Betonghjärta
Bok av Emma Simu
"Kärnvapen har utplånat allt det liv som en gång varit en självklar del i vad som kallades världen från förr. Inga fåglar flyger, inga djur betar på ängarna och de sedan länge uppbrända skogarna. Nu finns det bara död och mutationer kvar. Det är inte bara djuren som har fallit offer för resterna av kärnvapenkriget. Även människor har blivit påverkade och vandrar nu som levande döda."
Yttila är patrullsoldat på militärbasen. Tillsammans med sina kamrater patrullerar han staden och utplånar allt som hotar hangaren - en fristad för människor som överlevt kärnvapenkriget.
Han accepterar sitt öde som marionettedocka, men allt förändras när han hittar en sårad fiendesoldat och bestämmer sig för att rädda honom. När det visar sig att främlingen är betydelsefull för fiendestyrkorna blir Yttila tvungen att gå emot direkta order för att försöka få ut honom - med livet som insats.
Betonghjärta är lättläst spänning om en värld förstörd av kärnvapen. Handlingen berättas från Yttilas perspektiv, med hans tankar och observationer. Trots det fastnar jag aldrig riktigt för karaktären och de sparsamma miljöbeskrivningarna drar inte in mig i världen.
I denna dystopiska framtid finns så mycket intressant (och ibland ologiskt) att jag hade velat veta mer. Kanske ur fler perspektiv. Kanske i en uppföljare?
Det bästa med Betonghjärta är Emmas sätt att skildra relationer och den starka känslan av tillhörighet, eller att inte höra till alls.
Jag tycker också om hur hon ger utrymme till och porträtterar ett toxiskt förhållande på ett naturligt och trovärdigt sätt. I olika nyanser så som det ofta är, utan att det för den sakens skull förskönas.
I denna dystopiska framtid finns så mycket intressant (och ibland ologiskt) att jag hade velat veta mer. Kanske ur fler perspektiv. Kanske i en uppföljare?
Det bästa med Betonghjärta är Emmas sätt att skildra relationer och den starka känslan av tillhörighet, eller att inte höra till alls.
Jag tycker också om hur hon ger utrymme till och porträtterar ett toxiskt förhållande på ett naturligt och trovärdigt sätt. I olika nyanser så som det ofta är, utan att det för den sakens skull förskönas.
Tack Emma Simu för recex!
Betonghjärta handlar om Yttila - vars värld består av masker och klädnader som förhindrar den radioaktivitet som råder efter kärnvapenkriget. Han lever på en militärbas och är van vid att inte ifrågasätta situationen han befinner sig i. Men en dag hittar han en man, en man som inte borde få leva enligt hans värld, men som han ändå räddar. Den mannen vänder upp och ner på allt han trodde sig visste om hans värld och vad som egentligen är rätt och fel.
Den här boken är beroendeframkallande. Jag läste ut den under en dag och kunde inte för knappt en sekund att gå och äta pausa den. Helt magiskt hur Simu lyckas bygga upp intrig efter intrig och hur hon med ett rappt actiondrama fyller sidorna med händelser och spänning. Jag hade dock emellanåt lite svårigheter att se hur hangaren som Yttila var på såg ut för mitt inre. Jag hade gärna överlag haft mer miljöbeskrivningar och förklaring till hur detta kärnvapenkrig hade startar, vad som hade hänt med resterande del av världen och mer förklaring över hur den nya världen fungerade - med dess odjur och växtlighet. Även förklaring över varför de metoder som används i behandlingshemmet faktiskt användes, då jag bara tyckte det var onödigt med den typen av tortyr för ingen nytta - vad jag kunde förstå.
Jag hade gärna även sett mer interaktion mellan karaktärerna, då sidokaraktärerna oftast enbart introducerades och sedan for de iväg på en ny patrull. Jag hade gärna sett dem sitta och prata, fördriva tiden med att festa, spela spel eller vad man nu gör i den här nya världen. Jag hade också gärna haft mer tid med Yttila och Izsáks för att verkligen kunna sätta mig in i deras relation då den kändes väldigt hoppig emellanåt och svår att ta till sig. Men däremot, deras hat-och-kärleks-gnabb - JAG ÄLSKADE DET!
Jag hoppas på en fortsättning i den här serien och jag kommer absolut läsa mer av Simus tidigare böcker. Jag har bara en fråga; vad hände med Aron Satralov?
Betonghjärta handlar om Yttila - vars värld består av masker och klädnader som förhindrar den radioaktivitet som råder efter kärnvapenkriget. Han lever på en militärbas och är van vid att inte ifrågasätta situationen han befinner sig i. Men en dag hittar han en man, en man som inte borde få leva enligt hans värld, men som han ändå räddar. Den mannen vänder upp och ner på allt han trodde sig visste om hans värld och vad som egentligen är rätt och fel.
Den här boken är beroendeframkallande. Jag läste ut den under en dag och kunde inte för knappt en sekund att gå och äta pausa den. Helt magiskt hur Simu lyckas bygga upp intrig efter intrig och hur hon med ett rappt actiondrama fyller sidorna med händelser och spänning. Jag hade dock emellanåt lite svårigheter att se hur hangaren som Yttila var på såg ut för mitt inre. Jag hade gärna överlag haft mer miljöbeskrivningar och förklaring till hur detta kärnvapenkrig hade startar, vad som hade hänt med resterande del av världen och mer förklaring över hur den nya världen fungerade - med dess odjur och växtlighet. Även förklaring över varför de metoder som används i behandlingshemmet faktiskt användes, då jag bara tyckte det var onödigt med den typen av tortyr för ingen nytta - vad jag kunde förstå.
Jag hade gärna även sett mer interaktion mellan karaktärerna, då sidokaraktärerna oftast enbart introducerades och sedan for de iväg på en ny patrull. Jag hade gärna sett dem sitta och prata, fördriva tiden med att festa, spela spel eller vad man nu gör i den här nya världen. Jag hade också gärna haft mer tid med Yttila och Izsáks för att verkligen kunna sätta mig in i deras relation då den kändes väldigt hoppig emellanåt och svår att ta till sig. Men däremot, deras hat-och-kärleks-gnabb - JAG ÄLSKADE DET!
Jag hoppas på en fortsättning i den här serien och jag kommer absolut läsa mer av Simus tidigare böcker. Jag har bara en fråga; vad hände med Aron Satralov?