Överlevarna

Annorlunda kapitelindelning med två berättelser, en som utspelar sig under nuets sista dygn och börjar från slutet på dygnet kl 23.59 där syskonen håller på att slå ihjäl varandra och går till början av dagen kl 00.00 och ett som börjar med en småbarnsfamilj och slutar med att föräldrarna dör i total misär. Kapitlen varvas med varandra till en sällsam läsupplevelse. Ja, en sådan berättelse har jag aldrig läst förut. Boken har nerv hela tiden, mycket dramatik i båda tidsserierna, högt tempo och oväntade händelser.

Men, eller MEN vilken dysfunktionell familj. Så mörk bild av livet, sådan brist på kärlek i en familj och så mycket hat. Mörk, mörk och åter mörk är Alex Schulmans berättelse. Varför, vad är det han vill berätta och hur mår man själv om man vill skriva alla 270 sidorna med en total omfamning av det misslyckade.

Men wow vilket slut! Det var jag verkligen inte beredd på.
Även om slutet fick mig att fundera på att sätta en 4:a som poäng så är det ändå helheten av boken som gör att jag avstår. Missförstå mig inte nu. Boken är bra. Men den är något seg (enligt mitt tycke). Språket är däremot härligt med vackra platsbeskrvningar som gör att jag som läsare kan se omgivningarna framför mig. Men historien griper som sagt inte tag i mig förrän vi närmar oss de sista sidorna.

Så.. tänkte återberätta lite snabbt för sambon vad Överlevarna handlar om.. och det slutade i värsta tårkalaset! Så oerhört skickligt Alex Schulman väver ihop berättelsen om tre bröder som ska sprida mammans aska vid barndomens sommartorp. Vi får följa detta dygn men i omvänd ordning ; första kapitlet handlar om de sista minutrarna av kvällen och så får vi följa resan bakåt och varför kvällen slutar som den gör. Varannat kapitel berättar också om brödernas uppväxt med frånvarande föräldrar, våld av olika slag, syskonrivalitet- och kärlek.. en mörk historia på sina håll men tack vare författarens vassa penna även rolig. Vacker. Kärleksfull. Överlevarna kommer att vara med på min lista över årets bästa böcker och jag ser verkligen fram emot nästa bok av Alex Schulman som, i mina ögon, blir bättre och bättre.

Nu har jag nog läst alla böcker av Alex Schulman. Och alla hans böcker gör så förbaskat ont att läsa. Det är som om hans raka beskrivningar och ord träffar rätt in i hjärtat. Den inte så omfångsrika boken Överlevarna är hans senaste roman.

Det här är en roman och en sådan är ju som bekant fiktiv. Ändå är jag helt säker på att många av händelserna i boken är inspirerade av händelser i verkligheten. Tre bröder reser tillbaka till torpet där de tillbringade sina barndoms somrar med sina alkoholiserade föräldrar. Syftet med resan är att sprida askan efter mamman. Det är 20 år sen bröderna var där och det blir en resa genom barndomen.

Jag måste lägga ifrån mig boken då och då, för jag pallar inte med det föräldrarna utsätter sina söner för. Det handlar om allt från märkliga bestraffningar till bilresor på fyllan. Jag är övertygad om att hade bröderna inte haft varandra skulle de var och en för sig inte ha överlevt. Alkoholister är själviska människor, enligt min uppfattning. Dessutom är de irrationella och oförutsägbara. Att växa upp med såna föräldrar måste ofta, fast troligen inte alltid, ha varit ett helvete.

Men att den här boken handlar om skuld förstår jag inte förrän i slutet. En liten pojkes skuld och en mammas förlåtelse efter hennes död.

Mitt omdöme blir det högsta. Jag är starkt berörd.

Har man gillar Alex Schulmans tidigare böcker kommer man tycka om Överlevarna med och definitivt känna igen sig i språk och historia. Detta är en fiktiv bok men man känner igen bröderna, föräldrarna, torpet och grunden i många historier men jag tycker inte det är en nackdel. Det är en väldigt fin, sorglig, mörk och ljus bok om hur barndomen formar en, mer än man kanske först tror.

En vacker, sorglig och gripande bok om tre bröders uppväxt. Boken börjar med att bröderna återses på deras torp för att sprida ut deras mammas aska. Sedan får vi genom återblickar följa deras barndom och uppväxt. Rekommenderar boken varmt!

”Tre bröder åker tvärs över landet för att sprida sin mors aska vid torpet som ingen av dem besökt på tjugo år. Alex Schulmans Överlevarna är en roman om att återuppleva sin barndom som vuxen.”

En stark och intensiv roman precis som hans andra titlar ”Glöm mig” och ”Bränn alla mina brev”. Den här romanen känns dels som en fiktiv berättelse, dels som ytterligare en berättelse där Alex bearbetar sin barndom.

Den utspelar sig till stor del på sommartorpet där tre pojkar växer upp i en familj nästan utan föräldraskap. Benjamin är mellanpojken och den som beskriver uppväxten utifrån sina minnen. Men de tre pojkarna minns saker på olika sätt och de har olika upplevelser av uppväxten som sätter sina spår. Samtidigt som det skaver i deras förhållande till varandra så finns det ett kitt som binder dem samman.

Boken växlar hela tiden mellan dåtid och nutid.

Uppväxten består av mycket sorg men det finns även glädjestunder. Benjamins mamma är ofta väldigt tvär emot honom och han saknar kärlek och ömhet från henne. Den äldre brodern Nils är den som får mammans sympatier liksom hunden Molly som är hennes gullegris. Pappan däremot är den som verkar bry sig lite mer om pojkarna.

Vid ett tillfälle är Benjamin och hans bröder med om en händelse som har stor betydelse och påverkar hela familjens förhållande till varandra.

Det känns lite som att jag redan har läst den här boken eftersom den tangerar historier som jag hört i Alex och Sigges podd, liksom andra böcker som Slex Schulman har skrivit.
Boken handlar om Benjamin och hans två bröder som åker ut till torpet där de tillbringat så många somrar. Nu åker de för att sprida sin mammas aska. Historien berättas både i nutid och dåtid och det är lite svårt att hålla isär. Jag gillar boken, men den hamnar inte på topplistan över Schulmans böcker.

Tre gråtande män i kostym och slips som håller om varandra. Bredvid dem står en gravurna... Berättelsen om denna dysfunktionella familj handlar om tre bröder som försöker överleva i skuggan av känslokyla och vinpimplande, och handlingen varvas mellan nutid och dåtid vilket fungerar bra. Slutet blev lite oväntad och delar av den drog ner betyget lite, men på det stora hela är det en bra relationsbok väl värd att läsas.

Det är svårt att inte bli berörd av den här boken. Den lämnar mig med en känsla av tomhet, så många frågetecken, gråten i halsen. Den är skriven på ett väldigt skickligt sätt som blandar nutid med dåtid - dock med den twisten att den beskriver en speciell kväll och att den beskriver den ”bakifrån”, från kväll till morgon. Samtidigt blandas berättelser om de tre brödernas barndom, berättat från Benjamins perspektiv. Man förstår att Benjamin är Alex själv. Hur mycket som är sant är svårt att veta men han skriver både öppet, utlämnande och såna detaljer som är svåra att bara hitta på - man måste nästan ha upplevt dem själv. Boken igenom har jag känslan av att jag vill ringa Soc på pojkarnas föräldrar. Även om pappan beskrivs mer kärleksfullt är det två föräldrar som inte bryr sig om sina barn nämnvärt som målas upp. Och boken igenom beskrivs de komplicerade band som bröderna har till varandra. Brödernas band är ändå starkast. De ställer upp för varandra.

En vacker men tragisk skildring utav tre bröders uppväxt och deras relation till varandra och sina föräldrar. Välskriven och man kan inte låta bli att undra över hur mycket som är dikt vs verklighet.

Benjamin och hans två bröder åker till torpet där de tillbringade somrarna som barn. De ska sprida sin mammas aska där. Boken börjar dramatiskt med att två av bröderna slåss och Benjamin ringer polisen. Vartannat kapitel handlar om när de vuxna bröderna är vid torpet och vartannat om när de växte upp. Historien i nutid utspelar sig baklänges. Det börjar med slagsmålet när de ska sprida askan och slutar den morgon då Benjamin vaknar tidigt och ska hämta bröderna och köra till torpet. Mycket i romanen känns igen från författarens självbiografiska böcker. Föräldrarna är sig lika och det gör ont att läsa om alkoholen och avsaknaden av omsorg om barnen. Slutet är överraskande och drar ner betyget. Annars är det en stark roman som berör på djupet.

Oj vilken bok! Så sorglig och tragisk, men samtidigt vacker. En stark berättelse om rädsla, ensamhet och skuld. En berättelse om en sargad familj med ett stort trauma.

Överlevarna handlar om tre bröder som åker ut till familjens gamla torp för att sprida sin mammas aska. Boken är uppdelad så att vartannat kapitel handlar om bröderna i nutid, och vartannat kapitel skildrar brödernas uppväxt och de somrar som spenderades på torpet.
Om man aldrig läst något av Schulman tidigare tror jag att denna hade varit bra att börja med då en del händelser är återberättelser av det han skrivit i sina mer verklighetsbaserade böcker. För mig som har läst alla hans tidigare böcker så tyckte jag dock att upprepningarna störde en aning, det kändes lite som ett intrång på hans andra böcker.
Trots detta så tycker jag att Överlevarna var helt fantastisk. En av de få böckerna jag läst de senaste åre där jag verkligen känt att jag kommer läsa den igen.

Tre vuxna bröder återvänder till sommartorpet i skogen vid sjön där den något dysfunktionella familjen tillbringade sina somrar bortkopplade från omvärlden. Brödernas uppdrag är nu att sprida askan efter deras döda mamma. Romanen har ett lite annorlunda berättarperspektiv. I nutid får vi följa bröderna 1 dygn bakåt i tiden parallellt med händelser i dåtid från brödernas barndom. Överlevarna är en fiktiv roman men jag tror att författaren har hämtat en del inspiration från sin egen uppväxt då det finns mycket igenkänning från hans självbiografiska romaner ”Glöm mig” och ”Skynda att älska” som båda handlar om hans barndom och relationen till föräldrarna. Överlevarna innehåller många pricksäkra och personliga miljö- och karaktärsbeskrivningar som gör att boken känns äkta och autentisk. Jag får också en del flashbacks från miljöbeskrivningarna som skulle kunna vara hämtade från min egen uppväxt på landet. Boken blir successivt bättre och bättre och slutet är både tårögt och oväntat.

Tre bröder ska sprida sin mammas aska på torpetde inte har besökt på många många år. Berättelsen berättas av mellanbrodern Benjamin och man får följ bröderna både i nutid och när de var barn. Schulman är skicklig på att växla tid men i övrigt hade jag svårt att hänga med vilket jag tror berodde på att jag lyssnade på boken. Om jag hade läst den istället kanske jag hade haft lättare att följa med i den.

Alex Schulman har en förmåga att skriva naket, ärligt och självklart. Flera utav scenerna borrar sig in och får en att bli både sorgsen, illamående och förbannad. Han lyckas  med ett vackert knivskarpt språk fånga brödernas kamp för sina föräldras uppmärksamhet och kärlek. En bok som drabbar en som läsare.

Att läsa Alex Schulman är som att stå vid avgrundens rand. Familjetragedin slumrar i kulisserna och väntar bara på att få visa sitt rätta ansikte. Med risk för att låta banal, men jag älskar att läsa det Schulman skriver.

Han är skicklig på att få ihop en historia, knyta ihop säcken, men han är också bra på detaljer. Som när pappan i vredesmod försöker slita sönder ett sugrör som är oförstörbart, eller hur den lilla högen av avbitna pommes frites växer på servetten, eftersom en av bröderna aldrig äter upp hela, med motiveringen att den bit man hållit i handen automatiskt blir smutsig, ofräsch.

Det är också mycket kropp i Schulmans berättande. Hudflagor som lossnar, bränt kött som luktar. En fisk som steks levande. Just den passagen är vidrig. Men också vidrigt bra.

Att använda sig av omvänd kronologi, att inleda med slutet, är inget unikt, men Schulman gör en slags kronologisk tillbakagång, timme för timme. Det är snyggt och skapar en känsla av att allt brakar samman, men det ger också en djupare förståelse till varför det blir som det blir.

Något som också finns ständigt närvarande i romanen är våldet, såväl det subtila, som det explicita. Jag funderar på vad det gör med pojkar, pojkar som ska bli män, att våldet ofta är en sådan naturlig del av tillvaron dem emellan. Både det här att bli utsatt, men också att utsätta andra. Att det är så lätt att ta till så fort man känner sig trängd.

En dag som återberättas bakifrån, från kvällen till morgonen. Nutid varvat med dåtid om tre bröder. Riktigt, riktigt bra!

Jag har tyckt mycket om Alex alla böcker (utom den som heter "att älska henne.....") och såg fram emot denna. Jag gillar den mycket men funderar en del kring detta att denna är den första fiktiva roman han skriver. Varför då använda sig av så många av elementen från sina tidigare biografiska böcker? Tre bröder. Somrar vid stugan. Det går inte komma ifrån när man läser att fläta ihop de fiktiva Benjamin, Pierre och Nils med Alex och hans två bröder.
Men om jag bortser från det så är boken väldigt bra. (Hade dock klarat sig utan tvisten på slutet som kändes lite mycket)
Tre bröder besöker åter torpet från sin barndoms somrar för att sprida sin mors aska. Vi får genom boken följa bröderna genom nedslag av händelser som varit. Händelser som format dem och gjort avtryck. Hur de ser på dem som vuxna varvat med hur de upplevdes när de hände. Pojkarnas samhörighet med varann mot sina föräldrar samtidigt som de också tävlade mot varann om uppmärksamhet och ömhet. Deras relation är komplicerad. Hur de manövrerade kring sin mammas humör där man aldrig visste hur reaktionen skulle bli, med pappan bredvid som navigerade bäst han kunde. Boken är lätt att ta till sig. Miljöer och människorna känns levande och verkliga. Deras ångest och vemod känns.

"Överlevarna" är Schulmans första fiktiva roman. En bok om tre bröder som ska sprida sin mammas aska, varvat med deras barndom. Känslan av att ständigt vara på vakt och relationen Benjamin har med sina föräldrar känns igen från Alexs uppväxtbeskrivningar.

Fin berättelse om hur man minns sin barndom. Mycket känns igen från Schulmans liv, men han lyckades ändå överraska.