Alma – En kvinnohistoria

Alma växer upp på en gård i Dalsland. Hon är del av en stor syskonskara och hennes föräldrar kämpar med att försörja familjen, tyvärr med en far som styr den med järnhand.
Tidigt börjar Alma att arbeta; först hemma på gården och sedan som piga. Vi får följa Almas liv från tidigt 1900-tal och flera årtionden framåt. Vi möter också Almas barnbarn Karin som av vissa omständigheter får växa upp hos sin farmor.
Det här är en vacker och tydlig skildring av livet som barn och kvinna under 1900-talets sju första decennium. Att följa Alma (och senare Karin) genom världskrig, fattigdom, politiska drabbningar, uppfostringsmetoder, etiska dilemman och möten med människor och samhället är en resa! En resa som jag upplevt med glädje, sorg och nyfikenhet. Boken slutar då jag själv föds och för mig är det en historisk resa som får mig att förstå mer av kvinnans ställning men även ett Sverige under utveckling.
Författaren skriver med stor kunnighet en roman som stannar i hjärtat. Miljöerna är intressanta för mig då jag varit mycket i Dalsland och Göteborg och känner till de flesta platser.
Slutet gör att jag fäller en del tårar och jag skulle väldigt gärna vilja veta hur det gick för Alma och Karin, de kommer att stanna kvar hos mig länge!

Tidigt på det nya året fick jag en förfrågan från Blue Publishing om jag ville recensera en ny bok. Först den 30 januari 2021 släpps Eva Martinssons debutbok Alma – en kvinnohistoria.

I centrum för berättelsen står Alma. Alma föds och växer upp i en fattig familj i Dalsland. Tidigt får hon och syskonen börja arbeta som drängar och pigor i ett torftigt Sverige där många har det svårt. Men Alma är plikttrogen, arbetsam och trevlig och hennes egenskaper gör att hon kan ta sig upp i tillvaron. Läsaren får följa henne genom livet under 1900-talet. Ett liv som trots att hon får det bättre ändå är tufft. Bara sådant som att hon upplever såväl världskrig som pandemi kan vara tillräckligt.

Det gick förvånansvärt lätt att byta genre för mig, från deckare till kvinnohistorisk roman. Jag rycks med i berättelsen redan från start, mycket tack vare den lilla prologen om fruktlådan. Den är fantastiskt bra.

Att det är en debutroman märks. Författaren låter kapitlen främst i första delen av boken spänna över långa tidsrymder. Uppenbarligen har hon mycket att berätta, men många av berättelserna blir mest små anekdoter som inte riktigt håller ihop kapitlen. Vissa stycken är så korta att jag undrar vad som hände sen – eller om de ens tillför huvudberättelsen något. Bokens första halva känns mest som en rapport i vissa stycken. Den andra halvan är mer som en roman, men vissa kapitel är fortfarande som korta referat snarare än en sammanhängande berättelse, upplever jag.

Jag kommer på mig själv med att gissa om författaren kanske har fått upplevelserna berättade för sig och/eller har släktforskat. I slutet inser jag att jag har delvis rätt. Flera meningar är väldigt långa och jag hittar ett och annat korrekturfel. Utöver det hittar jag inga direkta språkliga konstigheter utan känner att texten har ett bra flyt.

Men… det här är definitivt en intressant berättelse. Den känns både trovärdig och realistisk trots att jag tycker att såväl personbeskrivningar som miljöskildringar ibland är i yxigaste laget. Och när fruktlådan med sitt innehåll anländer till Alma i ungefär mitten av boken tar berättelsen en helt ny fart och andas en värme den tidigare har saknat. Ibland byts värmen dock mot iskyla. Att som läsare ryckas med såsom jag gör då är ett gott tecken. Jag tror att just den här författaren lyckas ännu bättre nästa gång, kanske med hjälp av en snäppet vassare lektör. Utöver detta är det träning som gäller, träning i att skriva, skriva, skriva.

Mitt slutgiltiga omdöme blir inte det högsta. Men det blir det näst högsta, för jag ser möjligheterna och för att jag tror på att träning ger färdighet. Dessutom gillar jag bokens formgivning, framför allt pagineringen i yttermarginalerna. Kanske bör dock förlaget satsa på några fler omslagsfärger än rosalila på sina böcker.