Den sista migrationen

Jag hade läst massor av fina recensioner om denna bok innan jag valde att läsa den själv. Ofta är jag lite orolig när en bok fått så fint omdöme då jag tänker att det kan vara lite upphypat. Men denna gång vill jag ställa mig på hejaropssidan. Aldrig hade jag väl trott att en bok som delvis handlar om fåglar skulle fånga mitt intresse så starkt. Men jag har varit fast under läsningensgång. Jag tycker att handlingen är fantastisk och författaren håller kvar mitt intresse boken igenom.
Rekommenderas verkligen!

Vacker bok som behandlar ett väldigt aktuellt ämne: klimatkrisen. Väldigt fin "melodi" i boken. En del oväntade händelser längst bokens gång!

En alldeles fantastisk läsupplevelse som är svår att sätta ord på. Det är en dystopisk framtidsroman som är gripande, vacker och svår att sluta tänka på.

Denna lovordade bok landar rakt i hjärtat på mig också.
En stark berättelse som tar med läsaren på en gripande resa. Det finns bara ett dussintal silvertärnor kvar, Franny är på Grönland för att märka dem och få följa deras kanske sista migration söderut.
Hon lyckas komma med som besättning på en fiskebåt, kaptenen hoppas att Franny har rätt när hon säger att fåglarna kommer leda honom till en stor fiskfångst.
Boken vandrar mellan livet på båten, spanandet efter silvertärnorna och jakten på fisk till bakåtblickar på Frannys förflutna som bär på ett mörker. En livshistoria som präglat hennes liv och som hon också alltid flytt ifrån.

Jag gillade verkligen den här boken och hur den överraskade med nya oväntade delar i historien. Dessutom älskade jag det vackra skrivspråket.

Charlotte MacConnaghy målar upp en dyster värld där alla djur håller på att dö ut. Torgen är inte längre fyllda med duvor, och haven gapar tomma utan fisk. I den här världen möter vi Franny Stone vars kärlek för fåglar tar henne ombord på ett av världens sista fiskeskepp, med målet att följa de sista silvertärnor på deras färd från Grönland till Antarktis. Under berättelsens gång blottas även Frannys besvärliga historia.

Den här boken är riktigt bra. Frannys kärlek till havet och fåglarna känns ända in i hjärtat. Macconnaghy har verkligen lyckats få mig att känna när jag lever mig igenom denna bok. Jag delar karaktärernas glädje, kärlek, rädsla och förtvivlan. Jag ler och jag gråter. Och när boken är slut vet jag att jag kommer bära med mig den här boken länge.

Franny, en Irländsk Selkie/Sälflicka från barnsben, älskar havet och alla de fåglar som svävar fritt där ovanför.  Klimatförändringarna har påverkat världen och de vilda djuren håller på att dö ut. Franny vill följa sina favoritfåglar, Silvertärnorna, på deras (förmodligen) sista migration över världshaven till Antarktis. Färden tar henne först till Grönland där hon är på jakt efter en båt som kan tänkas ta med henne ut på äventyret som jakten på Silvertärnorna visar sig bli.
Franny bär inte bara på sin stora fågelpassion utan djupt inom henne finns även ett mörkt förflutet som sipprar fram pö om pö i takt med vågorna hon transporteras över. Ett mörkt förflutet som tär och äter upp henne inifrån som ger henne en dödslängtan som blir en fara både för henne själv och omgivningen.
Cli-fi (klimatfiktion) är en genre jag inte känner mig välbevandrad i, men den här boken tar ett strypgrepp om mig och plockar fram många olika känslor. Rädsla och trygghet. Hat och kärlek. Förtvivlan och hopp. Sorg och glädje. Frågor som får svar...Vad håller vi människor på med egentligen?!
En fullpoängare! En måste läsa-bok! Ingen bok jag släpper tankarna om i första taget.

”Den sista migrationen” växte hos mig för varje sida som gick. Den smått dystopiska framtidsromanen där djuren utrotas påminner om ”Efter syndafloden” och genomsyras av en melankoli, sorg och längtan efter kärlek, hav och vildmark. Mot slutet känner jag att man får svar på alla frågor och att boken inte liknar någon annan. Det är en välskriven, lättläst bok som berör och stannar kvar.

Jag vet inte riktigt hur jag ska sätta ord på "Den sista migrationen" för det var en alldeles särskild läsupplevelse.

Boken utspelar sig i en värld där nästan alla djur har utrotas av människan, antingen handgripligen eller genom klimatförändringar. Huvudpersonen Fanny Stone är en rastlös själ som har svårt att stanna på ett ställe någon längre tid. Hon har bestämt sig för att följa den sista flocken silvertärnor från Grönland till deras slutmål på Antarktis. För att lyckas går hon ombord på en fiskebåt med en brokig skara besättningsmän. Parallellt med resan rullas också en helt annan historia om Fannys förflutna upp, bit för bit genom små brottstycken här och där.

Tempot i boken är både långsamt och lågmält samtidigt som det är dramatiskt och kraftfullt. Jag sugs in fort i historien och kan inte sluta läsa. Det sceanio som målas upp med alla utdöda djur är mycket nedslående och gör mig bitvis panikslagen över hur vi behandlar vår planet men boken innehåller också värme, kärlek och hopp. Och det är nog ändå är det berättelsen om Fannys förflutna som fångar mig mest.

Jag hade en föreställning om att jag inte skulle tycka om den här boken - fråga mig inte varför, där har jag inget svar.
Den sista migrationen kan vara den vackraste bok jag läst/hört.
Den lämnar mig hudlös, rå och med en ekande tomhet inuti mig och fullständigt andlös.
Gunilla läser upp boken på ett fantastiskt sätt, jag har svårt att se en bättre matchning än den här. Hennes röst lever sig in i boken, raspar av sorg, sjunger av glädje och ger liv till karaktärerna.
Charlottes sätt att skriva är så magiskt, vackert och stundtals smärtsamt poetiskt.
Den här boken kommer jag återkomma till gång på gång. Men nästa gång, då vill jag ha den i pappersform för att kunna njuta av den i ett annat format.
En helt fantastiskt bok

Den här boken var så bra och min första fem poängare. Boken handlar om en kvinna som ska följa med ett par fåglar som håller på att dö ut med båt. Man får läsa om kvinnans med och motgångar.

Språket är fint och flytande och varje ord och formulering är perfekt kombinerade. Det finns inget som är onödigt eller överflödigt i den här berättelsen!
Det är en melankolisk dystopisk roman, i en framtid där nästan alla djur har försvunnit från jorden, det finns en flock Silvertärnor kvar och Franny bestämmer sig för att följa efter dem till Antarktis, för kanske är det flockens sista migration.
I små fragment under resans gång får vi ta del utav Frannys historia. Dels på båten på väg mot Antarktis och om hennes uppväxt, hur mycket hon älskar fåglar, rastlösheten som hon ”ärvt” av sin mamma och när hon träffar sin man.

Jag och min syster läste boken tillsammans, vi delade upp den i tre delar och så pratade vi om varje del innan vi fick läsa vidare. Vi har levt den här boken under nästan tre veckor och vi har upplevt väldigt mycket känslor under tiden vi läst. Efter första delen var det *wowdethärverkarlovande* Andra delen var det också wow men med lite panik inför sista delen för vad var det som hade hänt egentligen?? När sista sidan lästs så var det lite vemodigt men ändå med ett litet hopp om framtiden.
Jag är ett stort fan av dystopier och den här framtidsglimten som vi får i Den sista migrationen är väldigt bra och trovärdig. Bara tanken på att alla djur blivit utrotade ger mig lite panik, för det känns inte helt omöjligt att det skulle kunna hända i framtiden.

Helt otroligt... vilken fantastisk bok. Var ett tag sedan jag gav 5/5 i betyg. Sitter mållös och försöker ta in boken. Spelar upp scener och olika citat såsom denna ”ett livs avtryck kan mätas utifrån vad det ger och vad det lämnar kvar, men det kan också mätas utifrån vad det stjäl från världen.” Berättelsen lämnar ett tomrum och detta händer inte mig ofta.

När de sista djurarterna på vår planet börjar dö ut en efter en, bestämmer sig Franny Lynch för att följa med de sista migrerande silvertärnorna till deras slutdestination på andra sidan världen. Hon lyckas få en plats på fiskebåten Saghani, och tillsammans med de andra ombord påbörjar hon den kanske sista resan över världens hav för att fånga fiskar och söka efter flyttande fåglar. På båten nystas delar av Frannys förflutna upp, och besättningen börjar fråga sig vem det är som de egentligen har låtit kliva ombord. Är hon en mördare? Har hon suttit i fängelse? Varför saknas det tår på hennes fötter, och varför bär hon kniv? Och vem skriver hon brev till hela tiden?

Det är en dyster stämning över hela boken, det dystopiska med de utdöende arterna och klimathotet hänger liksom som en tung väv över alltihop. Det ska såklart vara på det viset, men jag drar mig hela tiden för att plocka upp boken igen bara för att det är så dystert. Så destruktivt. Jag har svårt att relatera till Franny som ska vara lika svårtjudrad som ett vilt djur, jag kan inte riktigt förstå den sortens personlighet, det är väl bara att skärpa sig? Men såklart, då hade det inte blivit en lika naturromantisk roman.

Jag gillar livet på båten och ser framför mig hur de slåss mot elementen, likt fiskebåtarna i de olika extrema dokumentära fiskeprogrammen på Animal Planet. Trots det var jag lite rädd att tiden på båten skulle ta upp hela boken, och det kändes lite trist pga så liten yta och så begränsat. Men det löste författaren fint genom att hela tiden hoppa fram och tillbaka i tiden och i berättelsen så att vi inte drunknade i knopnamn och båttermer.

Jag tycker mycket av det som tynger Franny går att gissa sig till, men egentligen gör det inte så mycket, storheten ligger i att man får följa henne mot de olika händelserna snarare än att man blir förvånad över dem. Jag trodde inte jag skulle gråta i slutet men jo visst grät jag lik förbannat. Delarna med Iris var too much to handle till och med för mig, och det sista brevet från Niall: då fick jag slänga in handduken.

Betyget är svårt för jag gillade den verkligen men blir också ledsen av att tänka på den, och jag är ingen sucker för sorg och elände. Det må vara väldigt mycket kärlek inom dessa sidor också men den tar inte bort känslan av sorg och PANIK ÖVER KLIMATET som man får och som gör att jag förknippar boken pyttelite med ångest? Jag ger den fyra nu och får se om den växer för mig till en femma framöver. Känns bättre att isåfall höja betyget istället för att sänka det. Jag har också SPOILER ALERT svårt att köpa hennes sömngångartendenser, att hon mördar killen i gränden och slutet... Hm, nja. Fyra stjärnor it is from me. Men en lärdom har vi: vi bör alla försöka hitta oss en egen Niall Lynch.

Den sista migrationen av Charlotte McConaghy handlar om Franny och hennes sökande efter de sista silvertärnorna på jorden.

Historien utspelar sig i en framtida värld där vi människor har förstört de resurser som finns på jorden, fiskat sönder haven och haft ihjäl alla djur. Något som tyvärr känns realistiskt med tanke på hur vi överanvänder jordens resurser och misshandlar vår planet... 😭

Samtidigt som historien skapar eftertanke gällande klimatet, är det en historia om relationer också.

Vi lär känna Franny mer genom återblickar i hennes liv, vilket gör karaktären än mer spännande. Det är nämligen mycket som vi läsare bara kan ana eller tro om Franny, då vi bara får små ledtrådar och fragment från händelser.

Boken är på det sättet skriven väldigt speciellt, men jag gillar det! Jag lyssnade på den, men vill gärna läsa om den om ett tag i tryckt form. För det finns något i språket som fastnar hos mig, men som jag behöver se framför mig för att helt förstå.

Den sista migrationen är en väldigt intressant, tankeväckande och känslomässig bok. Vi får följa Franny och hennes resa längs de sista flocken silvertärnor, men också tillbakablickar till hennes tidigare liv.

Det här är en extremt aktuell bok där läsaren får följa Frannie och hennes kamp för att följa silvertärnans migrationsväg i en värld där mänskligheten har utrotat de allra flesta vilda djur, både på land, i vattnet och i luften.
Frannie lyckas ta sig ombord på en fiskebåt och övertalar kaptenen om att ta henne hela resan. Samtidigt får vi följa med på Frannies livshistoria och alla fruktansvärda tragedier hon har upplevt.

Detta är en oerhört välskriven bok som det är lätt att fastna i om en framtid som är alltför nära om vi inte gör något åt det.

Fullständigt magisk! Språket är perfektion och drar in mig och släpper inte taget. Samma sak med handlingen, det här är en bok som stannar kvar hos en för alltid. Tveklöst årets bästa roman 2021, och det säger jag i januari.

Den här romanen utspelar sig i en framtid då massutrotningen har gjort att nästan alla fåglar och djur har dött ut. Franny är uppvuxen vid havet och har en stark relation till fåglar. Hon bestämmer sig för att följa den sista flocken silvertärnor på deras färd från Grönland till Antarktis. Det blir en farofylld och spännande resa. Parallellt får vi i tillbakablickar reda på smärtsamma upplevelser i Frannys förflutna.

Det här är en välskriven och mycket engagerande berättelse som verkligen berör. Vidden av vad klimatförändringarna kan leda till blir plågsamt tydligt. Men det är inte bara en kärleksförklaring till naturen, det är också en kärlekshistoria på andra plan. Boken får högsta betyg av mig.

Wow vilken bok! Berättelsen hoppar i tid och parallellt med Frannys resa får vi följa händelser från tidigare i hennes liv. Vi får bland annat läsa om hennes barndom och hur hon träffade sin man Niall. Det är så sorgligt att läsa om hur alla djur försvinner pga människornas sätt att leva. Jag hoppas verkligen inte att detta är vår framtid! Jag blir verkligen berörd av Frannys historia och hennes jakt efter de sista silvertärnorna. Mot slutet av boken rann tårarna och efteråt har jag haft svårt att släppa boken. Jag kan redan nu säga att detta kommer vara en av de bästa böckerna under 2021, en solklar 5/5.

Jag hade så höga förväntningar på den här boken att jag var rädd för att läsa och bli besviken. Men i onsdags kunde jag inte längre låta bli att läsa den.

Det blev en stark, mäktig och berörande läsupplevelse, och jag kan inte göra den rättvisa med att försöka uttrycka med egna ord hur bra den var.

I boken möter vi Franny och vi får följa henne både i nutid och dåtid. Vi
får lära känna henne och långsamt få pusselbitar till vem hon är i dag, och varför.

Klimatförändringarna har gjort att en stor del av världens vilda djur har dött ut och projekt pågår för att rädda de få som finns kvar. Frannys hjärta har alltid funnits hos havet och fåglarna. Hon följer den sista flocken Silvertärnor till Grönland och för att följa dem vidare, via sändare, lyckas hon övertala besättningen på en fiskebåt att ta henne med. Dit fåglarna flyger finns fisk, lovar hon. Det blir en strapatsfylld resa och sanningen om hennes mörka förflutna kommer snart ikapp.

Det är en rätt mörk och sorglig historia som samtidigt är både hoppfull och fylld av kärlek. Det vackra språket och stämningen i boken är det som gör att jag fastnar.
Förutom Frannys liv berördes jag starkt av massdöden av våra vilda djur. Den här bokens beskrivning av framtiden är tung läsning.

Som sagt, jag kan inte göra den här boken rättvisa. Den är vacker, storslagen, melankolisk och allt i ett.

Det är ett så vackert och melankoliskt språk som tar sig direkt in i kroppen.

Handlingen där vi får följa Franny i olika delar av hennes liv, och där små pusselbitar till hennes förflutna avslöjas lite i taget är så utmärkt avvägt och de flyter in i varandra på ett sätt som gör att man knappt tänker på tidshoppen.

Hela tiden i bakgrunden finns också känslan av undergång, på grund av hur människan har hanterat världen och därmed har orsakat att i stort sett alla djur blivit utrotade.

En makalös, fängslande, tragisk och vacker historia om en väldigt speciell kvinna och henne kärlek till djur och natur och då framförallt till fåglar.

I en mörk värld där de flesta djur utrotats får vi lära känna Franny som beslutat sig för att följa silvertärnorna på deras sista resa mot Antarktis, en resa som förmodligen även kommer bli Frannys sista resa. Vi får följa Frannys kamp på sin resa mot Antarktis men vi får även tillbakablickar till hennes tidigare liv och små, små ledtrådar till den fruktansvärda mörka hemlighet som hon bär på och som hon förtvivlat försöker fly ifrån.

Med ett vackert språk förmedlar författaren en historia med stora naturupplevelser, insiktsfulla personbeskrivningar, tragiska livshistorier och en värld som gått överstyr där djur och natur fått betala det högsta priset. Det här här en bok som som fångar en från första till sista sidan och sedan lever kvar långt efter att man avslutat boken.

Franny Stone har tillbringat hela livet vid havet, driven av kärleken till fåglarna som svävar ovanför. Men när klimatförändringarna medför att alla vilda djur börjar dö ut i fruktansvärd hastighet börjar även hennes älskade fåglar att försvinna.

På Grönland hittar hon den sista flocken silvertärnor, som migrerar längre än något annat djur, och hon bestämmer sig för att följa dem till deras slutmål på Antarktis. Hon lyckas komma ombord på Saghani, en av världens sista fiskebåtar, och tillsammans ger de sig ut på en farofylld färd över havet.

Men Franny bär på ett mörkt förflutet. Ett förflutet kantat av förluster fram till den fruktansvärda incident som tvingade henne till denna sista migration. Medan Saghani följer silvertärnorna i skyn avslöjas Frannys hemligheter bit för bit och hon inser att det hon har försökt fly ifrån under hela sitt liv slutligen har hunnit ikapp henne.

Vilken enastående stark läsupplevelse som bjuder på ett flyt genom hela boken som berör på djupet.
”Ett livs avtryck kan mätas utifrån vad det ger och vad det lämnar kvar, men det kan också mätas utifrån vad det stjäl från världen”
Berättelsen hoppar fram och tillbaka i Frannys liv, knyter ihop trådar och fortsätter framåt med en enorm lust att få veta mer och mer. En berättelse som griper tag om mitt hjärta och även om boken har ett slut så fortsätter känslan av att vara med på en resa som ständigt är i förändring - Livet!

Det här var en så fin läsupplevelse från första till sista sidan. Historien är en vacker och melankolisk kärleksförklaring till djuren och naturen

Återblickarna i Frannys liv får mig att känna som om jag har läst flera böcker, inte bara en. Det finns så mycket att ta in om hennes liv och hennes vandrande.

Men den sista migrationen blir även en sorglig påminnelse om vart världen kan vara påväg om vi fortsätter påverka klimatet på det sätt vi gör.

Det var det vackra omslaget som fångade mig först men historien fängslar den också. Bokens styrka är de allra mörkaste delarna, det är också där språket lyfter som mest.

Ibland kommer nästan en annan röst in som är mer sockersöt - och känslan pausas. Men! Jag dras in igen.

Om du tänkt läsa Den sista migrationen har du en fin läsupplevelse framför dig. Och låt oss hoppas att vi aldrig behöver uppleva en värld så som den här skildras.