Vaken dröm
Bok av Madeleine Schantz
"I rabatterna pulserade färgerna, sprängfärdig hortensia och jag ville ha den färgen på mina kläder. Jag ville bada i skymningen och äta himlen. Sleva i mig den med sked till ljudet av småprat och vinden i träden. Sorlet från dom som låg i gräset. Sorbet. Persikor och lavendel. Saffran, honung och rosmarin. Jag gick över gruset och egentligen hade jag kunnat lägga mig under träden och somnat med kinden mot gräset men jag ville fira att jag kommit hem."
Maren befinner sig hos sin psykolog, under kläderna finns blåmärken från Lidingö som förnyades i Japan. Psykologen följer ett intervjuformulär där varje fråga leder läsaren närmare hennes inre.
Vaken dröm är en roman där en klinisk manual försöker tämja en poetisk explosion. En berättelse om trauma-upprepning och övervåld i vår tid. Men det är också en berättelse om skönheten, som kanske är det enda viktiga. Själva dödsögonblickets vakna drömhallucination.
Den här historien är så vacker och på samma gång så sorglig, det är som att läsa en hallucination. Samtidigt kan jag inte helt släppa känslan av att jag har läst den här historien förut: ung kvinna vars liv kantas av psykisk ohälsa och destruktivitet, skildrad med ett drömlikt, poetiskt språk. Jag känner mig kluven inför denna bok.
Vi får till en början följa Maren som precis har kommit hem från en resa till Japan och befinner sig i ett somrigt Stockholm. Dagen efter går hon till en psykologmottagning för att ta reda på vad som egentligen hände i Japan.
”Doften stod stilla och kändes som döda fjärilar.” Språket. Detta språk. Det är så svårt att förklara att man kan känna sig mörbultad av en text, på ett positivt(?) sätt. Av någon annans känsloliv. När det svider till i hjärtat av igenkänning att känna ”ingenting”. Att vara ”ingenting”. Huvudpersonen Maren är en människa man tycker synd om på något sätt, håller av men knappt förstår sig på. Ju längre in i boken jag kom desto mörkare blir känslan, från ljusa sommarnätter till övergrepp, droger och sorg.
Det känns som att man går sida vid sida med henne tack vare författarens vackra och ingående miljöbeskrivningar. Juniluften, det mörkgröna vattnet, ljuden, dofterna, smakerna. Allt. Jag har länge längtat efter att få läsa Vaken dröm men jag var inte alls beredd på vilken slags bok det skulle vara. Psykologens roll för berättelsen framåt på ett effektivt sätt och det är intressant att följa Marens berättande av minnen och hur pass medveten hon är om hur skadat det hon berättar låter.
”Doften stod stilla och kändes som döda fjärilar.” Språket. Detta språk. Det är så svårt att förklara att man kan känna sig mörbultad av en text, på ett positivt(?) sätt. Av någon annans känsloliv. När det svider till i hjärtat av igenkänning att känna ”ingenting”. Att vara ”ingenting”. Huvudpersonen Maren är en människa man tycker synd om på något sätt, håller av men knappt förstår sig på. Ju längre in i boken jag kom desto mörkare blir känslan, från ljusa sommarnätter till övergrepp, droger och sorg.
Det känns som att man går sida vid sida med henne tack vare författarens vackra och ingående miljöbeskrivningar. Juniluften, det mörkgröna vattnet, ljuden, dofterna, smakerna. Allt. Jag har länge längtat efter att få läsa Vaken dröm men jag var inte alls beredd på vilken slags bok det skulle vara. Psykologens roll för berättelsen framåt på ett effektivt sätt och det är intressant att följa Marens berättande av minnen och hur pass medveten hon är om hur skadat det hon berättar låter.
Det är så vackra miljöbeskrivningar så det gör ont. Och det är så tragisk berättalse att det gör ont. Även om jag egentligen inte relaterar till HK så känner jag igen mig i sättet att resonera kring ens känslor.
Fin.
Fin.