Saker ingen ser
Bok av Anna Ahlund
"Jag kysser alltid främlingar på nyår", säger hon och rättar till sin mössa.
"Jag med", säger han, fast det inte är sant.
Hon harklar sig.
"Vet du att nyårskyssen säger hur resten av året kommer att bli?"
Det händer mycket i korridorerna på Sibylla allmänestetiska läroverk. Där finns Fride som är så kär i Miriam att hen inte kan tänka på annat. Yodit som målar och försöker ta plats i gänget. Johannes som läser Karin Boye och försöker få plats i livet. Aron, vars tvillingsyster Linn fick all talang. Och Linn, som undrar vad hon ska göra med den. Och så är det Sebastian, han som ska kyssa en ny person varje månad. Ett nyårslöfte som trasslar till saker för fler än honom själv.
I boken får vi följa en rad ungdomar som går estetisk inriktning på gymnasiet Byllis i Uppsala.
Det är Sebastian som avger ett nyårslöfte att han ska kyssa en ny person varje månad. Det är Fride som är så kär i Miriam att allt annat i livet bleknar. Det är Johannes som försöker hitta fotfästet igen efter att den värsta tragedin drabbat hans familj. Det är Linn och Aron som är tvillingarna som vid första anblicken inte har någonting gemensamt.
Och så är det Yodit som undrar om hon alltid kommer att förbli "den nya tjejen" i gänget.
🎨
Det är härligt att få lov att hänga med vännerna på gymnasiet ett tag och det finns mycket jag gillar med boken. Jag gillar värmen i kompisgänget och deras omhändertagande av varandra. Jag gillar de estiska uttrycken i musiken och målandet och känslan av samhörighet som de olika konstformerna kan bidra med.
Och jag gillar framför allt att kärleken tillåts vara så fri i boken. Det läggs inget fokus på vilken könstillhörighet personerna har och deras sexualitet ifrågasätts inte. Det är väldigt befriande och fint.
🎨
Och visst är det också kul att få komma nära alla personerna i boken men ibland funderar jag över om jag hade gillat den ännu mer om det hade varit en tydlig huvudperson. Ibland blir jag nämligen lite osäker på vems kapitel det är, när fokalisatorn ändrats.
🎨
Men Anna Ahlunds språk är som vanligt lätt att dras med i. Boken är svår att lägga ifrån sig när jag väl börjat och precis som med hennes bok "Du, bara" lämnar "Saker ingen ser" en varm känsla efter sig.
Det är Sebastian som avger ett nyårslöfte att han ska kyssa en ny person varje månad. Det är Fride som är så kär i Miriam att allt annat i livet bleknar. Det är Johannes som försöker hitta fotfästet igen efter att den värsta tragedin drabbat hans familj. Det är Linn och Aron som är tvillingarna som vid första anblicken inte har någonting gemensamt.
Och så är det Yodit som undrar om hon alltid kommer att förbli "den nya tjejen" i gänget.
🎨
Det är härligt att få lov att hänga med vännerna på gymnasiet ett tag och det finns mycket jag gillar med boken. Jag gillar värmen i kompisgänget och deras omhändertagande av varandra. Jag gillar de estiska uttrycken i musiken och målandet och känslan av samhörighet som de olika konstformerna kan bidra med.
Och jag gillar framför allt att kärleken tillåts vara så fri i boken. Det läggs inget fokus på vilken könstillhörighet personerna har och deras sexualitet ifrågasätts inte. Det är väldigt befriande och fint.
🎨
Och visst är det också kul att få komma nära alla personerna i boken men ibland funderar jag över om jag hade gillat den ännu mer om det hade varit en tydlig huvudperson. Ibland blir jag nämligen lite osäker på vems kapitel det är, när fokalisatorn ändrats.
🎨
Men Anna Ahlunds språk är som vanligt lätt att dras med i. Boken är svår att lägga ifrån sig när jag väl börjat och precis som med hennes bok "Du, bara" lämnar "Saker ingen ser" en varm känsla efter sig.
En bok jag önskar jag fått läst när jag gick i högstadiet. Till en början undrade jag när det skulle börja ”hända” något, men det bara flöt på och det visade sig vara ganska fint ändå, att få följa med på ett helt vanligt år i helt vanliga tonåringars liv. Ibland hade jag velat lära känna karaktärerna mer på djupet, men å andra sidan uppskattade jag hur boken helt plötsligt kunde hoppa 20 dagar framåt och lämna saker till mig som läsare. Gillar även hur Anna Ahlund lyckas att inte göra en grej av kön och sexualitet. Det får bara vara som det är.
Ganska säker på att jag kommer läsa allt Anna Ahlund skriver.
Ganska säker på att jag kommer läsa allt Anna Ahlund skriver.
Den här boken känns som en härlig, färgglad pralin. Dess färger gör en sprudlande glad och när man börjar läsa den förstärks känslan. För Anna har återigen skapat underbara karaktärer som rör och verkar i en underbar miljö. Ett kompisgäng med väldigt olika personer, som binds samman av att de alla går den estetiska linjen. Kreativiteten bara väller fram i den här boken.
Det speciella med Anna Ahlunds böcker är att det som idag ses som normbrytande är helt normalt. Vem du älskar och hur du identifierar dig spelar ingen roll. Allting är redan accepterat och ingen så mycket som höjer på ögonbrynen i hennes böcker. Det är så himla bra gjort tycker jag och väldigt befriande. Egentligen borde det vara självklart. För även om det är bra med böcker där karaktärer kommer ut eller liknande, så är det väldigt skönt med en bok där det inte förklaras en massa. Även om jag ärligt ska säga att jag vid flera tillfällen kom på mig själv med att förvänta mig att det skulle komma närmare förklaring och bakgrund till Fride. Ville varje gång smälla mig på fingrarna för att det inte är relevant för historien, egentligen. Det är bara ren och skär nyfikenhet och oförståelse.
Överlag känner jag att jag vill ha mer! Det räcker inte riktigt med detta. Vi får så korta glimtar under det år som historien utspelar sig och det är många karaktärer som slåss om utrymmet. Jag känner inte riktigt att jag kommer någon av dem på djupet och att det hade gått att utveckla varenda ens historia lite till. För när jag får läsa om så lysande personligheter vill jag verkligen komma dem nära. Få veta mer. Det är inte svårt att hänga med som det är nu. Men det är lite som att komma till restaurangen och bara få äta den där förrätten som retar aptiten och egentligen bara gör dig mer hungrig.
Jag tycker att detta är en väldigt bra bok. Anna visade ju redan i sin förra bok att hon kan det där med sex-scener och jag kan lova att de som gillade det inte blir besviken här heller. Det är gott om gulliga ögonblick, litterära referenser och fantastiska miljöer. En del av mig önskar att jag fortfarande var 17 år och bodde i Uppsala så att jag fick gå på Byllis.
Det speciella med Anna Ahlunds böcker är att det som idag ses som normbrytande är helt normalt. Vem du älskar och hur du identifierar dig spelar ingen roll. Allting är redan accepterat och ingen så mycket som höjer på ögonbrynen i hennes böcker. Det är så himla bra gjort tycker jag och väldigt befriande. Egentligen borde det vara självklart. För även om det är bra med böcker där karaktärer kommer ut eller liknande, så är det väldigt skönt med en bok där det inte förklaras en massa. Även om jag ärligt ska säga att jag vid flera tillfällen kom på mig själv med att förvänta mig att det skulle komma närmare förklaring och bakgrund till Fride. Ville varje gång smälla mig på fingrarna för att det inte är relevant för historien, egentligen. Det är bara ren och skär nyfikenhet och oförståelse.
Överlag känner jag att jag vill ha mer! Det räcker inte riktigt med detta. Vi får så korta glimtar under det år som historien utspelar sig och det är många karaktärer som slåss om utrymmet. Jag känner inte riktigt att jag kommer någon av dem på djupet och att det hade gått att utveckla varenda ens historia lite till. För när jag får läsa om så lysande personligheter vill jag verkligen komma dem nära. Få veta mer. Det är inte svårt att hänga med som det är nu. Men det är lite som att komma till restaurangen och bara få äta den där förrätten som retar aptiten och egentligen bara gör dig mer hungrig.
Jag tycker att detta är en väldigt bra bok. Anna visade ju redan i sin förra bok att hon kan det där med sex-scener och jag kan lova att de som gillade det inte blir besviken här heller. Det är gott om gulliga ögonblick, litterära referenser och fantastiska miljöer. En del av mig önskar att jag fortfarande var 17 år och bodde i Uppsala så att jag fick gå på Byllis.