Station Eleven

Jag insåg, en bit in i boken, att jag verkligen inte hade nån aning om var den skulle föra mig. Av baksidetexten kunde jag läsa mig till att en känd skådespelare faller död ner under en Shakespeare-föreställning, och det blir starten på en världsomspännande pandemi med 99 procents mortalitet. Kirsten, en flicka som deltog i föreställningen, åker 15 år senare land och rike runt och turnerar med en vandrande teatergrupp som spelar i de halvt ödelagda städerna efter civilisationens fall. Det var den informationen baksidestexten gav mig, och de punkterna hade redan betats av 20 sidor in i berättelsen och helt plötsligt var det som ett fritt fall, det här kan ta vägen VAR som helst. Jag var inte beredd på en sekt. Jag var inte beredd på att så stor del av berättelsen skulle utspela sig före pandemin. Eller att vi skulle få följa fler personer än just Kirsten. Men så blev det, och... jag älskade det.

Boken hoppar som sagt i tid och rum och mellan karaktärer, men gör det så snyggt och elegant att det känns självklart. Jag förvånas första gången jag inser att ett sådant hopp görs: varför ska jaga läsa om den hädangångne Shakespeareskådespelaren, tänker jag. Men inser sedan att det är runt honom det kretsar. Bland annat. Det är vissa andra ting som blir tyngdpunkter i historien också, som ett seriealbum (Station Eleven volym 1) och en oval (?) brevtyngd med en storm i.

Jag brukar inte gilla karaktärsbyten, men här är det så förbannat stilrent att jag knappt ens tänker på det. Jag gillar i princip alla karaktärer och alla känns trovärdiga och välskrivna. Bokens främsta framförhållning är hur jäkla väl författaren sätter fingret på hur det (antagligen) känns att hamna i en pandemi av det slaget och i mångt och mycket vara en av de sista människorna på jorden. Det är så träffande, speciellt som vi nu ÄR i en pandemi, att det blir nästan otäckt ibland. Hade jag läst Station Eleven för ett par år sen hade jag nog inte alls blivit lika berörd som nu när vi liksom är mitt i, om än en lightare version än the Georgian Flu, en pandemi. Karaktärerna pratar vid ett tillfälle om olika dimensioner, och att världen i en annan dimension antagligen fått smittan men att den inte slagit till lika hårt, och den tanken blir som en sanning: vi är den andra dimensionen som inte fick det fullt lika illa. Mandel beskriver hur många människor inte förstår allvaret, hur man liksom till en början skrattar lite åt de som börjar samla på sig förnödenheter och typ hamstra toapapper och ja, exakt så blev det ju?

Det är en imponerande roman om hur skör mänskligheten är och om vad som faktiskt är viktigt här i livet, och det görs på ett imponerande sätt.