Det enda som betyder något
Bok av Jeanette Palmqvist
I 1930-talets Norge möter vi Astrid, yngst av sex döttrar till strikt kristna föräldrar. Hon står mycket nära systrarna Ågot och Ragnhild, och deras öden vävs samman på ett sätt ingen kunde ha förutspått. I hemorten Fredrikstad präglas livet efter kriget av arbetslöshet och fattigdom, och männen som kommit hem från fronten är skadade både fysiskt och psykiskt.
Med drömmar om att kunna påverka sin samtid och göra skillnad för andra lyckas den envisa och orädda Astrid fly hemmet och komma in på en sjuksköterskeutbildning i Oslo. Samtidigt träffar hon Thomas, som även han har valt en annan stig än den som var utstakad för honom ? han drömmer om ett liv som musiker. Astrid och Thomas bestämmer sig för att skapa ett liv tillsammans, men allting förändras när Thomas möter Ågot, Astrids syster.
I samma veva blir Astrid engagerad i Internationella kvinnoföreningen för Fred och Frihet, IKFF, och börjar kämpa för rättvisa och jämlikhet. Detta sätter henne i kontakt med den poliosjuke pojken Sverre och hans familj, vilket får oanade följder för både Astrid och hennes närstående. När Astrids syster Ragnhild blir psykiskt sjuk hoppas Astrid på att Sverres far, som arbetar på ett mentalsjukhus i Oslo, kan hjälpa henne ? hans metoder visar sig emellertid vara minst sagt tvivelaktiga.
Trots hårda tider och krångliga familjeförhållanden tappar Astrid aldrig tron på sig själv. Hon går sin egen väg, gör sina egna livsval och lyckas efter ett antal vindlingar nå fram till det hon söker ? ett tillfredsställande liv.
Parallellt med Astrids berättelse får vi följa författaren Anna, som i nutid söker efter de platser i Norge där hennes släktingar bodde under mellankrigstiden. Från sin mor har hon hört så mycket berättas om dessa människor ? Astrid, Ågot och Thomas ? och hon vill på något vis få känna närhet till dem. Hennes resa förmörkas dock av något helt annat än släktingarnas många motgångar: kan det verkligen vara så att hon har fått cancer? Insikten är en chockartad upplevelse som hon inte orkar dela genast. Inte ens med sin man. Alltså ger de sig iväg ändå. Men en växande knöl i bröstet kan man inte resa ifrån.
Det enda som betyder något är en finstämd och gripande roman med ett ben i historien och ett i nutiden. Viktiga historiska händelser sätter sin prägel på tiden och människorna. Samtidigt är det en berättelse som är så mycket mer än en skildring av historien: det är en skildring av människoliv, drömmar och förmågan att ta kontroll över sitt eget öde.
Författaren Jeanette Palmqvist säger att tankarna bakom Det enda som betyder något föddes redan i sex?sjuårsåldern då fantasin sattes igång av mammans berättelser om sin släkt. Som om de människorna var heliga på något sätt.
Efter tre års arbete med manuset drabbades Jeanette av cancer. Eftersom arbetet då avbröts, växte så småningom tanken att ta med något av den vånda det innebär att bli drabbad av ett sådant besked. ?Därför finns ett nutidsperspektiv med i manuset. Jag beskriver författarens upptäckarglädje i researchen i Norge parad med en undertryckt panikkänsla.?
Det enda som betyder något skickades till mig av författaren Jeanette Palmqvist med en önskan om trevlig läsning.
Boken inleds krigsåret 1914 och platsen är byn Gressvik i Norge. Sex systrar växer upp i ett hem som präglas starkt av föräldrarnas djupa religiositet. Ett sätt att undslippa det religiösa är förstås att gifta sig och bilda en egen familj, vilket vissa av systrarna också gör. Men Astrid vill nåt annorlunda. Hon får chansen att utbilda sig till sjuksköterska. Och så möter hon Thomas redan på tåget till Oslo. Nästan omgående börjar de planera för ett liv tillsammans. Men vid jul måste Astrid arbeta och Thomas åker tillbaka till Gressvik för att besöka hennes föräldrar. Där möter han den enda hemmavarande av Astrids systrar, Ågot. Efter mötet blir inget sig likt.
Författaren låter Astrids och Thomas historier löpa i början. Inte heller Thomas har en okomplicerad bakgrund, men skillnaden är att han är ensambarn. Och det övergrepp Astrid utsätts för i unga år i kombination med familjens religiositet gör djupare spår i henne än hon själv inser. Ytterligare en person vävs in i berättelsen – den nutida författaren Anna, gissningsvis Jeanette Palmqvists alter ego, som följer i spåren av sin mors släktingar – samtidigt som hon upptäcker en knöl i bröstet.
Jeanette Palmqvist har tidigare skrivit och gett ut lyrik och noveller, men vad jag förstår är Det enda som betyder något romandebuten. Mina tankar går ganska snart till Karin Wahlbergs sjukhusböcker Än finns det hopp och Livet går vidare. Men där Karin Wahlberg flyhänt skriver om en enda tid, 1950-talet, i sina romaner, utspelar sig Jeanette Palmqvist historia i ojämna, både kortare och längre glimtar genom hundra år. Jag hade nog önskat att nutida Anna fått en större plats i boken – eller ingen plats alls. Som det är nu känns det nästan som om hon inte passar in – det är för lite. Samtidigt är det svårt att skriva parallella berättelser. I den här boken kanske det hade räckt med Astrids och Thomas berättelser. Författaren hade möjligen kunnat spara deras nutida släktingars till kommande delar. För även kring Anna finns ju en oavslutad historia som läsaren vill veta mer om, nämligen den med knölen.
Jag har fått ett antal historiska romaner att recensera den senaste tiden. Det är bra för mig att putsa mina läsglasögon och inte bara läsa deckare, men jag skulle inte alltid välja just historiska romaner som alternativ. När det gäller Det enda som betyder något hade jag med all säkerhet missat den – mitt sikte är alltför deckarinställt. Nu är jag glad att jag inte gjorde det. Det här är en välskriven roman, som bara innehåller ett fåtal korrekturfel (sånt stör ju mig oerhört, som bekant) och som bara undantagsvis blandar tal- och skriftspråk, ibland av misstag, ibland medvetet, skulle jag gissa.
Mitt omdöme blir högt. Jag vill läsa en fortsättning och veta hur det går för Astrid, Ågot, systerdöttrarna, Thomas, Sverre och alla de andra.
Boken inleds krigsåret 1914 och platsen är byn Gressvik i Norge. Sex systrar växer upp i ett hem som präglas starkt av föräldrarnas djupa religiositet. Ett sätt att undslippa det religiösa är förstås att gifta sig och bilda en egen familj, vilket vissa av systrarna också gör. Men Astrid vill nåt annorlunda. Hon får chansen att utbilda sig till sjuksköterska. Och så möter hon Thomas redan på tåget till Oslo. Nästan omgående börjar de planera för ett liv tillsammans. Men vid jul måste Astrid arbeta och Thomas åker tillbaka till Gressvik för att besöka hennes föräldrar. Där möter han den enda hemmavarande av Astrids systrar, Ågot. Efter mötet blir inget sig likt.
Författaren låter Astrids och Thomas historier löpa i början. Inte heller Thomas har en okomplicerad bakgrund, men skillnaden är att han är ensambarn. Och det övergrepp Astrid utsätts för i unga år i kombination med familjens religiositet gör djupare spår i henne än hon själv inser. Ytterligare en person vävs in i berättelsen – den nutida författaren Anna, gissningsvis Jeanette Palmqvists alter ego, som följer i spåren av sin mors släktingar – samtidigt som hon upptäcker en knöl i bröstet.
Jeanette Palmqvist har tidigare skrivit och gett ut lyrik och noveller, men vad jag förstår är Det enda som betyder något romandebuten. Mina tankar går ganska snart till Karin Wahlbergs sjukhusböcker Än finns det hopp och Livet går vidare. Men där Karin Wahlberg flyhänt skriver om en enda tid, 1950-talet, i sina romaner, utspelar sig Jeanette Palmqvist historia i ojämna, både kortare och längre glimtar genom hundra år. Jag hade nog önskat att nutida Anna fått en större plats i boken – eller ingen plats alls. Som det är nu känns det nästan som om hon inte passar in – det är för lite. Samtidigt är det svårt att skriva parallella berättelser. I den här boken kanske det hade räckt med Astrids och Thomas berättelser. Författaren hade möjligen kunnat spara deras nutida släktingars till kommande delar. För även kring Anna finns ju en oavslutad historia som läsaren vill veta mer om, nämligen den med knölen.
Jag har fått ett antal historiska romaner att recensera den senaste tiden. Det är bra för mig att putsa mina läsglasögon och inte bara läsa deckare, men jag skulle inte alltid välja just historiska romaner som alternativ. När det gäller Det enda som betyder något hade jag med all säkerhet missat den – mitt sikte är alltför deckarinställt. Nu är jag glad att jag inte gjorde det. Det här är en välskriven roman, som bara innehåller ett fåtal korrekturfel (sånt stör ju mig oerhört, som bekant) och som bara undantagsvis blandar tal- och skriftspråk, ibland av misstag, ibland medvetet, skulle jag gissa.
Mitt omdöme blir högt. Jag vill läsa en fortsättning och veta hur det går för Astrid, Ågot, systerdöttrarna, Thomas, Sverre och alla de andra.