Resenären & Banemannen

Full av äventyr och spänning!
Jag är inte direkt någon van fantasyläsare men ibland får jag rec-ex och det är alltid kul att gå utanför sin comfort zone.

Graldek är en sur gammal gubbe som mer eller mindre gett upp, när han finner en halvt medvetslös man i en buske. Mannen, som får namnet Ric, lider av minnesförlust och vet ej vem han är. Graldek tror att Ric är Resenären som enligt legenden är den som kan få Gudarna att återvända till Nandoria. Ryktet om Ric sprider sig och snart kommer illvilliga makter och jagar honom.

Resenären & Banemannen utspelar sig i en ålderdomlig tid, i en värld långt bortom vår. Den är fylld av Gudar och andra mystiska väsen, ondska och mörker och resor till farliga platser. Den var lite seg i början men allteftersom jag vände blad steg spänningen. Kartan i början av boken återvände jag till flera gånger och jag hade gärna sett någon form av persongalleri också.

Tommy Gustafsson är väldigt skicklig på att gestalta sina karaktärer, både till utseende och egenskaper. Språket är bra och fantasin flödar. Helt enkelt bra ingredienser för en bra bok och som även bådar gott för en uppföljare.

Resenären & Banemannen är en spännande, framåtdriven och väl genomarbetad debutroman. Det märks att Tommy Gustafsson har lagt mycket tanke på bakgrundsarbetet till sin värld och jag som läsare får en känsla av klassisk fantasyroman. Vi har hamnat i en annan värld, där magi är ständigt närvarande, men inte alltid acceptabelt.

Det hela börjar egentligen med att Graldek, en tjurig gammal enstöring, hittar en man i en buske. Mannen minns ingenting om vad som har hänt innan, det enda han svarar på är sitt namn: Ric. Graldek tar Ric under sina vingar och försöker lära upp honom och få honom att minnas, för han tror att Ric är Resenären från profetiorna. Tyvärr tvingas Graldek iväg på ett möte, och han lämnar Ric ensam i staden. Omständigheter gör att Ric måste fly för sitt liv, och att vara utan ordentligt minne i en värld där alla verkar vara emot en, är ingen bra idé.

Persongalleriet är stort, och det skulle kunna ha varit en bra idé att ha en lista över karaktärerna i slutet, så man hade kunnat friska upp minnet emellanåt. Det är inget konstigt att i början av en serie ha många karaktärer att lära känna, men en sådan detalj hade underlättat. Jag är väldigt förtjust i Graldek, som för mig är en blandning av Dumbledore och Gandalf, och jag gillar hur mycket annat han är än sitt oerhört buttra yttre. Ric växer på mig genom boken, och jag tycker också om att fokus oftast ligger på honom. Det underlättar i en värld där allt är nytt för mig som läsare. Att Banemannen är med som en mystisk karaktär i skuggorna, med underhuggare som gör skitjobbet åt honom, gör honom riktigt obehaglig och spännande som ”det onda geniet”. Kunde jag ha önskat mig fler kvinnliga karaktärer med viktiga roller? Absolut, men samtidigt finns det flera starka kvinnliga karaktärer som, även om rollerna inte alltid är stora, har en viktig betydelse för hur historien löper framåt.

Gestaltning och språk är mycket bra genomgående och boken har oerhört mycket driv och action, vilket inte alltid stämmer för första delen i en serie. Det är en riktigt bladvändare och eftersom det är ganska mycket mörker och allvarligheter, gör Gustafssons skrivspråk, med mycket humor, skämt och sarkastiska repliker, det lättare att läsa och komma framåt. Något jag däremot har lite svårare för är att det känns som att det är väldigt ihoptryckt text och små marginaler, vilket gör det svårare för mig att läsa. Det har egentligen bara med layouten att göra och eftersom det är en sådan bladvändare, läser jag den så ofta att jag till slut även vänjer mig vid den och allt flyter på bra ändå.

När jag väl tror att jag förstår vad som händer, slänger Gustafsson in en riktigt oväntad twist på slutet, och jag vill genast ha en fortsättning. Så jag hoppas att Gustafsson snart är klar med del två, så jag inte behöver vänta så länge.

En fantasy som även ovana läsare av genren kan uppskatta, då det mesta är ”verklighetsförankrat”. Alltså innehåller den klassiska fantasydrag, men inga mytologiska djur till exempel, utan det ”övernaturliga” är mer åt magihållet.

"Resenären och Banemannen" är en välskriven berättelse med ett målande och välutvecklat berättarspåk. Författaren har en förmåga att beskriva detaljer så att historien  lever. Vissa partier i boken är riktigt råa och läskiga och de biter tag i mig som läsare.

Jag har inte läst så mycket inom fantasygenren innan och tyvärr fanns det nog en anledning till varför. Även hur bra skriven "Resenären och Bannemannen" är och trots att berättelsen har ett fint flöde och driv så biter inte historien tag i mig och läsningen går bitvis trögt. Det var helt enkel inte min typ av bok. För en läsare som gillar fantasygenren skulle jag absolut rekommendera boken främst på grund av språket och berättartekniken.

Graldek är gammal och bitsk, uttråkad av sitt liv i Bolgat, då han stöter på Ric liggande i en buske. Ric lider av minnesförlust, är i dåligt skick och verkar okunnig gällande det mesta, men efter ett år hos Graldek är han betydligt starkare och har även fått ta del av den gamle mannens kunskaper och lärdomar ur gamla skrifter. Samtidigt händer saker som gör att Graldek behöver dra iväg på uppdrag och måste lämna Ric ensam kvar i staden på obestämd tid.

Vi tas med på en spännande resa i en värld full av varelser och fenomen som beskrivs på ett enastående välformulerat och engagerande sätt.

Krafter och väsen dyker upp och det är omöjligt att inte dras med i denna berättelse av sällan skådat slag. Vem är god och vem är ond, vem kan man lita på och vem är Resenären, är det verkligen Ric, som Graldek misstänker?

Jag är verkligen inte fantasyläsare men har sträckläst den här tjocka boken och är så imponerad! Det är ett flyt i texten från start till slut, en fantastiskt hög språklig kvalitet och det går helt enkelt inte att lägga ifrån sig boken.

Grattis till Tommy Gustafsson som skrivit en debutroman som absolut måste rekommenderas, inte bara till fantasyälskare!