Änkan

På semestern händer det att jag gräver i en och annan boklåda. Hos Erikshjälpen hittade jag en pocket i kategorin thriller, Fiona Bartons debutbok Änkan, tillika första delen i Kate Waters-serien. Jag greppade boken och läste ut den väldigt snabbt – precis som jag gör med bra böcker.

Änkan i boken är Jean Taylor som har levt ett till synes vanligt liv med sin man Glen. Men så blev Glen anklagad för ett fruktansvärt brott. Och Jean då..? Vad var hennes roll? Visste hon något? Var hon medskyldig? Nu när Glen hastigt har dött är hon fri att avslöja det hela. Hon väljer journalisten Kate Waters.

Berättarperspektiven växlar i boken främst mellan Jean, Kate och en polis. Tiden växlar likaså mellan dåtid och nutid. Det är tydligt angett när saker och ting sker och vem som skildrar det hela, vilket gör att det aldrig blir rörigt. Det lyfter i stället berättelsen snabbt framåt, lika snabbt som jag läser, ungefär.

Änkan är en thriller som jag hastigt läser ut. Och när jag såg att det finns en uppföljare, Barnet, vill jag förstås ha den också. För slutet av Änkan ger inte alla svar. Journalisten Kate Waters är den som så att säga bär serien och är dess huvudperson.

Mitt omdöme om Änkan blir högt.

Huvudpersonen i den här deckaren är maka till förövaren. Vi får följa Jean Taylor, vars man Glen blivit misstänkt för att ha rövat bort och dödat en liten flicka. Det hittas även barnpornografi och komprometterande chattkonversationer i mannens dator. Jeans make förvandlas till ett hatat monster och vännerna försvinner. Paret förlorar sina jobb och lever alltmer isolerat. Jean står dock troget vid sin mans sida och man undrar naturligtvis varför. När maken plötsligt dör beslutar hon att berätta allt hon vet.

Boken växlar mellan flera berättare; Jean, en grävande journalist, och en kriminalkommissarie. Det förekommer också en del hopp fram och tillbaka i tiden. Berättelserna bidrar dock till en intressant väv och det visar sig att allt kanske inte är som läsaren tror.

Författaren låter oss följa med i parets förflutna och vi ser tydligt hur Jean brutits ned av maken genom åren. Kanske är det därför hon står vid hans sida trots att han kanske förgripit sig på och mördat ett barn? Det här är så mycket mer än en vanlig deckare, mycket beroende på att berättaren känns aningen opålitlig, lite som i Gillian Flynns Gone Girl. Man vet inte riktigt. Vi får också läsa om den cyniska och direkt osmakliga hetsjakt journalisterna driver.

Det finns några irrelevanta bihistorier i boken men i övrigt är den riktigt bra.