Ingen skulle få veta

En tung och känslosam bok!
Jag tror att de flesta av oss känner någon som lider av någon form av psykisk ohälsa. Ändå är det ett ämne som man inte gärna pratar högt om.

Ingen skulle få veta bygger på författarens egen uppväxt. En uppväxt med en mamma som led av psykisk ohälsa, en sjukdom som skulle döljas för omvärlden och som endast et fåtal visste om.

I boken får vi följa Maria, hennes syster Sofia och deras föräldrar Birgitta och Hans. Vi får vara med i de mörkaste stunderna, som när mamma Birgitta vrålar ut sin ångest och försöker ta livet av sig. När resten av familjen måste tassa på tå, ständigt rädda för att säga eller göra något som kan utlösa mammans ångestattacker.

Anna Kansell berättar, utan att försköna, hur det är att vara barn och behöva bära på en sådan hemlighet. Om rädslan, frustrationen och ilskan över att mammans mående ska få styra hela hennes uppväxt. Om att inte veta vad som väntade när hon kom hem. Jag gillar att hon även berättar om de fina stunderna, det väger upp allt det jobbiga och ger boken en bra balans.

Sen blir det även en rejäl nostalgikick. Det är hög igenkänningsfaktor på miljöbeskrivningarna, musiken och maten. Och för att inte tala om brevvänner, Tracks och Starlet.

Ingen skulle få veta är en verklighetsbaserad roman om hur det är att växa upp med en mamma med psykisk ohälsa på 70-/80-talet. Något som då var tabubelagt och skamligt och därför gör familjen allt de kan för att hålla mammans psykiska sjukdom hemlig.

Det är en trovärdig och sorglig historia och jag lever mig in i huvudkaraktären Marias situation och hur hon, systern och pappan anpassar sig efter mammans mående. Vissa perioder lever de ett ganska normalt familjeliv men med ett mörkt moln som ständigt svävar över dem. Plötsligt kan en liten detalj göra att mamman exploderar i ett okontrollerat utbrott. Mamman gör också upprepade självmordsförsök.

Berättelsen fångar mig direkt och jag har svårt att lägga ifrån mig boken. Stundvis var den känslomässigt jobbig att läsa och det känns nästan som att man själv är närvarande.

Boken väcker också nostalgiska känslor då miljöbeskrivningarna och alla detaljer är så klockrena. Känner igen mig i dagboks- och brevskrivandet, musiken, vad man gjorde med kompisarna, kläderna, vilken mat man åt, häng i gillestugan mm. Maria skulle mycket väl kunnat vara en klasskompis till mig på 70-/80-talet.

Jag känner också igen mycket i min egen sorgeprocess från när jag förlorade min pappa när jag var 21 år.

En viktig bok och stark debut.

Boken behandlar ett oerhört tungt ämne, psykisk ohälsa hos en förälder med två barn, Maria och Sofia. Det är oundvikligt att livet inte skulle påverkas av mammans mående. Hon som jag får beskrivet redan i de inledande kapitlen försöker hänga sig i sin dotters hopprep. Boken är sitt ämne till trots lättläst och varvar inläggningar på psyket med vardagligheter - för allt var inte hemskt. Det som kanske var värst är ändå tyngden av en familjehemlighet. Att ingen skulle få veta vad som verkligen utspelade sig innanför hemmets väggar. Skam och sorg och skuldkänslor stiger till ytan men förtigs, tills den dagen det blir omöjligt att dölja det längre. Dagen då Marias mamma lyckas med det hon föresatt sig: att ta sitt liv.

Författaren har baserat händelserna i boken på sina egna upplevelser av att växa upp med en psykiskt sjuk förälder. Kaoset och allt det oförutsägbara som gör att man inte kan ta vänner med hem av rädsla för att mamman skulle drabbas av något av sina utbrott av ångest. Det som drabbar mig är hur skamfyllt det varit och delvis fortfarande är att vara drabbad av psykisk ohälsa. Att det ska förtigas. Att den sjuka ska låtsas vara frisk i så stor utsträckning som det bara är möjligt, oavsett konsekvenserna. För det är alltid värre om andra får kunskap om ”galenskapen”.

Jag kommer rätt snabbt in i boken och sedan blir det svårt att lägga den ifrån mig. Jag måste få veta hur det går för Maria och hennes familj. Det gör mig glad att böcker som denna skrivs idag, som en motvikt till den tystnadskultur som funnits kring psykisk ohälsa. Den behövs. Den är viktig. Fler är drabbade än man kan tro, och bakom även den mest välputsade fasad kan det dölja sig djupa trauman som behöver få komma in i ljuset för att kunna bearbetas och helas. Jag uppskattar att Anna Kansell också lägger några sidor på slutet med kontaktuppgifter till olika stödlinjer. Hon vill med sin bok hjälpa de med liknande erfarenheter som sig själv, och deras anhöriga. Jag kan varmt rekommendera denna bok.

Anna skriver naket och gripande om uppväxten med en psykiskt sjuk mamma. Jag tror att det som gjorde nästan mest ont i mig var de fina stunderna. Och vetskapen om att de när som helst kunde ta slut.
Samtidigt är det ju så viktigt att visa att allting inte är svart eller vitt. Och att allting inte heller är som det ser ut på ytan.

Maria bor med sin syster tillsammans med sina båda föräldrar i ett utifrån sett vanligt hus, i en vanlig familj. Men vad som händer bakom stängda dörrar är det bara några få utomstående som vet. Det är en ångestfylld resa med mammans ständiga hot om självmord vilande över familjen. Fokus är inte bara på det som var dåligt.
Det finns många berättelser om en varm och omtänksam mamma, som i perioder mådde ganska bra.

Det är en självutlämnande, naken och känslofylld bok. Anna berättar hur det var att leva med en psykiskt sjuk mor ur ett barns perspektiv och hennes minnen kompletteras med journalanteckningar och dagbokstexter.

En stark bok!

En stor bok i liten förpackning.

Vi får följa författarens alterego Maria under uppväxten i en på ytan vanlig, lycklig familj. Hur de alla gör allt för att dölja är att mamman i familjen inte mår bra. Perioder av djup depression eller utåtagerande ångest kan när som helst blossa upp.

Genom att författaren låter oss följa med in i den oförutsägbara vardagen sitter man som läsare snart på helspänn och väntar på nästa explosion. På så sätt får man en liten aning om hur det måste ha varit att som barn öppna ytterdörren utan att veta vem man ska mötas av. Om mamma ska finnas där eller inte.

Med hjälp av gamla dagboksanteckningar och utdrag från moderns journal får vi följa med på en ångestfylld resa med det ständiga hotet om självmord vilande över familjen. Skammen av att inte ha det som andra, skulden i att kanske ha varit den som gjort något som satt igång utbrottet den här gången.

Det är bara lite drygt tvåhundra sidor. Men ack så viktiga sidor. Så stort av er som orkar berätta.

Bokrecension — jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva/säga.. vilken skildring av att vara barn i en familj med psykisk ohälsa. Det är en oerhört tuff bok att läsa, men som den berör. Jag sträckläste den igår kväll och jag kunde inte lägga den ifrån mig. Det gick inte.
Maria, huvudpersonen, var inte gammal när hon insåg att man måste tassa på tå kring mamma. Eller egentligen är inte Maria huvudpersonen, för det är mamma Birgitta. För allt handlar om att hålla allting lugnt, städat och kontrollerat för att Birgitta inte ska få sina utbrott. Det gör on i hela själen att läsa om hur Maria och resten av familjen tassar på tå kring mamma.
Den ofattbara pressen på övriga familjen är så stor att det knappt går att ta in. Pappa som kämpar för att hålla mamma lugn, samtidigt som hans kärlek till döttrarna lyser igenom hela tiden. ❤️
Det känns som om det finns en tydlig parallell med att leva i familj med en missbrukare och i en familj med psykisk ohälsa.

Jag är så oerhört tagen av din bok @anna.kansell och jag vill helst inre sätta något betyg på den, för min uppmaning till alla är LÄS DEN. Den är oerhört viktig. ❤️

Tack för recex @anna.kansell det har varit ett privilegium att få läsa den här boken. ❤️📚

#recension #bokrecension #älskarböcker #psykiskohälsa

🖌 Anna Kansell
📖 ”Ingen skulle få veta”
📮 Calidris förlag

Det här är Annas debutroman. En berättelse som skildrar en flickas uppväxt på 70- och 80-talet. Med en mamma med psykisk ohälsa. Att leva i en dysfunktionella familj.
Den här boken berörde mig på djupet. Ett ämne som jag brinner för. I boken får vi följa hur psykisk ohälsa inte bara skadar den personen som har den, utan även en hel familj. Samtidigt som man parallellt kan leva ett hyfsat normalt liv. Jag kan starkt rekommendera er att läsa den här boken. Den här kommer jag hålla varmt om hjärtat och tipsa så många jag kan. Det är ett viktigt ämne att fördjupa sig i.

Det är 70-80 talet. Maria lever med sin mamma, pappa och syster. De är en helt vanlig familj utåt sett, men innanför dörrarna lever de i ett helvete. Att mamman var psykiskt sjuk, och i perioder var inlagd på psyket, var något ingen skulle få veta.

Under de perioder hon mådde bra jobbade hon först som sjuksköterska, och sen som barnmorska.

Men de visste aldrig när ett utbrott kunde starta, för minsta lilla kunde sätta igång det eller ett självmordsförsök. Hela familjen påverkas, och Maria vågade aldrig ta hem kompisar, ifall hon skulle få ett utbrott just då.

Jag lider med hela familjen. Det är en stark och sorglig berättelse om ett viktigt ämne. Det är mycket känslor. Familjen känner mycket skam och skuld. Att leva i en dysfunktionell familj kan inte vara lätt.

Det är en tung och jobbig berättelse, den berör mig väldigt mycket, och kommer följa med mig länge. Trots att den var tung att läsa gick det inte att sluta, man ville bara få veta hur det skulle gå.

Författaren har ändrat sitt namn till Maria i berättelsen. Med hjälp av journalutdrag och dagboksanteckningar har denna bok kommit till.

Oj, vilken bok! Läste den på två dagar, ville veta vad som hände. Boken ligger så rätt i tiden, för den psykiska ohälsan ökar. Denna bok tycker jag alla borde läsa, för att få en mer förståelse för hur det kan vara. Boken var lättläst, inga besvärliga ord.

Det här är en så viktig bok. Ett ämne som måste pratas om. Psykisk ohälsa är något som uppmärksammas mer och mer, men för bara några år sedan var det ett ämne som skulle tystas ner. Den här boken är en bergochdalbana av känslor, sorgsenhet, ilska, uppgivenhet och glädje. Berättelsen är så otroligt stark och att få följa Maria på sin resa känns tryggt.

Berättelsen är skriven på ett sätt som får läsaren att verkligen känna för de olika karaktärerna, jag vill bara hoppa in i boken och hjälpa till, trösta. Jag tycker verkligen om att det tuffa ämnet blandas med mer vardagliga händelser.

Jag kan rekommendera den här boken till alla som gillar verklighetsbaserade böcker. Jag tycker att alla borde läsa den och få upp ögonen, bakom den perfekta ytan kan mycket jobbigt dölja sig.

Anna Kansell har nog skrivit årets viktigaste bok. Jag är tagen, nära på mållös. Den här nakna och hudlösa barndomsskildringen går rakt in i mitt hjärta. Tårarna rinner och jag känner framför allt med Maria och hennes syster, men även med resten av familjen. Jag känner också en viss ilska mot dem som såg, men ändå inget gjorde. Reagerade på hur dagisfröken inte agerade utifrån det som Maria berättade. Idag hade det nog inte gått till så, med tanke på den anmälningsplikt som åligger personal inom barnomsorg och skola.
Jag tänker att det är för väl att synen på psykisk ohälsa har förändrats. Att vi inte längre behöver skämmas över att själen mår dåligt och att det är något som det får talas om. Inget barn ska behöva leva med en elefant i vardagsrummet utan att få tala om den. Anna Kansells bok bidrar till den positiva utvecklingen, tänker jag.
Ingen skulle få veta är en ytterst välskriven bok som griper tag och berör från allra första sidan. Anna Kansells miljöbeskrivningar är klockrena och 70- och 80-talet är tydligt närvarande med ABBA, Starlet och blandband a'la Tracks. Som sagt, det här är en av årets viktigaste böcker. Läs den! Ingen skulle få veta får full kanna, ☕☕☕☕☕.

En bok som var omöjligt att sluta läsa. Trots att jag flera gånger kände att det behövdes en paus, att det var för känslosamt, så var boken omöjlig att lägga ner. Jag behövde veta hur Marias liv skulle utvecklas i denna kaotiska tillvaro. En trasig familj, var och en kämpandes för att hitta någon form av normalitet, var och en av dem med en längtan och strävan efter att må bra, trots allt.

"Jag orkar inte,
jag orkar inte längre,
jag har sån ångest."

Hur många gånger hade de orden hörts eka inom våra väggar?
Jag räknade aldrig.

Ingen skulle få veta fångar så många nyanser och stämningar i en dysfunktionell familj, berättad på ett modigt och uppriktigt sätt. Hur Maria utvecklar av en ökad känslighet, som barn uppväxta i sådana miljöer ofta gör. De får ett sjätte sinne och vet direkt när nåt inte är som det ska;

"Redan när jag tog i dörrhandtaget på ytterdörren kunde jag känna om det var en bra dag eller dålig dag. Det var som om jag kunde lukta mig till om mamma var i balans eller inte. Luften vibrerade om hon inte var det. En lätt obehagskänsla i magen, innan luften bekräftade om det var lugnt eller inte."

Historien utspelar sig för många år sedan, ändå är den aktuellt nu. Även om vi pratar mer öppet om psykisk ohälsa idag än för 40 år sedan, så finns det mycket att arbeta med. Det får aldrig vara tabubelagt att må dåligt. Ett stigma redan som det är tenderar då att få än mer dramatiska pålagringar, då barnet inte bara har det svårt hemma - det ska dessutom skyla, dölja och skämmas över det på skolan och bland kamraterna. Stora och svåra hemligheter som inget barn ska behöva bära.

Därför är det här en viktig bok. För den som är, eller har varit, i en likande situation själv. Eller för den som behöver förstå. Boken ger en inblick i hur vardagen för en familj som drabbats av psykisk ohälsa kan te sig. Om en person i familjen lider av psykisk ohälsa, drabbar det hela familjen. Det påminner mycket om hur det kan vara att växa upp med en missbrukande förälder. Alla blir lidande på ett eller annat sätt.

Trots det svåra och tuffa ämnet lyckas författarinnan skriva en lättillgänglig bok som också ger en känsla av styrka och hopp. Vi vet att flickan som växte up i allt detta svåra är samma person som en dag skrev en modig bok om sin barndom.
Vetskapen om detta tror jag kan hjälpa många i.