Liknande böcker
Tills mina fingrar blev blå
Bok av Ida Berner
Boken handlar om 11-åriga Tora som blir sjuk. Hon utvecklar en ätstörning och föräldrarna ser förtvivlat på hur hon till slut knappt väger något. Tora berättar att det är en "gubbe" i huvudet som säger att hon inte ska äta. Med hjälp av professionell hjälp kan till slut Tora äta och må bättre. Boken är skriven av Toras mamma och kan vara en hjälp för andra familjer i samma situation.
Hjärtskärande och smärtsam läsning!
Usch, jag har svårt att finna ord för denna typ av sjukdomar. Jag kan bara tänka mig vilken frustration, rädsla och hopplöshet Toras mamma känner. Och då är jag antagligen inte ens i närheten av vad hon faktiskt känner.
Sommaren innan Tora ska fylla elva flyttar det in en gubbe med hatt i hennes huvud. Han säger att han är hennes vän och att han ska göra henne gladare och smalare. Hon måste bara träna mer och äta mindre. Mycket mindre.
Tills mina fingrar blev blå är en känslosam läsning. Tora blir så mager att skulderbladen står ut som vingar på hennes rygg. Att som förälder eller nära anhörig se på när ens barn sakta försvinner är nog bland det jobbigaste som finns. Att göra allt i ens makt för att hjälpa barnet. Att hota, böna, be eller försöka leka fram en förändring utan att lyckas.
Alla dess känslor, all denna ångest lyckas Ida Berner förmedla på ett väldigt bra sätt. Men framförallt lyckas Tora få mig att förstå vilken fruktansvärd kamp hon för mot sig själv, mot gubben i hennes huvud. Hon vill inte vara sjuk. Allt hon vill är att må bra och vara som alla andra.
Usch, jag har svårt att finna ord för denna typ av sjukdomar. Jag kan bara tänka mig vilken frustration, rädsla och hopplöshet Toras mamma känner. Och då är jag antagligen inte ens i närheten av vad hon faktiskt känner.
Sommaren innan Tora ska fylla elva flyttar det in en gubbe med hatt i hennes huvud. Han säger att han är hennes vän och att han ska göra henne gladare och smalare. Hon måste bara träna mer och äta mindre. Mycket mindre.
Tills mina fingrar blev blå är en känslosam läsning. Tora blir så mager att skulderbladen står ut som vingar på hennes rygg. Att som förälder eller nära anhörig se på när ens barn sakta försvinner är nog bland det jobbigaste som finns. Att göra allt i ens makt för att hjälpa barnet. Att hota, böna, be eller försöka leka fram en förändring utan att lyckas.
Alla dess känslor, all denna ångest lyckas Ida Berner förmedla på ett väldigt bra sätt. Men framförallt lyckas Tora få mig att förstå vilken fruktansvärd kamp hon för mot sig själv, mot gubben i hennes huvud. Hon vill inte vara sjuk. Allt hon vill är att må bra och vara som alla andra.
Sommaren innan Tora ska fylla elva år flyttar det in en gubbe i hennes huvud. Gubben tar över och bestämmer mer och mer hur Tora ska tänka, göra, vad hon ska äta, när hon ska äta, hur hon ska träna. Och hur mycket - Han styr över hela hennes liv, Tora utvecklar en ätstörning, anorexi.
Detta är en sann berättelse skriven av Toras mamma och i boken får man läsa både utifrån från mamman och Toras perspektiv om hur de känner och upplever detta. Att läsa en sann berättelse som är tagen direkt ur verkligheten och livet det blir alltid något extra och det blir otroligt starkt och gripande att läsa och som verkligen berör mig ända in i hjärtat. Boken är tunn, strax över 100 sidor så den är lättläst, trots det tunga ämnet. Jag tycker att det är otroligt modigt att skriva denna bok, att låta andra läsa om de svårigheter, känslor och demoner som familjen krigar med. så viktigt för andra att få ta del av och som förhoppningsvis kan vara en hjälp. Att som förälder stå bredvid och se att ens barn mår så dåligt och inte kunna nå sitt barn för att hjälpa till - vilket krig, kamp och styrka. Jag måste kommentera det otroliga bokomslaget, helt fantastiskt och de meningar som står på bokens framsida - Jag vill berätta om när hennes fingrar blev blå och hon fick vingar på ryggen och hennes ögon slutade glittra, så otroligt starkt och berörande.
Detta är en sann berättelse skriven av Toras mamma och i boken får man läsa både utifrån från mamman och Toras perspektiv om hur de känner och upplever detta. Att läsa en sann berättelse som är tagen direkt ur verkligheten och livet det blir alltid något extra och det blir otroligt starkt och gripande att läsa och som verkligen berör mig ända in i hjärtat. Boken är tunn, strax över 100 sidor så den är lättläst, trots det tunga ämnet. Jag tycker att det är otroligt modigt att skriva denna bok, att låta andra läsa om de svårigheter, känslor och demoner som familjen krigar med. så viktigt för andra att få ta del av och som förhoppningsvis kan vara en hjälp. Att som förälder stå bredvid och se att ens barn mår så dåligt och inte kunna nå sitt barn för att hjälpa till - vilket krig, kamp och styrka. Jag måste kommentera det otroliga bokomslaget, helt fantastiskt och de meningar som står på bokens framsida - Jag vill berätta om när hennes fingrar blev blå och hon fick vingar på ryggen och hennes ögon slutade glittra, så otroligt starkt och berörande.