Jag är olyckligt här
Bok av Johan Croneman
Utan Folke hade jag tveklöst dött, han släppte aldrig båren. På akuten på natten säger de till honom att: »Du måste stanna här, vi ska undersöka din pappa. Vi är strax tillbaka.«
Folke säger inget. När de drar iväg båren hänger han kvar. Han säger fortfarande ingenting.
Han håller min hand. Bestämt. Uppmanande. »Pappa, du kan inte dö nu. Vi är i Tyskland. Hur ska jag komma hem?«
Jag är olyckligt här är en berättelse om att överleva, även när man inte orkar eller vill. Om att kämpa, med allt och alla, men kanske framför allt med sig själv. Om att älska sprit och spel. Och sina barn. Men aldrig sig själv. Om att aldrig förlåta sig själv. Om att sluta skylla ifrån sig, och om att sluta tänka så jävla mycket.
*
Johan Croneman är frilansjournalist, film- och tv-kritiker på Dagens Nyheter.
Att läsa Johan Cronemans roman är som att sitta med en god vän, vid ett köksbord, en hel kväll och samtala om livet. Det som kommer upp är lika stort som smått, och då och då kommer insikter som gör att man hajar till och ber vännen "snälla säg det där en gång till!"
Jag har strukit under och kommenterat i marginalen. Jag har skrattat, känt glädje, men också fyllts av sorg och känt avsmak. I Cronemans berättelse ryms lika stor del helvete som paradis. Lika mycket cynism som humor.
Det handlar mycket om relationen till pappan, en pappa som ljuger och skrämmer. "Pappa gjorde mig olycklig hela livet. När jag inte var rädd för honom så hatade jag honom och när jag inte hatade honom så saknade jag honom."
Det handlar också om kärleken till alkoholen och spelandet, ett missbruk som förstör och förför. Croneman säger "En som inte spelar förstår aldrig en som gör det." Detsamma med alkoholen. Det spelar ingen roll hur mycket man läst på. Har man själv inte varit där kan man aldrig förstå den oemotståndliga lockelsen, förförelsen...
Ibland känner jag att romanen hade tjänat på att vissa passager hade fördjupats och inte bara skildrats som korta anekdoter. Jag vill helt enkelt veta mer om Cronemans upplevelser, förstå ÄNNU bättre hur det blev som det blev.
Bokens styrka är utan tvekan den krassa humorn. "Ser en skränig dokumentär om folk som försökt ta livet av sig, men överlevt. En ung man hade kastat sig ut från Golden Gate-bron, och det sista han hann tänka innan han föll fritt var: >>What the fuck, jag ångrar mig!
Jag har strukit under och kommenterat i marginalen. Jag har skrattat, känt glädje, men också fyllts av sorg och känt avsmak. I Cronemans berättelse ryms lika stor del helvete som paradis. Lika mycket cynism som humor.
Det handlar mycket om relationen till pappan, en pappa som ljuger och skrämmer. "Pappa gjorde mig olycklig hela livet. När jag inte var rädd för honom så hatade jag honom och när jag inte hatade honom så saknade jag honom."
Det handlar också om kärleken till alkoholen och spelandet, ett missbruk som förstör och förför. Croneman säger "En som inte spelar förstår aldrig en som gör det." Detsamma med alkoholen. Det spelar ingen roll hur mycket man läst på. Har man själv inte varit där kan man aldrig förstå den oemotståndliga lockelsen, förförelsen...
Ibland känner jag att romanen hade tjänat på att vissa passager hade fördjupats och inte bara skildrats som korta anekdoter. Jag vill helt enkelt veta mer om Cronemans upplevelser, förstå ÄNNU bättre hur det blev som det blev.
Bokens styrka är utan tvekan den krassa humorn. "Ser en skränig dokumentär om folk som försökt ta livet av sig, men överlevt. En ung man hade kastat sig ut från Golden Gate-bron, och det sista han hann tänka innan han föll fritt var: >>What the fuck, jag ångrar mig!