
Linnéa är duktig på gestaltning och anpassar språket till den tidsera hon skriver om. Jag tycker att berättelsen är mycket trovärdig och jag inser att det måste ligga mycket research bakom skrivandet.

Det jag har emot är att boken är bort i tok för tjock. Jag tror att berättelsen hade tjänat på att kortas ner. Jag upplevde emellanåt att drivet saknades och det gjorde att jag tappade fokus.
Jag funderar på om det här är avslutande delen? Det är trots allt en del frågetecken tycker jag och ett ganska öppet slut.
En mycket gripande, intressant och fängslande roman.

Gillar du historiska romaner ska du absolut läsa den här trilogin.

Läs dem i rätt ordning för största behållning.

4,5/5

Dit inga vindar når är den avslutande delen i serien Vargatider, som utspelar sig i 1800-talets Sverige. Jag skulle säga att det här är den allra mörkaste delen i serien, även om de andra delarna också har sitt mörker och ändå tycker jag att den är hoppfull och ljus. En värdig avslutning på en fantastisk serie.

Jag skulle nog säga att böckerna kan läsas fristående, även om jag absolut tycker att det skulle ge största möjliga läsglädje att läsa dem i ordning, för att få hela historien klar för sig.

De nästan 700 sidorna går fort att läsa, och det känns inte alls som att boken är så lång som den är, vilket är positivt. Däremot är det lite trögare delar, när det är mycket resande, men det vägs också upp av de mer "äventyrsfyllda" delarna.

Vi följer de tre systrarna Dalin, Inez, Gertrud och Elsa i deras helt olika liv. I den här delen blir det ännu tydligare hur olika systrarnas öden blir. Elsa är gift med Smedsbys nya präst, Inez och Ulv är på rymmen från rättvisan för Ulvs skull och Gertrud är ganska nybliven änka och sugen på nya äventyr. I början av boken är alla tre systrar tillsammans, och vandrar genom Sverige för att hjälpa Ulv och Inez att fly men senare skiljs de åt och vi får följa systrarnas olika liv istället. 

Jag gillar hur allt vävs ihop och hur vi får hoppa lite i tiden beroende på vem vi följer. Flera gånger under läsningen fnissar jag lite åt hur snyggt jag tycker att Linnea Dunér har gjort allting, och på hur saker knyts ihop och ändras. I flera fall, speciellt kring Gertrud, blir jag väldigt förvånad. Det var inte alls såhär jag tänkte att hennes liv skulle bli, och ändå tycker jag att det passar väldigt bra. Det är förskräckligt, fint och väldigt målande. 

Dunér är bra på personbeskrivningar, på miljöer, på berättelsen i helhet. Jag älskar hur hon beskriver relationer och får allt att kännas så oerhört levande. 

Persongalleriet är lagom stort, mycket tack vare att det är den tredje boken i serien och de flesta av personerna känner jag igen sedan innan. Och eftersom fokus läggs på Elsa, Inez och Gertrud blir de andra i mångt och mycket periferifigurer och bara de allra viktigaste får mer fokus. Precis som det brukar vara i livet. Min största favorit är nog ändå Elsa men jag gillar verkligen hur de olika systrarna står upp för sig själva och för det liv de vill ha (till slut i vissas fall) och hur de verkligen kämpar för att allt ska bli så bra som möjligt. Det är en ynnest att få följa dem i sin uppväxt genom den här serien och jag kommer att sakna dem nu när den är slut.

När jag närmar mig slutet har jag tårar i ögonen och tänker: "Nej, nej, nej, det var ju inte såhär det skulle sluta!" och jag kanske inte håller med om hur slutet av boken är heller. Ändå är jag glad att det slutar på det sätt det gör, allt kan inte vara Disneyslut och perfekt. Livet är inte perfekt, inte på långa vägar.

Språket är bra, målande och gör att boken flyter på utan att det känns att det är en tjock bok, annat än på vikten. 

Den här serien har också några av mina favoritomslag. Det är så vackert hur färgfokus ligger på de olika himlarna medan siluetten av en kvinna ligger i förgrunden. Samtidigt gillar jag också hur vi går från morgonhimmel till solnedgång för att tydliggöra böckernas ordning.

Alltså ett sådant perfekt avslut även om boken är tjock så kan man inte sluta läsa den. Men jag hoppas oavsett på att det kommer fler böcker om Inez och hennes Ulv för denna trilogi är klart en av dom bästa jag har läst på länge!!!!

Vargatider, 3 delar, Det sjunger i isen, Högt flyger fåglarna, Dit inga vindar når, En mycket läsvärd serie av tre historiska böcker. Den första var mycket svår att lägga ifrån sig, jag ville bara läsa mer och mer, saknade Inez, Ulv, Elsa och Gertrud när boken var slut. Dan andra delen var lite svår att komma igenom bitvis, men den tredje delen var lika intressant som den första.
Jag tycker att det finns för många lösa händelsetrådar i slutet av del tre som lite för hastigt knöts ihop. Det hade varit möjligt att fylla på mer om alla karaktärerna, serien av berättelser är definitivt mycket väl värda att läsa.
Linnea Dunér skriver på ett otroligt fängslande sätt och jag skulle vilja veta mer om vad som händer alla karaktärerna vidare.
Definitivt en läsvärd bokserie!

Detta är den avslutande delen i Vargatider-serien och jag gillar boken i det stora hela!
Dunérs språk är fint och jag gillar historien om Ulv och Inez och de andra karaktärerna. Jag gillar att boken är händelserik, men tyvärr blir det lite tradigt. Det är mycket som är väldigt likt varandra. De kommer till ett ställe, går därifrån, kommer till nästa ställe osv. Boken är bra och det är ett bra slut på trilogin. Även om det är några trådar som förblir obesvarade.
Boken har sina fina sidor och delar jag gillar. Dessa scener är väldigt bra! Det är dessa scener som gör att jag ändå kan tycka om boken så mycket som jag gjorde.
Jag tycker om att det växlar mellan vilken karaktär det handlar om.
Jag tycker boken är en bra avslutning, men den är lite för lång och enformig tyvärr.