Antiken
Bok av Hanna Johansson
En ensam kvinna i trettioårsåldern. Genom ett jobbuppdrag lär hon känna den äldre konstnären Helena och blir hennes assistent, vän och vittne. Olga är Helenas knepiga tonårsdotter. Berättarjaget känner instinktivt att hon vill vara Helenas allt, tillhöra henne - ända tills hon träffar Olga och besattheten byter riktning. De inleder en hemlig, förbjuden och ojämlik relation i den gamla förfallna staden Ermoupoli i grekiska Kykladerna, där de tre kvinnorna tillbringar en lång het sensommar och höst. Antiken är en roman om tillhörighet, sexualitet, tabu, familj och besatthet.
Ett triangeldrama mellan en mor, hennes tonårsdotter och moderns yngre väninna. Några varma månader i staden Ermoupoli i grekiska kykladerna. En queer Lolita-berättelse.
Det namnlösa berättarjaget söker, i Hanna Johanssons debutroman Antiken. Hon söker efter sig själv, en plats att känna sig hemma och tillfreds på och efter den stora kärleken. Fastän hon är i trettioårsåldern – något vi enbart får reda på genom att läsa bokens baksidestext – har hon vare sig hittat en egen identitet eller den där himlastormande äkta kärleken.
Hon tror sig hitta den i Helena, en konstnär som hon ska intervjua till sitt arbete, ända tills hon reser till Ermopolis i Grekland där Helena har ett hus och lär känna Olga. Olga, Helenas femtonåriga dotter blir mer och mer i berättarjagets fokus och besattheten som alldeles nyligen har funnits kring Helena byter fokus. Berättarjaget och Olga inleder en smygande relation. Helena får inte veta något. Hon litar inte på dottern och är rädd att hon ska fly om inte Helena vet var hon är jämt. Enligt baksidestexten verkar det ske ganska direkt när hon möter Olga men det tar lång tid. Från början avskyr berättarjaget Olga utan att ens ha träffat henne. Hon är avundsjuk på relationen mellan mor och dotter, tycker att Olga verkar outhärdlig och tråkig och vill ta över platsen som mer älskvärd dotter men i takt med att Helenas personlighet blir mer och mer överdriven och oattraktiv blir Olga som en mytisk varelse som lockar med sin tystnad och mer inneslutna personlighet. Den sköna Helena har inte växt upp till en vacker svan utan snarare en raljerande och ensam tant som inte fått det liv hon velat och istället förbittrar sig över det hon ser som andras svagheter och karaktärsbrister. Istället för att som Prins Paris, ge ett äpple till den vackraste kvinnan, Helena, delar berättarjaget granatäpplen med Olga.
Antiken är uppdelad i sex delar, där alla är namngivna efter något som knyter ihop vad eller var som det händer. Kapiteluppdelningen är flytande med en del längre och en del kortare, utan kapitelrubriker eller annat som talar om vad som ska hända. Det enda som är verkligt konstant är berättarjaget som hela tiden guidar oss igenom sina tankar, känslor och osäkerheter. Generellt är det ett mycket litet namngivet persongalleri. Utöver Helena och Olga finns också vännen Josef och hans före detta partner Alain. Alla andra flyter liksom förbi i periferin. Och det är väldigt passande eftersom de enda som egentligen spelar någon roll för berättarjaget är hon själv, Helena, Olga och i viss mån också Josef.
Språket är poetiskt, tänkande och melodiskt. Världen är svart som körsbär, något hon trott varit slutet är egentligen början. Samtidigt bryts det ibland av med fula ord och ännu fulare tankar men det är också en del av tjusningen. Att följa en persons tankebanor, utan att egentligen veta mycket om personen i fråga. Vi vet ingenting. Inte ålder, inte namn, knappt ens kön utan det får man utläsa av kontext och baksida. Språket är en av bokens stora behållningar och även om det är en genre som jag inte i första hand skulle ha valt att läsa är jag glad för att jag gjorde det. Det biter sig liksom fast och gör att man fortsätter läsa och sjunka djupare och djupare in i sig själv.
Att spelplatsen är Grekland är passande för romanens namn, och känslan i den går också lätt att känna igen från den tiden. Något vardagligt och igenkännande, som Aristoteles tanke om tragedier. Men här dör ingen. Förutom berättarjagets hemmahörighet i slutet av boken.
Det som går att fråga sig, är hur vi som läsare skulle ha reagerat om berättarjaget hade varit en man. Besattheten av Helena är på något sätt förståelig, då kärleken dem emellan är platonisk och snarare handlar om sökandet efter en moders kärlek och en familj att höra hemma i. Men Olga är bara femton år och oskyldig. Hon är intelligent, det säger även berättarjaget, men hon är naiv och har inte fått uppleva särskilt mycket. Där Helena är, där är också Olga. Hon har inget annat val. Alltså är hon väldigt lätt att manipulera och det är inte heller konstigt att den första som ger henne positiv uppmärksamhet också blir hennes första kärlek. Berättarjaget känns ibland stolt över att vara Olgas första, någon som för alltid kommer att etsa sig fast i hennes minne. Men gör hon det av bra orsaker? Det är den stora frågan. Och det får det också att lämna en liten fadd smak i munnen på mig, som om det där vinet som de pimplar i stora delar av boken har stått framme lite väl länge och hunnit bli dåligt, men inte så dåligt så att det inte går att dricka.
Hon tror sig hitta den i Helena, en konstnär som hon ska intervjua till sitt arbete, ända tills hon reser till Ermopolis i Grekland där Helena har ett hus och lär känna Olga. Olga, Helenas femtonåriga dotter blir mer och mer i berättarjagets fokus och besattheten som alldeles nyligen har funnits kring Helena byter fokus. Berättarjaget och Olga inleder en smygande relation. Helena får inte veta något. Hon litar inte på dottern och är rädd att hon ska fly om inte Helena vet var hon är jämt. Enligt baksidestexten verkar det ske ganska direkt när hon möter Olga men det tar lång tid. Från början avskyr berättarjaget Olga utan att ens ha träffat henne. Hon är avundsjuk på relationen mellan mor och dotter, tycker att Olga verkar outhärdlig och tråkig och vill ta över platsen som mer älskvärd dotter men i takt med att Helenas personlighet blir mer och mer överdriven och oattraktiv blir Olga som en mytisk varelse som lockar med sin tystnad och mer inneslutna personlighet. Den sköna Helena har inte växt upp till en vacker svan utan snarare en raljerande och ensam tant som inte fått det liv hon velat och istället förbittrar sig över det hon ser som andras svagheter och karaktärsbrister. Istället för att som Prins Paris, ge ett äpple till den vackraste kvinnan, Helena, delar berättarjaget granatäpplen med Olga.
Antiken är uppdelad i sex delar, där alla är namngivna efter något som knyter ihop vad eller var som det händer. Kapiteluppdelningen är flytande med en del längre och en del kortare, utan kapitelrubriker eller annat som talar om vad som ska hända. Det enda som är verkligt konstant är berättarjaget som hela tiden guidar oss igenom sina tankar, känslor och osäkerheter. Generellt är det ett mycket litet namngivet persongalleri. Utöver Helena och Olga finns också vännen Josef och hans före detta partner Alain. Alla andra flyter liksom förbi i periferin. Och det är väldigt passande eftersom de enda som egentligen spelar någon roll för berättarjaget är hon själv, Helena, Olga och i viss mån också Josef.
Språket är poetiskt, tänkande och melodiskt. Världen är svart som körsbär, något hon trott varit slutet är egentligen början. Samtidigt bryts det ibland av med fula ord och ännu fulare tankar men det är också en del av tjusningen. Att följa en persons tankebanor, utan att egentligen veta mycket om personen i fråga. Vi vet ingenting. Inte ålder, inte namn, knappt ens kön utan det får man utläsa av kontext och baksida. Språket är en av bokens stora behållningar och även om det är en genre som jag inte i första hand skulle ha valt att läsa är jag glad för att jag gjorde det. Det biter sig liksom fast och gör att man fortsätter läsa och sjunka djupare och djupare in i sig själv.
Att spelplatsen är Grekland är passande för romanens namn, och känslan i den går också lätt att känna igen från den tiden. Något vardagligt och igenkännande, som Aristoteles tanke om tragedier. Men här dör ingen. Förutom berättarjagets hemmahörighet i slutet av boken.
Det som går att fråga sig, är hur vi som läsare skulle ha reagerat om berättarjaget hade varit en man. Besattheten av Helena är på något sätt förståelig, då kärleken dem emellan är platonisk och snarare handlar om sökandet efter en moders kärlek och en familj att höra hemma i. Men Olga är bara femton år och oskyldig. Hon är intelligent, det säger även berättarjaget, men hon är naiv och har inte fått uppleva särskilt mycket. Där Helena är, där är också Olga. Hon har inget annat val. Alltså är hon väldigt lätt att manipulera och det är inte heller konstigt att den första som ger henne positiv uppmärksamhet också blir hennes första kärlek. Berättarjaget känns ibland stolt över att vara Olgas första, någon som för alltid kommer att etsa sig fast i hennes minne. Men gör hon det av bra orsaker? Det är den stora frågan. Och det får det också att lämna en liten fadd smak i munnen på mig, som om det där vinet som de pimplar i stora delar av boken har stått framme lite väl länge och hunnit bli dåligt, men inte så dåligt så att det inte går att dricka.