Morgonstjärnan

Detta var min första bok av Knausgård vilket säkert påverkar mig så till vida att den sägs vara helt annorlunda än många av hans tidigare verk. Då vill jag definitivt inte läsa hans tidigare verk. Knausgård många personer som vi får läsa om i Morgonstjärnan är olyckliga. De lever i relationer som inte fungerar, de ljuger för varandra och andra om detta, de är bildligt eller bokstavligt enstöringar.

Knausgård är en mycket god berättare och med ett språk som driver läsande. Men berättelser blir sällan bättre bara för att man gör dem omfattande. "Morgonstjärnan", som finns där på himlavalvet över allt och alla, spelar i hela boken bara statistens roll. Och om det är någonting som händer pga denna stjärna på himlavalvet så får vi själva gissa oss till det. I en enda mening på sidan 608, bokens allra sista rader förutom den avslutande essän "Om döden och de döda", får vi veta att något stort har hänt.

”Morgonstjärnan” är en roman med flera röster - kul ju och stor skillnad från den täta ensamma berättarrösten man tidigare har mött i Knausgårds böcker. Det är en ovanligt het sommar i och omkring Bergen när vi möter romanens nio karaktärer. Vi möter dem samtidigt som en stor och tidigare okänd stjärna uppenbarar sig på himlen, deras liv blixtbelysta genom detta förebud. Är det en supernova, är det tecknet på jordens undergång? ”Morgonstjärnan” flyter över genregränser, den är otäck och underhållande och omisskännligt Knausgårdiansk. Det är en fantastisk bok.