Närhetsprincipen

Det är en gedigen poesisamling, förmodligen den tjockaste jag läst och det är svårt att på förhand veta vad denna rosa pärla kommer att bjuda på. Tankar som väcks under läsningen pendlar mycket mellan min egen verklighet som mamma, kanske är det därför Rengsfors rader träffar mig så precist. För är inte föräldraskapet ett lidande i sig själv? All skräck inför katastrofer som skulle kunna drabba den som blivit viktigare än en själv. Denna rädsla sammanbinder i stort sett alla människor – för vi är alltid mer lika än olika varandra. Ändå har vi vårt behov av att dela upp och kategorisera. På ett lysande sätt, skulle jag vilja hävda, får Rengfors denna skillnad att stå ut i sin absurditet.
Diktsamlingen är fullmatad av kontraster. Katastrofer över världen, både i det stora och i det lilla, kan jag se som ett återkommande tema. Känslan av maktlöshet inför att det kan drabba alla, närsomhelst. Men hur rimligt är det att vara orolig för sina barn i Sverige? Vilka är farorna här? Det finns en ängslighet hos många som speglar en mycket märklig tid.
Det finns ett systerskap i det Rengfors skriver. Oron som en kvinnlig kollektiv känsla. Flicksysslor kan vara mer än vad det låter som, det kan vara sjuksköterskan på andra sidan jorden som offrar sitt liv för att hjälpa någon annan, kvinnorna med slöja som kämpar för sin rätt att höras, finnas. Men om dessa kvinnor vet vi ingenting, vi känner inte deras namn. De befinner sig för långt borta, deras samhällskontexter allt för annorlunda mot vår egen. De gör enorma uppoffringar, är beredd att gå i fängelse för rättigheter vi tar för givna. I vår del av världen är flicksysslor något diametralt annorlunda. Ändå finns det en röd tråd eftersom vi alla utnyttjas i en värld styrd av män styrda av pengar.
Det är omöjligt att inte bli berörd av Närhetsprincipen, det är starka bilder och skeenden som fladdrar förbi i en strid ström och som ger perspektiv på det egna priviligierade livet. Den kommer att stanna hos mig länge.