Är intresserad av politik

Karin Boyes utopiska värld i Kallocain väcker mycket tankar. Hur blir människor i ett samhälle som styr helt av en översittande makt och människorna bara blir till spelbrickor? Vad händer om ledningen har ögon och öron till och med i sovrummet? Vad händer i ett samhälle där empati är förbjudet?
Genom huvudkaraktären Leo får vi titta in i tankarna på en människa som lever under dessa förutsättningar.
Kallocain är en klassiker som inte lämnar en oberörd, tvärtom fylls läsaren av funderingar. På många sätt är boken skrämmande, men samtidigt väldigt fascinerande.
Läs den om du inte redan gjort det, du kommer knappast ångra dig!

Netflix Snowpiercer är en fängslande modernisering av Bong Joon-ho's klassiker från 2013. Serien är fylld av samma samhällskritik och sociala kommentarer som originalfilmen med frågor kring klasskonflikt och ojämlik fördelningspolitik i fokus, men i denna nyadaption lyfts även ännu mer samtida aspekter såsom hbtq-frågor, klimatförändringar och feminism.

Det milslånga tåget Snowpiercer som serien handlar om är mänsklighetens sista fästning efter jordens undergång, men likt det kapitalistiska samhället är tåget uppdelat i klasser. Från de få välbärgade familjerna i första klass som avnjuter plankstek och hummer, till de kastlösa "tailies" som lever i tågets fraktsektion utan mat, vatten eller ens fönster. Som seriens huvudperson beskriver det är Snowpiercer "a fortress to class", och genom första säsongen får vi följa en energifylld historia om den klasskamp och revolution som tågets invånare driver upp genom vagnarna mot första klass och motorn.

Serien tappar en stjärna i min mening då man får en känsla av att somliga av skådespelarna i serien placerats i fel roller eller helt enkelt inte platsar i serien. Dock gottgörs detta av några väldigt bra framträdanden såsom Jennifer Connelly som tågets uträknade huvudvärdinna Melanie Cavill.

Om man tyckte om originalfilmen med Chris Evans ska man absolut se denna serie, då formatet på flera 45 minuter långa avsnitt låter oss uppleva Snowpiercer och vandra längst dess vagnar som aldrig förr.

100 om dagen - Berättelser om abort har gett mig nya perspektiv att förhålla mig till i mitt synsätt på abort. Jag tyckte i tonåren att abort både var mord och att antalet borde minska, men så enkelt kan jag inte uttrycka mig längre. Visserligen tycker jag att boken tonar ned de etiska aspekter med abort som jag ändå uppfattar finns, men den tar också upp viktiga perspektiv som abortmotståndare ofta helt utelämnar från sina tankebanor.

Några saker tar jag särskilt med mig. Varannan kvinna gör abort någon gång i livet. Abort används inte som ett preventivmedel, utan snarare som en backup när dessa sviker (enligt statistiken). Många upplever att de ”mognar” efter aborterfarenheten och att de får viktiga insikter om sig själva. Abort är ett medel som skapar möjlighet till ökad jämlikhet mellan könen genom att kvinnor kan välja att inte behöva vara fångade i sin biologiska kropp och därigenom kan ta kontroll över sin kropp, vilket män alltid har kunnat. Män tenderar att se ”sina” aborter som en form av ansvarstagande, medan kvinnor känner skam och rädsla för att dömas som oansvariga oavsett om de behåller ett barn eller gör abort. En kvinna som gör abort har ofta väldigt ansvarstagande och rationella argument för det, de gör inte abort av känslokyla. Problemet är antalet oönskade graviditeter, inte antalet aborter. Och varför ska en kvinna straffas när hon en eller två gånger under sitt 20-åriga liv av fertilitetskontrollmisslyckas med det?

Jag känner mig också illa till mods inför det faktum att det är någon som nästan helt slipper ansvaret för aborten, fastän han utgör åtminstone 50% av orsaken till problemet. Detta beskrivs så bra i boken att jag måste citera: ”[...] ansvaret för aborten faller endast på kvinnan, trots att det är två personer som orsakar den oplanerade graviditeten. Abortfrågan blir på så sätt en kvinnofråga [...].
- Finns det någon som skulle komma på att fråga en kille hur många aborter han varit med om? När jag gjorde abort med [min partner] gjorde han också abort. Bara det att det var min kropp som gick igenom den fysiska processen. Han var också med om att inte ha skyddat sig ordentligt, att det råkade bli en oplanerad graviditet och han fattade sitt beslut om att han ville att jag skulle göra abort. Allt det innefattades i hans aborterfarenhet.
[...] när männen inte syns i abortkontexten slipper de ta ansvar för processen, både känslomässigt och praktiskt.
- Det finns säkerligen en hel del män som inte ens vet hur många aborter de varit med om.”

Med det sagt kan jag inte låta bli att fundera över följande: Varför finns inte preventivmedel för män? Det är mer än dags att de tar sin del av ansvaret för sina handlingar.

Rekommenderas till alla - inte minst abortmotståndare - för ett breddat perspektiv!

Som så många andra känner jag väl till och har en sorts… relation till Mona Sahlin. I boken Makt – Lös berättar hon och Henrik Johnsson* om Mona Sahlins sista vecka som partiledare för sossarna och lite om tiden fram till idag. Genom tillbakablickar i Mona Sahlins privatliv och yrkesliv får vi äntligen hennes bild, hennes ord på det hela, inte medias.

Det är en spännande resa Mona Sahlin bjuder läsaren på. Efter 40 år i politiken, med såväl time out som come back, har hon onekligen satt sina spår. Många avskyr, kanske hatar henne, många älskar henne och många har hotat henne.

Jag ville läsa den här boken för att Mona Sahlin är en av de politiker jag så gott som alltid har sett under Prideveckorna. Hon var där även när hon hade time out. Jag blir inte besviken alls på boken, utan får en mängd aha-upplevelser samtidigt som vissa av mina gissningar bekräftas. Bland annat vet jag hur det känns att vara kvinna och ha åsikter och uttala dem, nåt som inte är särskilt populärt i vare sig manskretsar eller kvinnodito. Den största behållningen för mig är att läsa om de personer som fanns i Mona Sahlins närhet. Fanns. Ja, alla finns ju inte kvar.

Det klart att bitterheten mot Parti’t skiner igenom på sina ställen. Och även om Mona Sahlin har lämnat såväl Parti’t som politiken skriver hon ändå ”vi” om S på ett ställe i slutet av boken. Det går inte att radera 40 års engagemang.

Boken är välskriven rent språkmässigt. Språket och berättelsen är väldigt rakt på och konstaterande, men i vissa personporträtt lyser värmen igenom helt underbart. För egen del har jag bland annat vid ett tillfälle delat bord med Mona Sahlin – och hennes livvakter. Hennes utstrålning var inte av denna världen.

Mitt omdöme blir högt.

*Henrik Johnsson = en av Mona Sahlins sista chefer (!) Alice Bah Kuhnkes man eller en namne???

Är verkligen stockholmare smartare än lantisar? Boken kom ut 2012 och man har glömt många larvigheter och skandaler sedan dess.
Det har nu gått nästan 10 år och Kalle Lind kan nu göra sätta ihop en canasta-kortlek med festliga och festande politiker och deras mindre smarta drag.