Dödsuret

Jag gillar mycket att läsa lokala författare. En av mina favoritförfattare inom genren deckare är Kjell Eriksson. Han, som inte bara är författare utan också trädgårdsmästare, skriver om numera före detta Uppsalapolisen Ann Lindell. Hon, som är från Ödeshög, av alla ställen, det vill säga nära min barndomsstad. Den senaste boken om Ann Lindell bär titeln Dödsuret. Boken är den andra delen av en nyare trilogi om Ann Lindell. Första delen bär titeln Den skrattande hazaren.

Ann Lindell är på Gräsö hos sin Edvard. Trots att hon har slutat som polis och i stället gör ost (!) kan hon inte låta bli att nysta i ett gammalt fall. Det handlar om en ung kvinna, Cecilia, som försvann fyra år tidigare och som nån nu plötsligt har sett vid liv. Samtidigt gömmer sig en hämnare på ön. Och hur står det egentligen till med Cecilias föräldrar? Hemligheterna är många och ”Blixten”, som var kär i Cecilia som tonåring, såg han rätt den där gången ute på fjärden..?

Den här historien går framåt, om än lite långsamt. Det är ingen blodig mordhistoria direkt, men människorna berättelsen handlar om är onekligen skumma. Och döden har sin plats i boken, döden av nån annans hand än den egna.

Författaren gör inga djupdykningar ner i de mänskliga psykena, men han ger ledtrådar som läsaren sen får hantera. Att få grepp om Cecilia, huvudpersonen, är bland det svåraste. Det är också många historier i en och många av dem beror på händelser i det förgångna. Det kan bli lite rörigt bitvis. Dessutom flyttar sig mina sympatier hela tiden mellan olika personer. Den här boken var lite svår att greppa, men den är välskriven och spännande och slutet är inte givet förrän… i slutet.

Mitt omdöme blir högt.

Dödsur kallas en trägnagare på grund av det tickande ljud som kan höras om man fått in dem i huset. Det är skalbaggens parningsljud men förre trodde man att ljudet betydde att någons dagar var räknade.

Här tickar döduret i ett tidigare övergivet hus och förebådar tankar om hämd.

Ann Lindell tillbringar semestern hos Edvard på Gräsö och när hon får höra att Cecilia, som varit försvunnen i fyra år, kanske setts vid liv väcks hennes gamla polisinstinkter till liv.

Det här är bladvändare i ett långsammare tempo än man kanske är van vid. För spännande är det, även om det som står i centrum är det karga Roslagslandskapet, de ömsint skildrade människorna och deras relationer. Även de trasiga och udda skildras med stor värme.

Är så glad att Kjell Eriksson skriver om Ann Lindell igen och hoppas att det här inte var sista gången. En fjärdningsman på Gräsö låter väl som en bra idé.

En vackert skriven deckare med en långsam, lågmäld handling som blev något enformig tillslut. Handlingen har en fin röd tråd men jag hade svårt att komma in i den då den var rörig och förvirrande ibland.

Jag kan absolut rekommendera Dödsuret för den har sina spännande egenheter som många läsare kommer tycka om. Men om man har problem med enformiga, långsamma handlingar så kanske inte detta är en bok för dig.

Jag har inte läst något av Kjell Eriksson innan och denna bok är en fristående fortsättning. Det gjorde inget för upplevelsen att jag inte läst den innan. Denna klarar att stå på egna ben. Men jag blev nyfiken på Ann Lindell och kommer säkert vilja läsa boken som var innan denna.
Jag gillade denna. Det är en historia om en kvinna som försvann för 4 år sedan. Om en man som miste livet strax innan. Om en annan man som inte glömt sin ungdomsförälskelse. Och om huvudkaraktären Ann som tidigare varit polis som inte kan låta bli att nysta i allt detta.
Boken är spännande men i ett långsamt mak. Inte snabbt och hetsigt. Fint beskrivna karaktärer. Både i stort och smått. De lite utanför och skadade av livet beskrivs med värme.

Cecilia flydde från Gräsö till utlandet och höll sig borta under cirka fyra år. En dag är en man från hennes tidigare liv på besök i samma område där Cecilia befinner sig och får syn på henne.

Cecilia bestämmer sig för att återvända till Sverige och förklädd gå på en bekants begravning.

Cecilia stannar i Sverige och tar upp kontakten med människor från det förflutna och en och en annan bär på hemligheter...

Ann Lindell tycker jag har en mindre roll i dödsuret än den första boken i trilogin. Man får lära känna ett gäng personer kring Cecilia och Eriksson får läsaren att verkligen se miljön i berättelsen framför sig.

Kjell Eriksson kan konsten att få läsaren att vända blad och spänningen ökar gradvis genom hela boken, dock i ett förhållandevis lugnt tempo. Han bjuder även läsaren på en och en annan överraskning.

Synd att det känns som att man hela tiden ligger steget före. Igenkännandet på Gräsö är inte heller speciellt.
Inte riktigt en bok i min smak.