Herdedikter & Mord
Bok av Lars Torstenson
En herdepojke försvinner spårlöst. När den lokala polisen går bet på att lösa gåtan infinner sig flera detektiver för att hjälpa till. Bland dessa kommissarie Maigret, Tintin och Miss Marple. Lars Torstensons femte roman är en burlesk deckare. Eller kanske en skröna fylld av skrönor. "Man ska ha kul när man läser den här boken," säger författaren. Herdedikter & Mord är Lars Torstensons femte roman. Han har dessutom skrivit två novellsamlingar och en humorbok om det katalanska köket. Mama Lopez Catalanske Kogebog", som 2001 belönades med World Gourmand Cookbook Award och utsågs till "Årets udgivelse" av Berlingske Tidende. Det är de skönlitterära verken som ligger hans hjärta närmast. Men mest kända är kanske hans vinböcker, som genom åren rönt stor framgång både i Sverige och Danmark. Lars Torstenson är född och uppvuxen i Hjo och bor sedan 1988 i Frankrike, där han gjort sig känd som Sveriges stjärna på den internationella vinmakar-himlen. Han har överösts med medaljer och utmärkelser, bland annat GalutMillaus "Vigneron de l"année".
Via e-post fick jag en förfrågan från Blue Publishing om jag ville recensera Lars Torstensons femte roman, Herdedikter & mord. Boken kommer ut den 1 december 2020, men finns att förhandsboka hos både Bokus och Adlibris. Det enda jag fick veta var en del fakta om författarens tidigare böcker samt mycket kort om författarens bakgrund. Tack för förtroendet att få läsa och recensera den!
Av informationen på förlagets webbplats framgick att boken är en burlesk deckare. Det lät lockande. Boken utspelar sig i ett franskt herdelandskap. En herdepojke försvinner och den lokala polisen kan inte förstå vad som har hänt. I tur och ordning infinner sig ett antal fiktiva, litterära personer för att hjälpa till: kommissarie Maigret, Tintin och miss Marple. Detta är ungefär ramen. Och att det blir den pastisdrickande miss Marple som samlar alla i slutet och löser gåtan gör det väl inget att jag avslöjar här?
Så långt inget konstigt. Sen började jag läsa. Ganska snart insåg jag att omslaget alldeles perfekt speglar inlagan. Omslaget är psykedeliskt lila med motiv av svampar. Och svampar äts det i parti och minut i boken. Svampar som den som äter, inklusive den försvunne herdepojken, blir påverkade av.
Alltså det här är en helt skruvad historia. Jag läser det första, långa kapitlet – och fattar ingenting. Svammel och dikter blandas med den historia jag läste om i baksidestexten och på webben: en herdepojke försvinner spårlöst. Jag vet inte vad jag ska tro – och jag vet inte heller om jag ska lyckas ta mig igenom den här lilla boken på 224 sidor.
En av bokens fördelar är dess inlaga. Den är mycket snyggt formgiven, med för ögonen vilsamt, lätt gultonat papper och pagineringen lite udda i mitten på sidornas utsida. Den är i danskt band med flikar, en editionstyp som tilltalar mig mycket.
Men innehållet då? Jaa, jag tror att det här är en av de svåraste böckerna jag har fått för recension. Jag hittar inget förmildrande i att författaren är född och uppvuxen vid samma sjö som jag eller att han har arbetat vid lokalblaskan där jag bor nu eller att han bloggar eller både har producerat och skrivit om viner. I stället försöker jag hitta en röd tråd i boken, men det är baske mig inte det lättaste. Meningarna är långa och vindlande och anar jag tillfälligtvis den där tråden tappar jag den snart. Språket är visserligen vackert, poetiskt. På plussidan språkligt sett är också det faktum att texterna ändras stilistiskt beroende på vem de handlar om. Dessvärre hjälper det mig inte. Jag begriper typ… ingenting. Kanske passar den här boken bättre för den som har riktigt absurd humor. För när till och med författaren dyker upp som litterär figur i handlingen… Då är jag helt borta.
Mitt omdöme blir lågt.
Av informationen på förlagets webbplats framgick att boken är en burlesk deckare. Det lät lockande. Boken utspelar sig i ett franskt herdelandskap. En herdepojke försvinner och den lokala polisen kan inte förstå vad som har hänt. I tur och ordning infinner sig ett antal fiktiva, litterära personer för att hjälpa till: kommissarie Maigret, Tintin och miss Marple. Detta är ungefär ramen. Och att det blir den pastisdrickande miss Marple som samlar alla i slutet och löser gåtan gör det väl inget att jag avslöjar här?
Så långt inget konstigt. Sen började jag läsa. Ganska snart insåg jag att omslaget alldeles perfekt speglar inlagan. Omslaget är psykedeliskt lila med motiv av svampar. Och svampar äts det i parti och minut i boken. Svampar som den som äter, inklusive den försvunne herdepojken, blir påverkade av.
Alltså det här är en helt skruvad historia. Jag läser det första, långa kapitlet – och fattar ingenting. Svammel och dikter blandas med den historia jag läste om i baksidestexten och på webben: en herdepojke försvinner spårlöst. Jag vet inte vad jag ska tro – och jag vet inte heller om jag ska lyckas ta mig igenom den här lilla boken på 224 sidor.
En av bokens fördelar är dess inlaga. Den är mycket snyggt formgiven, med för ögonen vilsamt, lätt gultonat papper och pagineringen lite udda i mitten på sidornas utsida. Den är i danskt band med flikar, en editionstyp som tilltalar mig mycket.
Men innehållet då? Jaa, jag tror att det här är en av de svåraste böckerna jag har fått för recension. Jag hittar inget förmildrande i att författaren är född och uppvuxen vid samma sjö som jag eller att han har arbetat vid lokalblaskan där jag bor nu eller att han bloggar eller både har producerat och skrivit om viner. I stället försöker jag hitta en röd tråd i boken, men det är baske mig inte det lättaste. Meningarna är långa och vindlande och anar jag tillfälligtvis den där tråden tappar jag den snart. Språket är visserligen vackert, poetiskt. På plussidan språkligt sett är också det faktum att texterna ändras stilistiskt beroende på vem de handlar om. Dessvärre hjälper det mig inte. Jag begriper typ… ingenting. Kanske passar den här boken bättre för den som har riktigt absurd humor. För när till och med författaren dyker upp som litterär figur i handlingen… Då är jag helt borta.
Mitt omdöme blir lågt.