Eufori

Jag tycker att denna bok är väldigt segt. Det händer inte så mycket och tillslut orkade jag inte läsa mer. Bläddrade fram till de sista sidorna och de grep tag i mig då jag precis innan hade googlat Sylvia Plath och då fått reda på att hon tog sitt liv medan hennes barn var i samma lägenhet som henne. Att läsa om Plath fick mig att förstå boken på ett annat sätt och den blev bättre. Jag skulle därmed hävda att den som läser boken bör veta lite om Sylvia Plath för att den ska uppskattas. Detta var dock ingen bok för mig.

Att Elin Cullhed är en författare som bor i Uppsala är intressant för mig som också bor där och som läser mycket. När hon dessutom ger sig i kast med att skriva en roman om en annan författare, Sylvia Plath, en komplicerad person som led av svåra depressioner och som tog livet av sig, då går det inte att låta bli att bli nyfiken. Eufori: en roman om Sylvia Plath, som hann få Augustpriset 2021 som årets svenska skönlitterära bok, hamnade på min inköpslista. Tomten var snäll förra året – och uppenbarligen jag också – för jag fick den i julklapp, signerad av författaren.

Det här är en fiktiv roman, baserad på verkliga personer, och det är Elin Cullhed väldigt tydlig med. Ändå känns boken så… sann, så rätt. Amerikanska Sylvia Plath flyttar med sin brittiske make, poeten Ted Hughes, till en småstad i England. I rask takt får paret två barn. När den här romanen börjar är dottern Frieda ungefär ett år (född 1960) och Sylvia Plath gravid med sonen Nicholas (född 1962). Året efter sonens födelse tar Sylvia Plath livet av sig, endast 30 år gammal. (Även sonen led av depressioner och tog senare livet av sig.) Författaren beskriver här Sylvia Plaths och Ted Hughes stormiga relation, men också hur jobbigt mamman tycker att det är med småbarn. För Sylvia Plath är ju författare och vill skriva, nåt som inte riktigt räknas. Hon är främst poet, men romanen Glaskupen gavs ut bara veckor innan hon dog. (Romanen läste jag 1984 och året därpå hennes Johnny Panic och drömbibeln, en samling noveller, prosa och dagboksblad som gavs ut 1978, då under titeln Noveller.)

Jag tycker att Elin Cullhed har skrivit en roman där karaktärerna skildras väldigt trovärdigt. Det känner jag redan vid starten när jag dras in i Sylvia Plaths mentala berg-och-dalbana. För precis som stämningen är Elin Cullheds språk en berg-och-dalbana som exakt följer skiftningarna i karaktärernas, främst Sylvia Plaths, humör och mående. Det är en ganska tung bok, inte glad och sprudlande som ett nöjesfält där berg-och-dalbanor finns.

Mitt omdöme blir det högsta. Jag förstår till fullo att Elin Cullhed fick pris för den här romanen.

”Eufori” är en berättelsen om Sylvia Plaths sista år i livet. Äktenskapet med Ted Hughes, moderrollen, gården i England och skrivandet får stort utrymme. Cullhed gör inga anspråk på att återge sanningen utan är tydlig med att boken är en roman.

”Eufori” är en bok som lyckas beröra mig genom hela läsningen. Det har varit delvis tung läsning men också väldigt vacker. Framförallt berörs jag av Plaths relation och känslor till sina barn och den kärlek som beskrivs. Jag har bara läst Plaths ”Glaskupan” och även om jag känner igen Plaths röst så tycker jag Cullhed hittat sitt eget språk - och vilket språk sen! Det är poetiskt, påträngande och känslosamt. Plath får vara en mångfacetterad människa med starka känslor och det slutliga ödet lämnas därhän. Det är uppfriskande just eftersom Plath ibland främst verkar förknippas med sitt självmord och att hennes författarskap kommer i andrahand. Utifrån romanen går det att dra paralleller till ”Glaskupan”. Unga Esther Greenwood blir fast i en kvinnoroll som begränsar hennes tillvaro och liv. 29-åriga Sylvia Plath är också fast i en glaskupa där dåtidens kvinno-, hustru- och modersroll begränsar henne. Plath försöker övertala sig själv att trivas genom att sticka bebiskoftor och baka bröd men våndas när hon på middagsbjudningar blir fast i köket med andra kvinnor för att skvallra om grannar och hacka sallad. Detta medan Hughes bjuds på konjak och får tillfälle att diskutera litteratur och filosofi.

Cullheds fascination och upplevelse av Sylvia Plath bidrar till att min läsupplevelse blir så stark. Jag älskar när författares engagemang skiner igenom, något som även förstärkte min läsupplevelse t ex när jag läste Bea Uusman ”Expeditionen”. Vill också poängtera att man inte behöver ha läst något av Sylvia Plath för att tycka om ”Eufori”. Utmärkt val till en bokcirkel, känns som att det finns fantastiskt mycket att diskutera