Halsduken
Bok av Stina Stoor
Hur förvandlar man en tråkig vardag till en fantastisk lek?
Los nya halsduk kliar. Lo vill INTE ha den! Men mamma säger MÅSTE. De är osams hela vägen hem till morfar. Morfar har en soffa som man kan gömma sig bakom och en sax som är extra bra att klippa halsdukar med. Sen måste morfar laga länge. Men då händer något, när morfar lagat klart så har halsduken plötsligt förvandlats till Lenny, morfars magiska vän. Han kan vara bandage på morfars onda knä, en hängmatta till morfars bok, och om morfar haft en katt kunde Lenny ha varit ett koppel.
Stina Stoor debuterade med den uppmärksammande och prisbelönta Bli som folk 2015. Vi är många som längtat efter hennes återkomst. Halsduken är hennes första barnbok, det är en hyllning till leken och fantasin, men det är också en varm och öm skildring av relationen mellan en morfar och hans barnbarn.
Halsduken är Johanna Hägers debut som bilderboksillustratör.
Lo’s nya halsduk kliar men mamma tvingar på den på vägen till morfar som ska passa hen under dagen. Mamma och Lo bråkar hela vägen dit och när de är
framme sätter Lo sig och klipper sönder halsduken bakom soffan. Då måste morfar fixa och så, väldigt länge. När morfar till slut är klar har något hänt. Halsduken är inte längre en vanlig halsduk, utan Lenny! Morfars vän att leka med som går att använda på så många olika sätt. Men är det inte ändå så att Lenny nog är Los nu när Lenny-halsduken är så rolig?
Jag älskar hur fin morfadern är och vilken kontrast mot en mer normativ mansroll. Han är mild, öm och närvarande. Ansvarstagande och lekfull. Lugn och trygg. När barnet klipper sönder sin halsduk är det inga höjda röster och ilska, utan genom lugn, lite list och lösningsfokus fixar morfadern problemet. Det är som ett nära föräldraskap men mellan barnbarn och morförälder. Fint!
Jag tänker också att bokens grundproblem med halsduken verkligen är något som kan diskuteras med barn. Var det egentligen så viktigt för mamman att bråka om den stickiga halsduken? Hon själv hade varken halsduk eller mössa, men tvingar ändå på halsduken till den grad att de blir sura på varandra. Hur tänker barnen om det när man läser boken? Känner de igen sig?
Jag har stundvis lite svårt för språket i boken. Det är lite hoppigt, ett försök till enkelhet och vardagligt är min tolkning. Ibland funkar det, men då och då blir det lite jobbigt och otydligt.
Lo är inte könad i boken utan det är fritt att tolka in det efter eget huvud.
framme sätter Lo sig och klipper sönder halsduken bakom soffan. Då måste morfar fixa och så, väldigt länge. När morfar till slut är klar har något hänt. Halsduken är inte längre en vanlig halsduk, utan Lenny! Morfars vän att leka med som går att använda på så många olika sätt. Men är det inte ändå så att Lenny nog är Los nu när Lenny-halsduken är så rolig?
Jag älskar hur fin morfadern är och vilken kontrast mot en mer normativ mansroll. Han är mild, öm och närvarande. Ansvarstagande och lekfull. Lugn och trygg. När barnet klipper sönder sin halsduk är det inga höjda röster och ilska, utan genom lugn, lite list och lösningsfokus fixar morfadern problemet. Det är som ett nära föräldraskap men mellan barnbarn och morförälder. Fint!
Jag tänker också att bokens grundproblem med halsduken verkligen är något som kan diskuteras med barn. Var det egentligen så viktigt för mamman att bråka om den stickiga halsduken? Hon själv hade varken halsduk eller mössa, men tvingar ändå på halsduken till den grad att de blir sura på varandra. Hur tänker barnen om det när man läser boken? Känner de igen sig?
Jag har stundvis lite svårt för språket i boken. Det är lite hoppigt, ett försök till enkelhet och vardagligt är min tolkning. Ibland funkar det, men då och då blir det lite jobbigt och otydligt.
Lo är inte könad i boken utan det är fritt att tolka in det efter eget huvud.