Omaja : den första tiden
Bok av Marie Wildhammar Okker
Här på Omaja finns det inga träd ännu. Jorden, med min bästa kompis Rita, ligger ljusår bort. Kanske kommer jag aldrig tillbaka dit. Men jag har min berättelse, och den tänker jag berätta fast det är förbjudet.
Ilona är elva år och måste flytta med sina föräldrar till planeten Omaja. Hennes mamma är forskare och behövs där när luften blir allt sämre på jorden och det är farligt att vara ute utan munskydd. Men Ilona har inte alls någon lust att vara där, trots att hon till och med har fått en sällskapsrobot. En dag tar hon sig in i de förbjudna växthusen och träffar Tor. Efter det blir inget sig likt. Stämmer det verkligen att de som bor på Omaja bestämmer allt tillsammans?
Omaja : Den första tiden är en berättelse om mod, om att bli lyssnad på och om att orka byta till en värld som ser helt annorlunda ut.
Marie Wildhammar Okker kommer från Nora men bor nu i Vallentuna med sin familj. Hon arbetar med kommunikation och tror på berättelsernas kraft.
Jorden är illa ute. Det har blivit så dålig luft att det är farligt att vara ute utan munskydd och nu har man börjat skicka framstående forskare och annat till planeten Omaja. Elvaåriga Ilona måste lämna allt hon känner till när hennes föräldrar väljs ut för resan. Värst för henne är att hon måste lämna bästa kompisen Rita, och eftersom det är så långt till Omaja, har de svårt att hålla kontakten.
Omaja beskrivs som ett paradis. En riktig demokrati där alla bestämmer tillsammans. Men stämmer det verkligen? När Ilona kommer fram inser hon att allt inte riktigt är som det verkar. Och hon saknar Jorden, och alla träd. Hon börjar smyga till växthusen och till slut smyger hon också in. Där träffar hon Tor, som arbetar i växthusen och snart börjar hon också hjälpa till. Han är den första vuxna som hon känner verkligen lyssnar på henne och som talar till henne som att hon förstår, något hon saknat.
Persongalleriet är lagom stort och jag tycker om att det är Ilona som har den stora rollen. Hon är långt ifrån perfekt och reagerar ofta impulsivt, särskilt när hon är arg. Inte så konstigt, med tanke på den situation hon har hamnat i. Hennes föräldrar har väldigt svårt att förstå varför hon har hemlängtan till en planet som är farlig, utan att ens tänka på vad det är hon tvingats lämna.
Det är en läskig värld att tänka på, och ändå absolut inte orimligt, vilket får boken att lämna en ganska bitter eftersmak utifrån den värld vi lever i idag. Men, det är också den stora behållningen med boken och jag tror att den kan passa målgruppen alldeles utmärkt, speciellt om man vill försöka få in lite mer hållbarhetstänk i barnen.
Omaja beskrivs som ett paradis. En riktig demokrati där alla bestämmer tillsammans. Men stämmer det verkligen? När Ilona kommer fram inser hon att allt inte riktigt är som det verkar. Och hon saknar Jorden, och alla träd. Hon börjar smyga till växthusen och till slut smyger hon också in. Där träffar hon Tor, som arbetar i växthusen och snart börjar hon också hjälpa till. Han är den första vuxna som hon känner verkligen lyssnar på henne och som talar till henne som att hon förstår, något hon saknat.
Persongalleriet är lagom stort och jag tycker om att det är Ilona som har den stora rollen. Hon är långt ifrån perfekt och reagerar ofta impulsivt, särskilt när hon är arg. Inte så konstigt, med tanke på den situation hon har hamnat i. Hennes föräldrar har väldigt svårt att förstå varför hon har hemlängtan till en planet som är farlig, utan att ens tänka på vad det är hon tvingats lämna.
Det är en läskig värld att tänka på, och ändå absolut inte orimligt, vilket får boken att lämna en ganska bitter eftersmak utifrån den värld vi lever i idag. Men, det är också den stora behållningen med boken och jag tror att den kan passa målgruppen alldeles utmärkt, speciellt om man vill försöka få in lite mer hållbarhetstänk i barnen.