Thérèse Raquin
Bok av Émile Zola
I samband med utgivningen av Mikael Timms biografi Lusten och dämonerna kommer nu några av Ingmar Bergmans mest uppskattade böcker ut på nytt.
Den goda viljan, som regisserades av Bille August, berättar om föräldrarnas första förälskelse och kamp för att få sitt unga äktenskap att fungera.
Enskilda samtal beskriver ett senare skede i deras äktenskap, där modern Anna bekänner hur hon förälskat sig i en annan i samtal med sin konfirmationspräst. Liv Ullmann regisserade för SVT.
Tillsammans med den koncentrerade prosaberättelsen Söndagsbarn, som är ett barndomsminne från sommarparadiset Våroms i Dalarna av en cykeltur i både ljus och mörker tillsammans med fadern, utgör de en självbiografisk trilogi. Även Söndagsbarn blev film, i regi av sonen Daniel Bergman.
Fanny och Alexander, med sin färgsprakande skildring av en borgerlig familj i seklets början, blev en av Bergmans största framgångar.
Bilder är en pendang till memoarboken Laterna magica, där Ingmar Bergman med både skärpa och humor går igenom sina filmer och deras tillkomsthistorier. Denna bok är resultatet av en rad samtal mellan Bergman och hans förläggare och vän Lasse Bergström. Detta är en uppdaterad utgåva.
Underbar och väldigt otäck skildring av hur livet snabbt kan svänga mellan elden, kärlek och vad som händer när girighet och liknande känslor tar över.
Therese är en kvinna med en stark inre natur, men på grund av den miljö hon lever i tvingas hon låsa in sina känslor och sin vilja i sig själv. Therese växer upp med sin faster och hennes kusin. Fastern har redan i förväg planerat att Therese ska gifta sig med sin kusin. En dag träffar hon Larurent som är en helt motsats till sin man. De startar en affär och snart smider de planer på hur de ska få Therese man ur vägen så de kan få gifta sig och leva lyckliga i alla sina dagar. Problemet är att ibland kommer nuet ikapp en.
Boken beskriver verkligen hur det var att leva som kvinna under naturalismen. Mycket känslor står på spel och den slukar läsare direkt.
Boken beskriver verkligen hur det var att leva som kvinna under naturalismen. Mycket känslor står på spel och den slukar läsare direkt.
Thérèse är en flicka från enkla förhållanden. Hon har efter sin familjs död adopterats av sin faster, sömmerskan Mme Raquin. Mme Raquin är bosatt på den franska landsbygden med sin son Camille, vilken alltså är kusin till Thérèse. Camille har under hela uppväxten varit ett sjukligt och konvalescent barn. Hans mor har beskyddat honom intill överdrift och han har växt upp till en man som är svag och klen.
Thérèse har även hon uppfostrats på ett liknande manér. Hennes starka karaktär och passionerade känslor har fullkomligen kvävts och hon har vant sig vid tystnad och tillbakadragenhet, I det påtvingade äktenskapet kusinerna emellan vantrivs hon.
När den märkliga lilla familjen flyttar till huvudstaden Paris återser Camille sin gamle vän Laurent. Mellan honom och Thérèse uppstår en passionerad attraktion. Omoralen i detta tvingar dem att dölja sin passion för varandra för omvärlden. För att bli kvitt problemet bestämmer sig det hemliga paret för att mörda Camille. Det ska visa sig vara ett ödesdigert misstag.
Boken är ett starkt exempel på naturalismen. Författaren ansåg inte att han själv dikterade handlingen utan lät karaktärerna och händelserna skapa den av sig självt. Som läsare väcks frågor om i vilken grad vi är utelämnade till ödets makt. Går det verkligen att skylla sina handlingar på tidens obönhörliga gång eller har vi ett eget ansvar för dem?
Thérèse har även hon uppfostrats på ett liknande manér. Hennes starka karaktär och passionerade känslor har fullkomligen kvävts och hon har vant sig vid tystnad och tillbakadragenhet, I det påtvingade äktenskapet kusinerna emellan vantrivs hon.
När den märkliga lilla familjen flyttar till huvudstaden Paris återser Camille sin gamle vän Laurent. Mellan honom och Thérèse uppstår en passionerad attraktion. Omoralen i detta tvingar dem att dölja sin passion för varandra för omvärlden. För att bli kvitt problemet bestämmer sig det hemliga paret för att mörda Camille. Det ska visa sig vara ett ödesdigert misstag.
Boken är ett starkt exempel på naturalismen. Författaren ansåg inte att han själv dikterade handlingen utan lät karaktärerna och händelserna skapa den av sig självt. Som läsare väcks frågor om i vilken grad vi är utelämnade till ödets makt. Går det verkligen att skylla sina handlingar på tidens obönhörliga gång eller har vi ett eget ansvar för dem?