Cyberpunk 2077

I korta drag så är spelet betydligt kortare än Witcher 3. som kommer från samma utvecklare. Huvudplotten är snabbt avklarad, vilket drog ner betyget för mig. Jag ville ha ett längre spel, men det betyder att jag gillade handlingen och plotten. Att bara gå runt i Night City är överväldigande. Ljudet av en folksamling är konstant, men musiken i spelet är topp! Röstskådespelet är dessutom riktigt bra och jag kan inte glömma att säga att miljöerna i spelet är riktigt snygga. Det känns verkligen som om man ramlat in i en dystopisk framtid, i stil med Blade Runner.

Cyberpunk 2077 handlar om huvudpersonen V, som spelare får man välja karaktärens kön och utseende. Man får även välja mellan tre olika bakgrunder, nomad, street-kid eller corporate. Jag startade min resa som corporate. Jag spelade på min PC, där spelet inte alls var så buggigt som det verkar varit på spelkonsol.

Huvudstoryn handlar kort och gott om att V under ett gig stjäl ett biochip, men måste sätta in det i sig själv för att inte det ska förstöras. Efteråt plågas V av ett digitalt spöke efter Johhny Silverhand och efter ett tag får V reda på att spöket kommer att ta över helt och hållet. Att V satte in biochipet var att skriva sin egna dödsdom, om inte V och Silverhand hittar en annan lösning i tid.

Det finns ganska mycket att göra; story- och sidouppdrag, pågående brott, kriminella utposter och gig som dyker upp på kartan eller i karaktärens telefon regelbundet. Men gemensamt känns det som om nästa alla alltid slutar med en shoot-out och att döda allt som rör sig. Jag försökte specialisera min karaktär som hacker, men när jag gång på gång blev nedskjuten när jag skulle göra ett uppdrag så gav jag upp och plockade upp det största vapnet jag hade.

Med det sagt, jag upplevde inte att jag hade så mycket valfrihet som spelet marknadsfördes med. Det är främsta anledningen till att jag inte ger spelet en 5:a.