Oskuld och oleander
Bok av Kerstin Bergman
När Iris' faster går bort erbjuder sig Iris att ta hand om dödsboet och beger sig till huset på Ekerö för att röja upp. Iris växte upp här och medan hon sorterar fasterns ägodelar färdas hon tillbaka i tiden och återupplever delar av sin barndom som hon försökt glömma. Vem var egentligen hennes faster och vem låg bakom alla de mystiska händelser som Iris plötsligt kommer ihåg?.
Välskriven och spännande mysdeckare med en oförutsedd upplösning. Lite triggervarning för oförlåtliga brott som var svårsmälta. Men överlag en bra bok!
Allt utspelar sig på Ekerö då Iris kommer dit för att ta hand om huset där hennes faster bodde och där även hon själv bott som barn. Det dyker upp en del gamla klasskompisar och mycket handlar om barndomskamraten Nina försvann spårlöst och aldrig återfanns. Vad hände egentligen och vem är det som gräver i trädgården på natten
Det här var en lite småtrevlig bok. Ingen rafflande spänning men historien gräver sig framåt och vi får följa Iris dagar när hon städar, åker runt Ekerö och badar och så sakteliga tar reda på vad som egentligen hände den där gången när de alla var barn. En trevlig lässtund, helt enkelt.
Det här var en lite småtrevlig bok. Ingen rafflande spänning men historien gräver sig framåt och vi får följa Iris dagar när hon städar, åker runt Ekerö och badar och så sakteliga tar reda på vad som egentligen hände den där gången när de alla var barn. En trevlig lässtund, helt enkelt.
Deckarexperten Kerstin Bergmans första skönlitterära bok.
Titeln signalerar pusseldeckare, precis som huvudpersonen med det underbara namnet Iris Bure. Och visst är det lite pussel om än inte i klassisk mening.
Iris reser tillbaka till barndomens Ekerö för att tömma sin fasters hus efter dennes död. Bit för bit rullar historien om fasterns liv upp. En faster som Iris inser att hon inte alls kände, samtidigt som det också visar sig att de två är mer lika än hon trodde.
Det börjar också hända en del konstigheter. Någon gräver i trädgården och grannen Barbro verkar mer än lovligt nyfiken. Allt får Iris att börja tänka tillbaka på grannflickan Nina som en dag bara försvann. Kan det som händer nu ha något med försvinnandet att göra. Eller handlar det om fasterns mörka hemlighet. Till sin hjälp får hon barndomsvännen Jonas, även om hon inte vågar lite helt och fullt ens på honom.
Det är en lågintensiv spänningshistoria om barndom och minnen. Av platser, dofter och smaker. Detaljerat får vi följa hur Iris packar Irmas kvarlåtenskap. Hur hon återser platser och personer och hur de förändrats. Samtidigt blir pusslet kring fastern och Ninas försvinnande sakta allt mer fullständigt.
Och även om någon dör så är det oblodigt och ganska odramatiskt. Först precis i slutet blir spänningen lite mer hotfull. Det lite långsamma tempot och detaljrikedomen känns helt rätt. Iris är en person lätt att tycka om, kanske för att hon verkar så vanlig.
Det ska verkligen bli ett sant nöje att följa fröken Bure på fler äventyr.
Titeln signalerar pusseldeckare, precis som huvudpersonen med det underbara namnet Iris Bure. Och visst är det lite pussel om än inte i klassisk mening.
Iris reser tillbaka till barndomens Ekerö för att tömma sin fasters hus efter dennes död. Bit för bit rullar historien om fasterns liv upp. En faster som Iris inser att hon inte alls kände, samtidigt som det också visar sig att de två är mer lika än hon trodde.
Det börjar också hända en del konstigheter. Någon gräver i trädgården och grannen Barbro verkar mer än lovligt nyfiken. Allt får Iris att börja tänka tillbaka på grannflickan Nina som en dag bara försvann. Kan det som händer nu ha något med försvinnandet att göra. Eller handlar det om fasterns mörka hemlighet. Till sin hjälp får hon barndomsvännen Jonas, även om hon inte vågar lite helt och fullt ens på honom.
Det är en lågintensiv spänningshistoria om barndom och minnen. Av platser, dofter och smaker. Detaljerat får vi följa hur Iris packar Irmas kvarlåtenskap. Hur hon återser platser och personer och hur de förändrats. Samtidigt blir pusslet kring fastern och Ninas försvinnande sakta allt mer fullständigt.
Och även om någon dör så är det oblodigt och ganska odramatiskt. Först precis i slutet blir spänningen lite mer hotfull. Det lite långsamma tempot och detaljrikedomen känns helt rätt. Iris är en person lätt att tycka om, kanske för att hon verkar så vanlig.
Det ska verkligen bli ett sant nöje att följa fröken Bure på fler äventyr.
Min första vecka hos Omnible vann jag Kerstin Bergmans bok Oskuld och oleander.
Iris Bure (släkt med Maria Langs Puck Bure?) har samma initialer som sin faster Irma. Men faster Irma har gått bort och Iris åtar sig, lite som del av läkningen i en färsk separation, att städa ur Irmas hem på Ekerö. Detta hem, som en gång var Iris barndomshem. Iris griper sig så sakteliga an arbetet. Under arbetets gång inser hon att hon inte alls kände sin faster och att faster Irma minsann hade en massa hemligheter. Minnen – och personer – från barndomen poppar upp samtidigt som nån gräver i Irmas trädgård om nätterna. En fråga som aldrig fick nåt svar är vad som hände med kompisen Nina som bara försvann. Nu blir detta plötsligt aktuellt igen i samband med vissa… ”fynd” som Iris gör.
Återvändardeckare står det i baksidestexten och det stämmer. Jag skulle vilja lägga till mysdeckare. Eller..? När jag är knappt en tredjedel in i boken inser jag att ordet oskuld i titeln är passande, på ett ruggigt sätt. Annars är boken inte fruktansvärt otäck och blodig. Den är för övrigt lite grann åt feelgoodhållet eftersom den också handlar om relationer. Vidare ger den referenser åt tidstypiska detaljer från framför allt 1970-talet (det är mycket inredning även från tidigare årtionden), men även litterära referenser. Sånt gillas! Och naturligtvis gillar jag karaktären Iris – hon kan ju äta ostbågar till middag precis som jag. Fast vad är oleanderns del i det hela förutom att bidra till att titeln på boken blir en allitteration? Oleander är en växt som enbart kan odlas i kruka i vårt kalla land Sverige. Men vänta bara… I slutet av boken dyker den upp, denna giftiga växt. Och slutet i sig överraskar mig, precis så som en bra deckare ska göra.
Min första bekantskap med författaren var i samband med hennes redaktörskap för boken Deckarnas svenska landskap, en bok jag köpte till mig själv i juli 2015. Kerstin Bergman skriver om sig själv på sin WordPress-sajt att hon är deckarälskare och docent i litteraturvetenskap och hon har både forskat om och recenserat deckare i cirka 20 år.
Mitt omdöme om den här boken blir det högsta.
Iris Bure (släkt med Maria Langs Puck Bure?) har samma initialer som sin faster Irma. Men faster Irma har gått bort och Iris åtar sig, lite som del av läkningen i en färsk separation, att städa ur Irmas hem på Ekerö. Detta hem, som en gång var Iris barndomshem. Iris griper sig så sakteliga an arbetet. Under arbetets gång inser hon att hon inte alls kände sin faster och att faster Irma minsann hade en massa hemligheter. Minnen – och personer – från barndomen poppar upp samtidigt som nån gräver i Irmas trädgård om nätterna. En fråga som aldrig fick nåt svar är vad som hände med kompisen Nina som bara försvann. Nu blir detta plötsligt aktuellt igen i samband med vissa… ”fynd” som Iris gör.
Återvändardeckare står det i baksidestexten och det stämmer. Jag skulle vilja lägga till mysdeckare. Eller..? När jag är knappt en tredjedel in i boken inser jag att ordet oskuld i titeln är passande, på ett ruggigt sätt. Annars är boken inte fruktansvärt otäck och blodig. Den är för övrigt lite grann åt feelgoodhållet eftersom den också handlar om relationer. Vidare ger den referenser åt tidstypiska detaljer från framför allt 1970-talet (det är mycket inredning även från tidigare årtionden), men även litterära referenser. Sånt gillas! Och naturligtvis gillar jag karaktären Iris – hon kan ju äta ostbågar till middag precis som jag. Fast vad är oleanderns del i det hela förutom att bidra till att titeln på boken blir en allitteration? Oleander är en växt som enbart kan odlas i kruka i vårt kalla land Sverige. Men vänta bara… I slutet av boken dyker den upp, denna giftiga växt. Och slutet i sig överraskar mig, precis så som en bra deckare ska göra.
Min första bekantskap med författaren var i samband med hennes redaktörskap för boken Deckarnas svenska landskap, en bok jag köpte till mig själv i juli 2015. Kerstin Bergman skriver om sig själv på sin WordPress-sajt att hon är deckarälskare och docent i litteraturvetenskap och hon har både forskat om och recenserat deckare i cirka 20 år.
Mitt omdöme om den här boken blir det högsta.