Lindormars land
Bok av Frida Nilsson
Sem och hans lillebror Immer är fosterpojkar hos tant Tyra som är hempolererska åt nysilververkstaden. Poj karna tvingas hjälpa till med det hårda arbetet medan andra barn leker på gården, de saknar sina riktiga för äldrar. Plötsligt en dag dyker råttan Sotpäls upp från ett långväga land med ett erbjudande: den som följer med honom och blir drottning Indras barn ska få allt man kan önska i fråga om leksaker och sidenkläder.
Barnlösa drottning Indra är inte alls som de förvän tat sig, hon tillhör en av de sista av de uråldriga och magiska varelser som kallas lindormar men lyx råder det ingen brist på i hennes borg. Tjänarstaben utgörs av en samling djur som hon har förtrollat så att de kan gå på två ben och tala. Sem och Immer trivs till en början och dagarna fylls med lek. Men ganska snart märker Sem att Indra tycker mycket bättre om Immer än om honom. Dess utom börjar djuren i borgen bete sig märkligt. Och visst är det något mystiskt med Tjodolf, brunbjörnen som är drottningens skogvaktare? Varför tittar han på Sem och Immer som om han hatade dem?
Lindormars land är en berättelse om att längta efter kärlek men även om svårigheten med att göra det rätta istället för det lätta. Hur, som Sem frågar sig, ska man vara för att också kunna älska sig själv?
Illustrerad av Alexander Jansson.
Bröderna Sem och Immer bor i ett fosterhem hos den kärlekslösa Tyra. Där tvingas de putsa nysilver hela dagarna och de får aldrig tid att leka.
Men en dag så dyker en talande råtta upp och erbjuder dem guld och gröna skogar i form av lyx i överflöd om de bara vill följa med till Lindormars land.
Där finns drottning Indra som längtar så förfärligt efter ett barn.
Men när bröderna är framme så blir det inte riktigt som tänkt. Indra verkar bara ha ögon för Immer och Sem känner sig snart mer och mer obekväm i Indras slott.
Vad är det som inte stämmer?
Jag började högläsa boken tillsammans med mitt mellanbarn som uppskattade första halvan av boken. Då är boken filosofisk om relationer men snudd på för seg tyckte jag. Men dottern uppskattade den. Men efter halva boken så förändras takten i historian, vi får nya vändningar och mer spänning - även om bokens filosofiska drag finns kvar.
Detta blev dock till slut för mycket för min sjuåring som till slut deklarerade att hon inte ville lyssna längre då hon tyckte den var läskig. Hon har alltid ogillat när böcker blir för obehagliga så det förvånar mig inte, äldsta barnet hade tyckt att denna andra halva av boken varit superspännande i den åldern. Men samtidigt hade nog första halvan av boken varit för seg för honom?
Så bokens upplägg kanske passar bäst för barn som balanserar i mitten?
Samtidigt som dottern ville sluta läsa så hade jag som vuxen blivit helt fast och behövde läsa resten av boken själv då jag ville veta hur det skulle gå för bröderna.
Boken har ett otroligt vackert språk och innehåller även en hel del svårare ord.
Där kan man som förälder/lärare fånga upp och prata om orden. Men jag har valt att läsa på för att ej störa stämningen i boken. De lite svårare orden har fått vara vackra dekorationer i texten även om jag vet att min dotter inte förstår alla. Men jag tycker att textens övergripliga innebörd ändå går fram till läsaren.
Då och då finns också svartvita illustrationer som verkligen fångar den underliggande lite obehagliga känslan i berättelsen enligt oss. Riktigt fina!
Detta är en filosofisk och fin berättelse om att längta efter att bli älskad, att bli sviken av vuxna och glida isär mot ens vilja på olika sätt.
Men en dag så dyker en talande råtta upp och erbjuder dem guld och gröna skogar i form av lyx i överflöd om de bara vill följa med till Lindormars land.
Där finns drottning Indra som längtar så förfärligt efter ett barn.
Men när bröderna är framme så blir det inte riktigt som tänkt. Indra verkar bara ha ögon för Immer och Sem känner sig snart mer och mer obekväm i Indras slott.
Vad är det som inte stämmer?
Jag började högläsa boken tillsammans med mitt mellanbarn som uppskattade första halvan av boken. Då är boken filosofisk om relationer men snudd på för seg tyckte jag. Men dottern uppskattade den. Men efter halva boken så förändras takten i historian, vi får nya vändningar och mer spänning - även om bokens filosofiska drag finns kvar.
Detta blev dock till slut för mycket för min sjuåring som till slut deklarerade att hon inte ville lyssna längre då hon tyckte den var läskig. Hon har alltid ogillat när böcker blir för obehagliga så det förvånar mig inte, äldsta barnet hade tyckt att denna andra halva av boken varit superspännande i den åldern. Men samtidigt hade nog första halvan av boken varit för seg för honom?
Så bokens upplägg kanske passar bäst för barn som balanserar i mitten?
Samtidigt som dottern ville sluta läsa så hade jag som vuxen blivit helt fast och behövde läsa resten av boken själv då jag ville veta hur det skulle gå för bröderna.
Boken har ett otroligt vackert språk och innehåller även en hel del svårare ord.
Där kan man som förälder/lärare fånga upp och prata om orden. Men jag har valt att läsa på för att ej störa stämningen i boken. De lite svårare orden har fått vara vackra dekorationer i texten även om jag vet att min dotter inte förstår alla. Men jag tycker att textens övergripliga innebörd ändå går fram till läsaren.
Då och då finns också svartvita illustrationer som verkligen fångar den underliggande lite obehagliga känslan i berättelsen enligt oss. Riktigt fina!
Detta är en filosofisk och fin berättelse om att längta efter att bli älskad, att bli sviken av vuxna och glida isär mot ens vilja på olika sätt.