Amanda Almén

Det här var en bok som växer av att läsas i ett svep! Passar perfekt under några dagars ledighet, uppkrupen i sin favoritfåtölj med en kopp te och nått gott snacks (rekommenderar Estrellas Superbågar!) och sen bara: DJUPDYK in i den krypande skräcken, klaustrofobin och rädslan i att veta att snart, snart, snart sker det något otäckt.

När boken börjar är det snart tre år sedan Louise Asp utsattes för ett brutalt knivdåd och lämnades att dö i sitt ensligt belagda hus. Hennes förövare har släppts på fri fot sedan några månader och Louise vet att han kommer söka upp henne igen för att avsluta det han påbörjat. Och när det börjar dyka upp märkliga paket i hennes postlåda utan avsändare, förstår hon att han är tillbaka. Hon inser att det bara finns en sak för henne att göra när rättssystemet sviker: hon måste själv göra sig beredd för när han dyker upp, och slå tillbaka.

Jag trodde jag hade lösningen klar för mig, men när sidorna börjar rinna ut och uppgörelsen närmar sig inser jag att jag tvivlar och börjar fundera... kan det verkligen vara så som jag har tänkt? Nu visade det sig att jag HADE rätt (hehe NO BRAG no brag men jorå) men oavsett: att tvivlet kom krypande och jag började fundera i femton andra tänkbara banor tycker jag förtjänar sina stjärnor. Det är inte lätt att överraska med den här typen av litteratur men Wahlgren lyckas och jag är bortkollrad och osäker på vad som kommer att ske. Jag älskar den känslan! Jag vill så gärna bli lurad och bortkollrad och tagen med storm!

Jag rekommenderar den till alla som är sugna på högt tempo, lagomt många karaktärer, oväntade hemligheter och snabba vändningar! Passar perfekt att läsas nu i påsk!

Jag har svårt att förstå om det är fiktion eller verklighet, för visst är Uje sjuk på riktigt och det mesta måste stämma? Men det är samtidigt så stolpiga dialoger och platta skämt att det blir tydligt att de följer ett manus. Uje är dock briljant tycker jag och det lyfter upplevelsen mycket!

Jag tittar sällan på film, men den här slog jag på eftersom vi ändå har Disney + och jag hade sett tips om den i en tidning. Och vilken underbar liten film det var! Så mycket känsla, såna otroliga och roliga karaktärer och så mycket djup. Jag tyckte väldigt mycket om den och rekommenderar alla att se den.

En dag, när Eva och hennes mamma sitter barnvakt till grannens barn, förs Evas pappa iväg av nazisterna. De är judar, året är 1942, staden är Paris, och andra världskriget är en realitet. Tyskarna börjar trycka på även i Frankrike för att få sin vilja igenom. Eva och hennes mamma tvingas fly, till en liten stad uppe i bergen, och helt plötsligt befinner sig Eva mitt i hjärtat av motståndsrörelsen. De behöver någon som kan hjälpa till att förfalska identitetshandlingar, och Eva ställer upp, trots att hennes mamma är emot det. Det är starten på något livsomvälvande, sorgligt och tragiskt som Eva sedan inte kan, eller vill, stoppa.

Jag har vanligtvis svårt för böcker om andra världskriget. Vänder jag på en bok och baksidetexten inleds "1943 i Berlin.. en liten flicka bla bla bla" så lägger jag i 99 gånger av fallen ner boken direkt. Men den här gången fick jag ändå för mig att ge boken en chans, framförallt tack vare det vackra omslaget och Lavender lits alltid lika proffsiga I lav lit-boxar som jag älskar att skämma bort mig med då och då. Så det här fick bli den hundrade andra världskriget-boken, den jag inte lägger bort utan istället väljer att läsa.

Den är fin och spännande, och jag blir direkt känslomässigt indragen och intresserad av hur det ska gå. Jag VET ju att det kommer komma en hel del sorg ur detta (jag är en sån som grinar till minsta lilla i böcker) och kanske är det den vetskapen som gör att jag ofta väljer bort den här typen av historier. Ändå är jag villig att göra den investeringen av känslor just for once, och det är förstås för att boken börjar så bra och spännande. Tyvärr tappar boken lite i mitten och jag tröttnar bitvis på kapellet, mammans gnäll och identitetsförfalskningarna. Helt plötsligt ser jag dessutom något som jag inte kan unsee när jag väl sett det: i dialogen nämner de varandra vid namn i princip varje mening. Varje mening!

"Eva, jag kan inte låta bli att..."
Nästa gång samma person öppnar munnen:
"Eva, i en perfekt värld så.."
"Jag vill bygga ett bättre Frankrike åt dig, Eva".

"Arbetet här är mycket viktigt, Eva"
"Eva", avbröt han, "har du tid en timme eller så?"
"Vad du vill, Eva"
"Eva, det är klart att jag tycker".

Ovan är två olika karaktärers samtliga uttalanden på två sidor efter varandra (s. 221 och 222). Och så här är det på varje sida. Jag blir mer och mer irriterad och tappar på det här sättet upplevelsen av läsningen utan ser bara det ständiga namndroppandet. Det är kanske ett litterärt grepp som jag inte känner till, men för mig är det märkligt. Jag försöker göra om dialogen i mitt huvud till hur det skulle låta om det var mellan mig och min pojkvän, om vi pratade på det viset, och jag tycker att det låter både mästrande, förminskande och konstigt att säga någons namn i tre meningar i rad. Speciellt om den andra personen dessutom nämner mitt namn tillbaka i varje mening när hen svarar. Det är något lilla-gumman-härskarteknikigt över det sättet att prata som jag inser att jag är allergisk mot, och det drar ner betyget för mig.

Men alla de där känslorna jag var rädd för att skulle komma? Jodå, de kom. Stolpig dialog eller ej, fulgråten var ett faktum på sina ställen och utan att spoila något, självklart även i slutet. Och jag ångrar inte att jag investerade dem.

När Alex Stern vaknar upp i sjukhussängen som enda överlevande efter ett blodigt, drogrelaterat morddrama, får hon ett erbjudande som hon har svårt att motstå. Att börja om. Att få börja på Yale, studera konst, och flytta in i ett elevhem. Alla kostnader redan ombesörjda. Vad hon måste göra i utbyte? Åh, knappt någonting. Bara börja jobba som övervakarare när de olika magiska sällskapen vid universitetet utför olika ritualer, med eller utan blod, offer och döda kroppar, och samtidigt se till att inga spöken, demoner eller annat otyg tar sig in och stör ritualen.

Eftersom Alex alltid sett spöken, de grå, eller "de Tysta" som hon själv kallar dem, är det för henne inte ett så märkligt erbjudande. Hon har ingenting att förlora och tackar ja. Men det kommer visa sig vara en svårare uppgift än hon trott. Inte nog med att hon måste hjälpa till vid ritualerna: helt plötsligt försvinner hennes läromästare under märkliga omständigheter, och nästa kväll hittas en mördad flicka på universitetsområdet - huggen till döds med ett enormt övervåld. Alex dras in i något mörkt, stort och otroligt farligt, och helt plötsligt börjar fasaden hon jobbat så hårt på att bygga upp att spricka. Hennes gamla liv lyser mer och mer igenom. Och med det, hennes hemligheter.

Den här boken hade ALLT jag vill ha ut av en bok. En spännande, till viss del opålitlig huvudkaraktär med många dolda sidor, magi, mörker, mord och framförallt: spöken. Den har en Odd Thomas-ig touch i och med att Alex både kan se och kommunicera med de avlidna, precis som Odd och hans följeslagare Elvis Presley. Universitetsområdet i och runt Yale och New Haven med all sin historia spelar nästan som en egen roll i historien, staden är mörk och inte alltid så gästvänlig. Kvinnlig vänskap är en viktig och fin beståndsdel och det är många fina kvinnliga relationer, där de stöttar varandra i allt från skolprojekt, till omplåstrande och våldtäktsöverlevnad.

Boken kan uppfattas som rörig i början: vi kastas rakt in i efterdyningarna efter något stort, men får inte reda på vad. Vi får heller inte speciellt mycket information om världen vi befinner oss i, eller hur den fungerar. Det är först en bit in i boken som saker börjar falla på plats, och jag förstår att det upplägget inte passar alla. Men för mig var det så snyggt, att inte få allt förklarat rakt upp och ner på första sidorna, utan istället ledas in i världen med med hjälp av små brödsmulor av information här och där, för att till sist ha tillräckligt med information för att se hela kakan.

Sen det här med att börja på universitetet. Att helt plötsligt förväntas ta saker på stort allvar, och samtidigt kunna ta hand om sig själv och inse att det är ens framtid man bollar med. Jag kände så väl igen mig i känslan av småpanik, att inte passa in och känslan av att man själv bara låtsas kunna något som alla andra förstår direkt. Att alla andra tog universitetet så seriöst, men att det egentligen bara handlar om ungdomar som tror sig vara viktigare än de egentligen är som minglar runt i diverse sällskap och sammansvärjningar, bastuklubbar, festerier och fadderier, med sittningar hit och sittningar dit. (Ska dock sägas att jag mot slutet av min studietid var en sådan inbiten superstudent själv, och att det är det roligaste jag gjort, men i början befann jag mig utifrån bubblan och kunde inte förstå de som var där inne och hur de kunde tycka att det de gjorde var så viktigt och roligt). Och för Alex är det än värre, när vissa av dessa studentgrupper dessutom hanterar magi och allt vad det innebär. Och dessutom missköter den...

Jag kan inte nog beskriva hur mycket jag tyckte om den här boken och hur den tilltalade mig!

Dragon Age: Inquisition innehåller MÅNGA speltimmar, mycket att göra, vackra vyer, spännande handling med tvister och grymma karaktärer: alla ingredienser för att skapa ett kult-spel.

i korta drag: Dragon Age handlar i grund och botten om mänskliga rättigheter. Om huruvida individen själv är kapabel att helt ansvara för sina handlingar eller om det behövs institutioner med makt och kunskap för att bestämma över människornas, eller iallafall vissa människors, liv. In particular handlar det här valet om de med magisk förmåga: The Mages. Antingen är man av åsikten att de ska få sköta sig själva, hantera eventuella besattheter av demoner och blodsmagi på egen hand, eller om man vill att de ska låsas in i ett torn med dygnetruntövervakning (samt undervisning för att lära sig handskas med sin magiska förmåga) av personer i enorma rustningar, utrustade med svärd och motståndskraft mot magisk utövning. Båda sidorna har såklart sina för- och nackdelar, och människor man träffar under spelens gång har såklart olika åsikter om det här, med ofta väl underbyggda argument om varför de tycker på det ena eller andra sättet. Och oftast är det upp till dig, i rollen som Grey Warden (första spelet), adelsson med inflytande (andra spelet), och Inqusition Leader (i tredje spelet) att avgöra vilken väg magikernas framtid ska ta. Det finns ett djup här, som går att anpassa på i stort sett alla miniriteter i samhället och deras kamp för frigörelse. Ett höttande finger mot när andra tar tolkningsföreträde och anser sig själva veta mer och veta bättre än de som själva sitter med midjan ner i situationens träsk. Men också en tankeställare: vet man verkligen alltid själv vad som är bäst för en? När, och om, ska man låta andra kliva in och ta beslut i ens ställe?

Det här är den genomgående röda tråden genom alla spelen. Sedan figurerar bad guys, fiender, dark spawn och elakingar som mer eller mindre tar plats i historien, jämsides med sidouppdragen som baseras på de olika medlemmarna man valt att acceptera i sitt crew.

Det bästa med Dragon Age är egentligen just vänskapsbanden till de man har i sitt team. Hur relationerna utvecklas, hur man kan välja att svara själviskt, generöst eller "tokigt" på deras olika personliga problem och se hur de reagerar utifrån det. Det är såklart inte alltid säkert att de generösa och omtänksamma svaren faller i god jord - alla vill inte bli behandlade så. Därför har det här spelet stort omspelningsvärde, för överallt och hela tiden gör man val. Vem ska man rädda först, vad ska jag säga i den här diskussionen, vill jag lita på den här varelsen? Och oavsett vad man väljer gnager alltid frågan i huvudet: vad hade hänt om jag agerat annorlunda?

Cullen, Vivienne, Varric, Cole, Solas, Cassandra, THE INQUISITOR (min kille döpte jag till Taran), Iron Bull (<3), Dorian, Liliana, Sera, Josephine och Blackwall. Ens trogna bundsförvanter och dream team. Känner ni igen tavlan? (I min personliga vinnar-kombo spelade jag med Vivienne, Iron Bull och Blackwall)

Jag blev också glatt överraskad över könsfördelningen mellan karaktärerna. Att det var minst lika många kvinnliga kaptener och militärer som manliga. Att den första soldaten i ens team är just kvinna. Att det förekom både homosexuella personer (till och med självaste DROTTNINGEN hade en älskarinna, så jäkla fint är det) och par och karaktärer som kunde förälska sig i vem som helst. En transman i ens bästa väns närmaste grupp, och visst kunde man välja att spela korkad vit, kränkt man men då blev man också satt på plats av både gruppmedlemmar och såklart de man diskriminerat. Det är tråkigt att det här upplägget är så ovanligt för spel: i 99 fall av 100 är det män, män, män som utför uppdrag, som spelar hjältar och som figurerar i handlingen (och kanske även några pojkar, karlar, gubbar och killar som omväxling) och de enda kvinnliga karaktärerna man stöter på är de som hänger runt dans-pålarna på strippklubben. Men det behöver inte vara så! Jag tror inte NÅGON stör sig, eller ens tänker på, att det är så blandat vad gäller gender i det här spelet. Jag tror inte de som skriker sig hesa över att det ska vara som det alltid varit och att "tvspels-genren bara är sån" egentligen bryr sig. Däremot bryr JAG mig. Jag, som tillhör ett kön och en identitet som sällan representeras i varken film eller spel. Jag märker skillnaden och för mig är det här fantastiskt. Ingen förlorar på det, så jag hoppas innerligt att fler utvecklare hoppar på tåget.

Efter 140 speltimmar tog Dragon Age slut för den här gången. Får se när det är dags för nästa omspelning, måste smälta allt först.

Jubilee Jenkins lider av en väldigt ovanlig åkomma: hon är allergisk mot andra människor! Därför har hon isolerat sig i sitt hus under de senaste nio åren, och på köpet utvecklat stark torgskräck. Men när pengarna som hon är vad vid att få slutar rulla in, måste hon ta sig ut i verkliga världen och skaffa sig ett jobb. Hon lyckas få jobb på stadens bibliotek: och helt plötsligt har hon människor runt omkring sig, hela dagarna. Hur gör man när man skapar relationer till folk om man inte får röra dem? Är det verkligen så viktigt med beröring? Kan kärlek uppstå, utan att man får röra vid den andra människan?

Det är en mysig berättelse som tar avstamp i något för de flesta självklart, beröring och vikten av den i så många situationer. Tröst, ömhetsbevis, ilska. Vad är man utan den?

Det är en ganska långsam läsning men som inte är tråkig för det. Det är mysigt, med Jubilees jobb på biblioteket och de olika boktips som dyker upp under läsningens gång (jag beställde exempelvis hem Virgin Suicides efter tips från boken! Ska bli spännande att se om den är lika bra som karaktärerna tyckte den var!). Vi får också följa Eric, och den adopterade sonen Aja. Honom har jag dock lite svårare för, då jag tycker att Aja många gånger behandlas som en.. hund? Han lämnas kvar i bilen, han behöver nån som vaktar honom/rastar honom, han glöms liksom bort till fördel för Erics andra relationer och det ser så illa ut? Vad jag förstår så ska det framgå att Aja själv är avståndstagande, men jag tycker också han får stå ut med rätt mycket åsidosättning för att det ens ska vara okej, oavsett om Eric kämpar med det eller inte. Det blev lite av ett irritationsmoment i boken för mig.

Men det ett cozy och lättläst read, alldeles perfekt att ha fyndat på bokrean.

Fienderna i Dead Space dör inte av att du, som i de flesta andra action shooter-spel, skjuter dem i huvudet/magen/hjärtat. Nej, här måste du istället "cut of their limbs!!!" som det står skrivet med blod på väggarna lite här och var i inledningen av spelet. Hugga av dem ben, armar, och tentakler. Först då kan man döda dem, gärna genom att trampa sönder det som återstår av deras butchade kroppar. Ett mycket användbart vapen blir därför en såg-pistol som skjuter sågklingor framför sig och liksom sågar sig igenom fienderna. Kan låta makabert men är mycket användbar för engineerer likt Isaac Clarke i fält!

Historien börjar med att man, i egenskap av just engineer Isaac Clarke, landar på rymdskeppet Ishimura för att utreda varför de inte längre svarar på anrop från jorden. Tillsammans med två andra expterter kliver Clarke ombord på ett skepp som vid en första anblick verkar fullkomligt mörkt, tyst, och övergivet... vilket det ju förstås ska visa sig inte vara. Skeppet har funnit något väldigt farligt och mytiskt under utgrävningar på en närliggande planet, och någon form av oförklarligt virus har spridit sig till besättningen. Deras lik vaknar till liv i form av necromorphs, och de förflyttar sig snabbt genom skeppets luftkonditionerings-ventiler och kan således dyka upp nästan varsomhelst. De verkar dock föredra mörka, stora rum där man endast hör deras ljud men inte ser någonting...

Allt eftersom att berättelsen framlider får Isaac även visioner av sin flickvän, Nicole. Hon hjälper honom genom vissa delar av skeppet och ibland samarbetar de för att överleva. Frågan är bara om Nicole verkligen är där, eller finns hon endast i Clarkes medvetande? Och om hon faktiskt ÄR där: är hon är död eller levande?

Användandet av banorna är helt fenomenalt i Dead Space. Ofta återkommer man till samma platser flera gånger för att öppna nya dörrar eller återanvända saker i tidigare besökta lokaler. Det skulle kunna vara olidligt och tjatigt, men istället ökar det känslan av att man faktiskt befinner sig på ett rymdskepp med begränsat utrymme. Samtidigt är det ett smart sätt av utvecklarna att spara plats och minne på skivan - spelet har trots allt några år på nacken men ryms på en enda skiva (tvåan tar upp två).

Att slicea fiender med såg är ljuvligt (jepp jag låter helt galen) och tillfredsställelsen är enorm när man sågar av armar och ben på dessa äckliga tingestar. Berättelsen tar sig framåt dels genom audio logs från de två kollegorna som klev ombord på skeppet samtidigt som Isaac (alla tre kom förstås ifrån varandra i början) och dels genom textdokument och övergivna ljudfiler som lämnats kvar av besättningen ombord. Det blir ungefär samma berättarteknik som den i FEAR som jag gillar så bra, och det är en mörk sanning om religion som gått överstyr och människans längtan efter odödlighet som nystas upp.

Har du spelat FEAR och gillade det är det här verkligen ett spel i samma anda, och det går att spela även för en nybörjare inom gaming: svårighetsgrader går att välja, och lätt är lätt. Man får mer ammunition och allt känns inte (riktigt) lika hopplöst som det gör på de svårare svårighetsgraderna. Jag själv spelar ofta på "easy" eller "casual" om det finns att tillgå, för jag spelar inte för "utmaningen". Jag spelar för historien och berättelsen och i Dead Space är den riktigt, riktigt bra.

Otroligt fin och gripande serie om livet efter att man förlorat sin livs kärlek. Ricky Geravis spelar Tony som försöker få sitt liv att fungera när hans huvud bara är fyllt av mörker. Han jobbar som journalist på den lilla stadens lokala tidning, och tycker sig få än mindre att leva för när tidningen dessutom är på väg att gå i konkurs. Men! Självklart vänder det. Med hjälp av en kvinna på sin pappas vårdavdelning på äldreboendet, brevbäraren och gatans sexarbetare börjar han bygga upp en krets med vänner för livet, och de hjälper honom att börja se livet från den ljusa sidan igen.

Jaqueline Woodson beskriver sin barndom och uppväxt, först i Ohio, sedan i South Carolina och slutligen i New York. Berättandet sker i minnesanteckningar, nedskrivna som prosalyrik, och det är många gånger otroligt träffande och vackra beskrivningar som vi får ta del av. Jag imponeras av ordvalen och att det ibland kan behövas så lite text, för att beskriva de allra finaste och viktigaste upplevelserna i livet. Jag önskar så att jag hade bara en liten gnutta av Woodsons förmåga, jag som alltid blir långrandig och använder för många ord.

Samtidigt tycker jag det är lite, lite tråkigt, och jag känner inget direkt driv eller önskan att läsa vidare. Det är tacksamt att det går så fort och att kapitlen är så korta, för jag vet inte om jag hade tagit mig igenom den annars. Såklart är det mycket going on, bara att vara en svart flicka i framförallt amerikanska södern är mycket mer biografistoff än vad de allra flesta kan uppbåda, men jag tycker ändå inte det är något direkt speciellt eller extra spännande, vilket gör att jag har svårt att hålla fokus. Det känns som att läsa någons privata dagboksanteckningar, men utan det riktigt privata och snaskiga, och då blir de ganska ointressanta för alla andra utom de i den närmsta kretsen? Men med det sagt, det är oerhört fina formuleringar och ett språk som jag avundas. Tre stjärnor är den väl värd.