Gillar skräck

Patient 43 av Kia Hedman

Jag har inga ord, för denna debutbok, Patient 43 av Kia Hedman var så otroligt bra! Det var spänning från första till sista sida, och att boken var på över 400 sidor gjorde ingenting. Det fanns inga tråkiga partier i handlingen, och jag hade kunnat suttit och sträckläst den, men ville ändå hålla kvar den länge.

Redan från första sidan var jag fast, tyckte det som hänt Ellinor och Edvin vad fruktansvärt, att förlora sitt femmånaders spädbarn i spädbarnsdöd, något värre kan väl inte finnas?

När historien upprepar sig med nästa bebis, ja då fick jag rysningar. Men hur låg det hela till egentligen? Var det spädbarnsdöd, eller något ännu värre? Edvin lyckas få sin fru Ellinor tvångsintagen på en psykiatrisk klinik, och det är där det hela riktigt tar fart. Ska verkligen Ellinor som så tragiskt mist sina två söner vara tvångsintagen, när det hjälps mot sorg hon behöver?

Läsaren får följa Ellinors vardag på slutna anstalten, om hennes tankar kring sig själv och hur hon blir behandlad. Vistelsen drar ut på tiden, och det enda Ellinor vill vara att få leva i frihet igen. Föräldrarna tar hjälp av en advokat som granskar ärendet, och vart det leder till att inte läsa om själva.

Kia Hedman skriver med ett stort djup, men ändå är texten inte svårläst, och det beror på de korta meningarna som är riktigt bra formulerade. Karaktärerna och miljöerna är perfekta beskrivna, jag kunde se mig själv i den färglösa, gammalmodiga psykiatriska avdelningen, de anställdas ibland hårda tag mot Ellinor, lite småleende åt situationen.

Jag hade heller inga problem att se framför mig hur Ellinors mående var. En helt strålande spänningsthriller, som jag kommer minnas länge, och även en bok jag kommer att läsa om efter ett par år. Patient 43 kommer även att vara en av 2022 års bästa böcker jag läst, och jag rekommenderar den till alla som älskar att läsa psykologisk spänning, för den här boken måste bara läsas.

Boken åkte upp på min topp 3-lista över Stephen Kings böcker redan efter ett par sidor.
Den är väldigt kort i jämförelse med Kings älskvärt tjocka romaner, men trots det var den oerhört mångfasetterad och grymt spännande att läsa.
Filmen tog mig med storm för något år sedan (Go Kathy Bates!) och boken var kanske liite annorlunda men ändå fullt lika bra! Ä L S K A R !

Fienderna i Dead Space dör inte av att du, som i de flesta andra action shooter-spel, skjuter dem i huvudet/magen/hjärtat. Nej, här måste du istället "cut of their limbs!!!" som det står skrivet med blod på väggarna lite här och var i inledningen av spelet. Hugga av dem ben, armar, och tentakler. Först då kan man döda dem, gärna genom att trampa sönder det som återstår av deras butchade kroppar. Ett mycket användbart vapen blir därför en såg-pistol som skjuter sågklingor framför sig och liksom sågar sig igenom fienderna. Kan låta makabert men är mycket användbar för engineerer likt Isaac Clarke i fält!

Historien börjar med att man, i egenskap av just engineer Isaac Clarke, landar på rymdskeppet Ishimura för att utreda varför de inte längre svarar på anrop från jorden. Tillsammans med två andra expterter kliver Clarke ombord på ett skepp som vid en första anblick verkar fullkomligt mörkt, tyst, och övergivet... vilket det ju förstås ska visa sig inte vara. Skeppet har funnit något väldigt farligt och mytiskt under utgrävningar på en närliggande planet, och någon form av oförklarligt virus har spridit sig till besättningen. Deras lik vaknar till liv i form av necromorphs, och de förflyttar sig snabbt genom skeppets luftkonditionerings-ventiler och kan således dyka upp nästan varsomhelst. De verkar dock föredra mörka, stora rum där man endast hör deras ljud men inte ser någonting...

Allt eftersom att berättelsen framlider får Isaac även visioner av sin flickvän, Nicole. Hon hjälper honom genom vissa delar av skeppet och ibland samarbetar de för att överleva. Frågan är bara om Nicole verkligen är där, eller finns hon endast i Clarkes medvetande? Och om hon faktiskt ÄR där: är hon är död eller levande?

Användandet av banorna är helt fenomenalt i Dead Space. Ofta återkommer man till samma platser flera gånger för att öppna nya dörrar eller återanvända saker i tidigare besökta lokaler. Det skulle kunna vara olidligt och tjatigt, men istället ökar det känslan av att man faktiskt befinner sig på ett rymdskepp med begränsat utrymme. Samtidigt är det ett smart sätt av utvecklarna att spara plats och minne på skivan - spelet har trots allt några år på nacken men ryms på en enda skiva (tvåan tar upp två).

Att slicea fiender med såg är ljuvligt (jepp jag låter helt galen) och tillfredsställelsen är enorm när man sågar av armar och ben på dessa äckliga tingestar. Berättelsen tar sig framåt dels genom audio logs från de två kollegorna som klev ombord på skeppet samtidigt som Isaac (alla tre kom förstås ifrån varandra i början) och dels genom textdokument och övergivna ljudfiler som lämnats kvar av besättningen ombord. Det blir ungefär samma berättarteknik som den i FEAR som jag gillar så bra, och det är en mörk sanning om religion som gått överstyr och människans längtan efter odödlighet som nystas upp.

Har du spelat FEAR och gillade det är det här verkligen ett spel i samma anda, och det går att spela även för en nybörjare inom gaming: svårighetsgrader går att välja, och lätt är lätt. Man får mer ammunition och allt känns inte (riktigt) lika hopplöst som det gör på de svårare svårighetsgraderna. Jag själv spelar ofta på "easy" eller "casual" om det finns att tillgå, för jag spelar inte för "utmaningen". Jag spelar för historien och berättelsen och i Dead Space är den riktigt, riktigt bra.