Samtycket

Vanessa Springora har skrivit ur sig sin barndoms berättelse och eftervåldet in i en bok som blir den för henne enda rimliga vägen att möta sin förövare. I den korta och lättlästa boken berör hon med lätta "penseldrag" den vilsna barnets behov av uppmärksamhet, förvirringen över kroppens uppvaknande och samtidigt hur skickligt hennes förövare, den fyrtio år äldre, uppburne mannen spelar på behoven samtidigt som han väver dimridåer av skamlösa lögner och förvillelser genom att omvärlden hejar på i tron att öppenhet och frihet i allt är det enda åtråvärda.
När lilla V bryter sig loss finns knappt någon för henne. Hon borde vara tacksam för en pedofils uppmärksamhet. Och hennes svar blir att i vuxen ålder skriva ner allt i boken, inklusive hur eftervåldet, det vi så sällan talar om, påverkar.
En viktig bok om övergrepp som sker utan att omvärlden vill förstå.

Obehaglig, smärtsam och tankeväckande!
Samtycket är författarens egna ord om mötet med G, en författare i 50-års åldern, och hur han sakta med säkert förför Vanessa, då blott 13 år gammal. De inleder ett förhållande utan att omgivningen reagerar.

Boken är lättläst, jag mer eller mindre sträckläste de knappa 200 sidorna. Vanessa Springora är väldigt rakt på, väldigt naken och självutlämnande, men samtidigt väldigt skör. Stundtals blir det nästa lite obehagligt och jag känner mig äcklad över G:s sätt att agera.

Det är en bok i stil med Min mörka Vanessa. En bok som ger metoo ytterligare ett ansikte. Men det kan aldrig bli för många, att utnyttja någon är aldrig okej.
- Visa kortare text

Vilken fantastisk bok. Att få läsa hur "Lilla V" upplevde relationen till G och samtidigt få små inlägg och stycken om hur hon nu, som vuxen, tänker kring hennes egna barndom. Hur den blev stulen från henne. Rekommenderar alla att läsa den här romanen/biografin.

Jag tyckte den var intressant och självutlämnande men också tarvlig då mannen kunde komma undan så mycket. Det är ingen förskönad berättelse men modigt utlämnande samtidigt tragiskt öde.
Absolut läsvärd och man skulle behöva diskutera boken. Lämplig för en bokcirkel.

Till att börja med så är det verkligen inte någon rolig läsning, hur en vuxen duperar barns känslor...manipulativt och strategiskt elakt att förstöra känslor. Livsödet är starkt och väl berättat, känns som den numera vuxna kvinnan har tagit på sig en stor del av dessa hemskheter och trots allt lyckats i någon mån bearbeta.
Det är bra att alla hemskheter inte står i skrift utan endast blir ”berättade” om.
En mycket stark bok som uppläsaren Julia Dufvenius verkligen ger en bra röst åt, saklig, strikt och mjuk.

Så hemskt att inga vuxna tog sitt ansvar när lilla V fångades upp av den 35 år äldre G.
Att hon drevs av att få uppmärksamhet och bli sedd av en vuxen blev hennes boja och att inte få det från sina föräldrar är riktigt hemskt.

När V är tretton år och på en middag med sin mamma träffar hon den mycket berömda författaren G. G är femtio-någonting och har många ”älskarinnor”, ”fans”, ”vänner” och ”kärlekar”, alla under sexton år. Efter middagen tar en historia i Lolita-stil fart.

”En frånvarande far som har lämnat ett bottenlöst tomrum efter sig. En uttalad förkärlek för läsning. En viss sexuell brådmogenhet. Och, framför allt, ett oändligt behov av att bli sedd. Alla förutsättningar är nu på plats.” Skriver Springora precis innan övergreppen inleds.

Vanessa Springoras Samtycket är en uppgörelse med hennes förövare men också alla de som visste, som såg, som viskade men aldrig gjorde något. Den är bra skriven, språket flyter och trots att den skulle kunna vara obarmhärtig och hänga alla högt är den relativt ”neutral”. Usch det är så svårt att skriva om en bok med ett sånt här fruktansvärt tema men ni förstår kanske vad jag menar, den är VIDRIG men är det utan starka känslobetonade ord, det behövs inget språkligt ”pynt” för att den ska beröra och väcka känslor. Boken är en beskrivning av vad som hände, inte mer, inte mindre, men blir ett slags manifest ändå. Den är brutal och väldigt jobbig att läsa.