Gillar science fiction

Universums mörka hemlighet är ett rymdäventyr uppdelad i två olika delar som ligger sju månader isär och även om boken riktar sig mot unga vuxna, tycker jag att det är en bok som de flesta kan ha behållning av. Och om man är ovan fantastiken som bred genre och vill börja med något, tycker jag att den här kan vara en bra inkörsport. Framförallt till sci-fi. Som genre är det ingen jag brukar läsa ofta eller vara störtförtjust i eftersom det ofta kan vara så mycket nytt att hålla reda på, men det här gillar jag, mycket för att det är mycket bra gestaltat och genomtänkt.

Själva handlingen vill jag inte riktigt skriva om, för det är så stor risk att förstöra hela första delen av boken i så fall, men vi börjar i rymden, när kapten Lundegaard, Veronica och Aaron flyger med rymdskeppet Millennium för att undersöka den stora fläcken på Jupiter, dras in i ett maskhål, räddas av ett annat skepp och plötsligt får lära sig att det finns utomjordingar som tillsammans med jorden har en handelsöverenskommelse och har ett råd sinsemellan för att inte de olika planeterna ska känna till varandra. Tillsammans försöker de komma ut ur maskhålet och hitta hem igen. Andra delen bjuder på fler äventyr men också mycket mer relationsdrama mellan de olika karaktärerna.

Persongalleriet är alldeles lagom stort, och jag tycker om de olika personligheterna av olika anledningar. Till exempel gillar jag Harvey och Raavus relation som är sådär svår av förståeliga men samtidigt helt ovettiga skäl, kapten Lundegaard som verkar så mysig och Aaron som jag tycker har den absolut bästa utvecklingskurvan. Auriga är en av mina favoriter och hennes varma och inbjudande sätt gör att jag vill vara kompis med henne också. Men min absoluta favorit är roboten Tivirty, och hennes stora oförmåga att tala om väsentlig information för att ingen har frågat om den.

Veronica som huvudkaraktär är spännande och svår att nonchalera. I många fall vill jag absolut ta tag i henne och skaka om henne, eftersom hon beter sig väldigt omoget och som ett barn. Och då är det dags att stanna upp lite vid det, för Veronica Harrington är i stort sett ett barn. Ett underbarn, som är otroligt mogen inom det vetenskapliga, inom sitt specialämne, men som inte alls är mogen känslomässigt, för hon har fått lära sig att genier minsann inte ska visa starka känslor. Och som underbarn, som fått skippa flera årskurser och alltid varit yngre än de andra, har hon varit relativt ensam och inte heller fått lära sig det sociala samspelet på riktigt. Det är svårt att komma ihåg, tycker jag, eftersom hon ändå jobbar som läkare i rymden, men ack så viktigt. Malin V. Olsson har skrivit det väldigt snyggt. Inte övertydligt så det hela tiden påpekas, men ändå att det alltid finns med i bilden.

Därför är det inte heller svårt att förstå att Veronica faller hals över huvud för den första som ens visar lite intresse, och älskar honom helhjärtat. Skulle jag bli glad om mina egna barn betedde sig så? Nej. Var jag likadan i hennes ålder? Absolut. Att det också händer på ett rymdskepp där de knappt vet om de kommer att överleva gör saken ännu mer förståelig. Det är inte heller konstigt att hon reagerar impulsivt och ibland verkar lite känslomässigt instabil, hon har helt plötsligt fått relationer att försöka hantera, något hon inte är van vid.

Malin V. Olsson skriver med ett driv och alla miljöer verkar helt trovärdiga. Att det skulle bo utomjordingar på planeterna runt oss är en spännande tanke, och framför allt gillar jag här förklaringarna till varför jordens invånare aldrig har upptäckt dem, trots otaliga försök. Skulle jag hitta något minus i skrivsättet så är det de plötsliga ”kära läsare” som dyker upp emellanåt. Jag hade önskat fler sådana eller inga alls. Antingen allt i mer dagboks-/brevform, eller rakt upp och ner jag-perspektiv.

Jag ser fram emot att få läsa fortsättningen i Av stjärnstoft är vi komna, speciellt eftersom Universums mörka hemlighet slutar med lite av en cliffhanger.

Hungerspelen handlar om en tonåring vid namn Katniss. Hon växer upp i fattigdom och ständig rädsla för sitt liv, för varje år arrangerar huvudstaden ett spel där de skickar in två tonåringar från varje distrikt där de får slåss till döden tills en ensam vinnare står kvar.

Katniss kastas in i spelen tillsammans med bagarsonen Peeta och först vill hon inte veta av honom, men när hemligheter avslöjas måste hon tillsammans med Peeta spela ett riskabelt skådespel för att lura invånarna i distrikten såväl som huvudstaden, men samtidigt försöka hålla sig vid liv.

När en rad av händelser inträffar förstår Katniss att hon aldrig kommer bli densamma när hon kommer hem, om hon kommer hem.

När jag hör dystopi så blir jag alltid väldigt intresserad då det är en av mina favoritläsningar. När jag hör Sci-fi så blir jag mer tveksam då jag tycker att det ofta blir rätt tekniskt och så har jag svårt att se allt framför mig. En kombo av dessa tänkte jag kunde bli lite hursomhelst men jag tyckte att själva grundhistorien till Systervälde lät intressant och jag är väldigt glad att jag tackade ja till att läsa boken!
Redan från start så dras jag med i Elins historia, hur hon förbereder sig för att göra sin militärtjänst i Systerskapets anda. Det här är en värld där kvinnorna styr och männen är förpassade till en slavaktig misär i utkanten. Elin är som en vanlig tjej som fötts in i ett system och hon är uppfostrad till att gilla läget. Men när hon väl är mitt i sin militärtjänst så börjar hon se saker på ett annat sätt. Hon träffar nya människor och det händer saker som gör att hon börjar tveka över systemet och väldet som råder. Jag gillar hur Elin gestaltas och pendlar lätt med i alla hennes sinnesstämningar.
Jag har som vanligt svårt att hålla isär vissa namn på saker och ting och platser, ibland är det lite förvirrande, men samtidigt så var det aldrig något som riktigt gjorde att läsflytet stördes. Jag tror att det underlättade för mig att boken är ur Elins perspektiv och inte har flera olika karaktärers synvinklar.
När jag läst den här så hoppas jag att det här inte är en framtidsblick över hur det skulle kunna se ut i världen om tusen år! Men något som jag verkligen hoppas på är att det kommer en fortsättning! Det finns så mycket som jag vill veta mer om. Jag tyckte verkligen om den här boken. Den överrumplade mig då jag först tänkte att den skulle bli tungläst, men den visade sig vara en riktig bladvändare!

En trevlig bok. Inte så macho som man först kan tro, utan mer som en slags modern Robinson Crusoe. Filmatiseringen är också helt okej!

Ensam på Mars och dess filmatisering är en av mina absoluta favoriter inom science fiction och kan varmt rekommendera dem båda.

Vad händer när mänskligheten utvecklats så att den kan förutse framtiden?
En möjlig berättelse skulle kunna vara den som beskrivs i Isaac Asimovs klassiska Stiftelsetriologi.
Hari Sheldon är den som utvecklar psykohistorien som kan förutse framtiden. I första boken används psykohistorien för att bygga upp Stiftelsen som ska hjälpa galaxen från att inte gå under. Med stor makt kommer stort ansvar och stora fiender. Och är det verkligen rätt väg att gå?
Den som läser denna mastodontbok (bestående av tre delar) får svar på dessa frågor. Och får också brottas med många nya tankar på vad som är vad och hur saker kan tolkas olika.
En måsteläsning som håller över tid och kan läsas många gånger.