Dagar utan hunger

Laure är 19 år och anorektiker. I sjukdomens slutstadium blir hon inlagd på sjukhus och under de nästkommande tre månaderna får hon möjligheten att fundera på hur det kunde gå så här långt, möta de barndomsminnen som hon inte kan frigöra sig ifrån och får chansen att hitta livsglädjen igen. En svårmodig och tungsint läsning. Jag har själv levt med ätstörningar, även om jag aldrig blev så allvarligt sjuk att jag hamnade på sjukhus, och det är aldrig lätt att försöka förklara hur eller varför ens tankar banar väg mot en avgrund. Men jag tycker att Delphine ger ett väldigt djup och en värme till huvudkaraktären och skriver på ett sätt som skänker en liten inblick till läsaren hur det kan vara att leva med en ätstörning.

Laure är nitton år när hon läggs in på sjukhus på grund av en långt gången anorexi. Tre månader tillbringar Laure på sjukhuset, tre långa månader som består av ett enda stort kämpande mot sjukdomen som nära på har kostat henne livet. Det är också först när Laure är inlagd på sjukhuset som hon träffar en läkare som verkligen förstår och ser, henne.

Författaren har själv lidit av anorexi i många år och jag antar att det här är ett sätt för henne att se tillbaka på sjukdomstiden och bearbeta den. De Vigans skildring av den anorektiska nittonåringen Laure och hennes tid på sjukhuset är otroligt smärtsam att läsa. Men berättelsen rymmer så mycket mer, som hopp och drömmar och nya vänskapsband knyts.