Oberg
Bok av Marija Fischer
Det är svärdtid, skräcktid ? en tid då uråldriga hemligheter avslöjas och krafter som aldrig borde ha vaknat släpps lösa. Havet stiger, våren dröjer och överallt väntar människor, gudar och varelser på slutet. Några blir galna, andra försonas. Några förlorar dem de älskar ? andra älskar mer än de trodde var möjligt.
?Solen börjar svartna, jord sänkes i havet,
från fästet falla flammande stjärnor;
upp ångar imma, och elden lågar,
hettan leker högt mot himlen själv.?
(Eddan)
Den avslutande delen i fantasyserien Tvåhjärtat tar vid där den tidigare delen, Nedom, slutade och jag kastas direkt in i äventyret och får gräva lite för att komma ihåg vad som redan har hänt. Marija Fischer Odéns förmåga att skapa en helt ny värld som ändå känns hemvan i och med inslagen av fornnordisk religion gör att jag sugs in i berättelsen och världarna och verkligen ser fram emot att veta hur det går för alla mina gamla bekantskaper.
Det är ett stort persongalleri i även den här delen, kanske framför allt eftersom vi följer flera olika personers tankar och liv genom serien, men ändå har jag inga större svårigheter att hålla isär dem. Mycket av det beror på de väldigt säregna namn som karaktärerna har och som skiljer sig markant åt beroende på var de växt upp. Jag tycker om Våg, som är så stark i sig själv men också Björn som får vara både stark och svag, vilket inte alltid är vanligt hos manliga karaktärer. Jag tycker om att vara arg på Storm, som inte kan se längre än näsan räcker i sitt maktsug och jag tycker om inslagen av gudinnorna och att de inte alltid har en sådan makt som man kan tänka sig att de borde ha.
Ragnarök närmar sig, med stormsteg, och den fria viljan är verkligen inte alltid en fördel i den här boken. Jag älskar inslagen av fimbulvinter, Fenrisulven och Oden, och att det finns samhällen under dem, som de som bor ovanpå marken inte vet om eller känner till annat än som sagor. Finns det något sätt för Utter, Björn, Våg, och de andra att förhindra den katastrof som Storm har påbörjat med sin armé? Det känns verkligen inte så, för Storm är obeveklig i sitt mål att hjälpa Oden och se till att han får mer makt bland gudarna och över världen.
När jag börjar läsa Oberg tar det ett litet tag att komma in i flytet och känslan igen, och för varje gång jag slutar läsa och ska börja igen, är startsträckan lite lång. Det kan bero på att jag och Fischer Odén inte har riktigt samma sätt att uttrycka oss på i skrift, då hennes är på något sätt lite mer poetiskt och det är helt okej, för när jag väl har vant mig flyter läsningen på alldeles utmärkt och jag införlivas snart i berättelsen med hull och hår igen.
Den levande världen och Fischer Odéns språk och sätt att bygga stämning och karaktärer gör att jag verkligen går in i berättelsen och känner det som händer ända in i märgen. Vilket gör att jag ibland kanske lever mig in i det lite väl mycket, som när någon dör. Generellt blir jag upprörd när karaktärer jag tyckt om genom en serie, plötsligt inte ska få finnas längre (vad är det för otyg att ha ihjäl folk i böcker egentligen, är det ingen som tar hänsyn till mina känslor i sådana här lägen?) men här känns det (oftast) genomtänkt och alltid som att de som försvinner faktiskt har fått göra klart det de ska. Jag känner av känslor, rädslor, tankar och skeenden på ett sätt som inte alltid är vanligt när man läser böcker. Och vändningarna, för det finns det en hel del av, gör att jag hela tiden håller mig på tårna när jag tror att jag förstår vad som kommer att hända.
Tvåhjärtat som trilogi ska läsas från första till sista bok för att kunna förstå allt som händer, men för den som har läst tidigare delar finns det absolut nog många tillbakablickar för att man ska komma ihåg glimtar av det som hänt innan. Det är en ljuvlig serie, full av spänning och äventyr, känslor och tankar, som jag verkligen är glad för att få ha upplevt, och har du den kvar är jag lite avundsjuk på dig för att du har något riktigt bra framför dig.
Det är ett stort persongalleri i även den här delen, kanske framför allt eftersom vi följer flera olika personers tankar och liv genom serien, men ändå har jag inga större svårigheter att hålla isär dem. Mycket av det beror på de väldigt säregna namn som karaktärerna har och som skiljer sig markant åt beroende på var de växt upp. Jag tycker om Våg, som är så stark i sig själv men också Björn som får vara både stark och svag, vilket inte alltid är vanligt hos manliga karaktärer. Jag tycker om att vara arg på Storm, som inte kan se längre än näsan räcker i sitt maktsug och jag tycker om inslagen av gudinnorna och att de inte alltid har en sådan makt som man kan tänka sig att de borde ha.
Ragnarök närmar sig, med stormsteg, och den fria viljan är verkligen inte alltid en fördel i den här boken. Jag älskar inslagen av fimbulvinter, Fenrisulven och Oden, och att det finns samhällen under dem, som de som bor ovanpå marken inte vet om eller känner till annat än som sagor. Finns det något sätt för Utter, Björn, Våg, och de andra att förhindra den katastrof som Storm har påbörjat med sin armé? Det känns verkligen inte så, för Storm är obeveklig i sitt mål att hjälpa Oden och se till att han får mer makt bland gudarna och över världen.
När jag börjar läsa Oberg tar det ett litet tag att komma in i flytet och känslan igen, och för varje gång jag slutar läsa och ska börja igen, är startsträckan lite lång. Det kan bero på att jag och Fischer Odén inte har riktigt samma sätt att uttrycka oss på i skrift, då hennes är på något sätt lite mer poetiskt och det är helt okej, för när jag väl har vant mig flyter läsningen på alldeles utmärkt och jag införlivas snart i berättelsen med hull och hår igen.
Den levande världen och Fischer Odéns språk och sätt att bygga stämning och karaktärer gör att jag verkligen går in i berättelsen och känner det som händer ända in i märgen. Vilket gör att jag ibland kanske lever mig in i det lite väl mycket, som när någon dör. Generellt blir jag upprörd när karaktärer jag tyckt om genom en serie, plötsligt inte ska få finnas längre (vad är det för otyg att ha ihjäl folk i böcker egentligen, är det ingen som tar hänsyn till mina känslor i sådana här lägen?) men här känns det (oftast) genomtänkt och alltid som att de som försvinner faktiskt har fått göra klart det de ska. Jag känner av känslor, rädslor, tankar och skeenden på ett sätt som inte alltid är vanligt när man läser böcker. Och vändningarna, för det finns det en hel del av, gör att jag hela tiden håller mig på tårna när jag tror att jag förstår vad som kommer att hända.
Tvåhjärtat som trilogi ska läsas från första till sista bok för att kunna förstå allt som händer, men för den som har läst tidigare delar finns det absolut nog många tillbakablickar för att man ska komma ihåg glimtar av det som hänt innan. Det är en ljuvlig serie, full av spänning och äventyr, känslor och tankar, som jag verkligen är glad för att få ha upplevt, och har du den kvar är jag lite avundsjuk på dig för att du har något riktigt bra framför dig.