Materialtrötthet
Únava materiálu
Bok av Marek Šindelka
En 13-årig pojke klättrar över ett flyktinglägers omgivande staket i hopp om att kunna ta sig från Centraleuropa till sin bror som finns någonstans i ett land norröver. På vägen över Medelhavet har de kommit ifrån varandra och nu är hoppet om att återförenas det enda som driver dem framåt.
Med Materialtrötthet har Marek Sindelka skrivit vad som kallats Tjeckiens första flyktingroman och skapat hätsk debatt i ett land som försökt stänga sina gränser. Inte utan empati skildras den fysiska påfrestningen av flykten från tröttheten och utmattning, till misshandel, att smugglas i trånga utrymmen, köld och sälja delar av sin kropp för att ha råd med båtsmugglaren över Medelhavet.
Hur reagerar kroppen på den ensamhet och utsatthet som råder över den i flykten, i det hopp om en annan framtid som driver den men den likgiltighet som möter den. Materialtrötthet är en gripande skildring av flykt, längtan, hopp och en syskonkärlek som smärtar till tårar. I land efter land i Europas har historien om de båda bröderna i indelka fängslat läsare.
Det finns böcker som får en att känna sig både som en bättre och en sämre människa på samma gång. Böcker som förkroppsligar det ädlaste av litteraturens alla syften. Böcker som tränar och töjer på empatimuskeln så mycket att det gör ont. Ni vet, svaret man ger när någon icke-läsare frågar: "Vad är det som är så viktigt med skönlitteratur?" och man svarar: "Att lära sig att vara i en annan människas liv, att känna det den känner, att förstå andra som man förstår sig själv." Eller åtminstone försöker man säga det.
Materialtrötthet kastar läsaren rakt in i tillvaron hos två bröder som skiljs åt under flykten från ett krigsdrabbat land. En trettonårig pojke och hans äldre bror Amir (de benämns så i boken, pojken och Amir) står i kö för att smugglas över gränsen på olika ställen där man kunnat "gröpa ur" en bil: i stoppningen till ett baksäte, bakom en instrumentbräda... Resten av boken är en skildring av deras försök att nå tryggheten någonstans i norra Europa.
Boken är kort och jag är inte säker på vad mer jag kan, eller vill, avslöja. Stämningen påminner ibland om "The Road" av Cormak McCarthy, pojkarna lever i en parallell värld där var främling är ett potentiellt hot mot överlevnaden. Det är ohyggligt, klaustrofobiskt och realistiskt utan minsta spår av melodrama. Jag önskar att boken hade varit obligatorisk läsning för välbärgade européer under den så kallade flyktingkrisen. Också känd som den kris som uppstod när krigsdrabbade icke-vita hade fräckheten att ta sig till rikare länder i jakten på ett bättre liv.
Jag har läst recensioner av boken på engelska där läsaren ansett att bokens språk och stil varit rå, brutal och rörande i början men sedan upprepande och tröttsam. Jag upplever inte alls samma sak med den svenska översättningen, så ett extra tack till översättaren Marie Wenger. Jag satt på kanten av min stol under hela resan och önskade och bad att de skulle komma fram någorlunda säkert och få träffa varandra igen.
Materialtrötthet kastar läsaren rakt in i tillvaron hos två bröder som skiljs åt under flykten från ett krigsdrabbat land. En trettonårig pojke och hans äldre bror Amir (de benämns så i boken, pojken och Amir) står i kö för att smugglas över gränsen på olika ställen där man kunnat "gröpa ur" en bil: i stoppningen till ett baksäte, bakom en instrumentbräda... Resten av boken är en skildring av deras försök att nå tryggheten någonstans i norra Europa.
Boken är kort och jag är inte säker på vad mer jag kan, eller vill, avslöja. Stämningen påminner ibland om "The Road" av Cormak McCarthy, pojkarna lever i en parallell värld där var främling är ett potentiellt hot mot överlevnaden. Det är ohyggligt, klaustrofobiskt och realistiskt utan minsta spår av melodrama. Jag önskar att boken hade varit obligatorisk läsning för välbärgade européer under den så kallade flyktingkrisen. Också känd som den kris som uppstod när krigsdrabbade icke-vita hade fräckheten att ta sig till rikare länder i jakten på ett bättre liv.
Jag har läst recensioner av boken på engelska där läsaren ansett att bokens språk och stil varit rå, brutal och rörande i början men sedan upprepande och tröttsam. Jag upplever inte alls samma sak med den svenska översättningen, så ett extra tack till översättaren Marie Wenger. Jag satt på kanten av min stol under hela resan och önskade och bad att de skulle komma fram någorlunda säkert och få träffa varandra igen.