Amanda Almén

Otroligt rolig fredagsunderhållning för hela familjen! Olika tester som ska genomföras av diverse kändisar och komiker och gudars det är så himla roligt. Det handlar inte om hur stark/smidig man är utan oftast om att kunna tänka ett varv extra och läsa instruktioner: ordentligt! Rekommenderar varmt.

Jag insåg, en bit in i boken, att jag verkligen inte hade nån aning om var den skulle föra mig. Av baksidetexten kunde jag läsa mig till att en känd skådespelare faller död ner under en Shakespeare-föreställning, och det blir starten på en världsomspännande pandemi med 99 procents mortalitet. Kirsten, en flicka som deltog i föreställningen, åker 15 år senare land och rike runt och turnerar med en vandrande teatergrupp som spelar i de halvt ödelagda städerna efter civilisationens fall. Det var den informationen baksidestexten gav mig, och de punkterna hade redan betats av 20 sidor in i berättelsen och helt plötsligt var det som ett fritt fall, det här kan ta vägen VAR som helst. Jag var inte beredd på en sekt. Jag var inte beredd på att så stor del av berättelsen skulle utspela sig före pandemin. Eller att vi skulle få följa fler personer än just Kirsten. Men så blev det, och... jag älskade det.

Boken hoppar som sagt i tid och rum och mellan karaktärer, men gör det så snyggt och elegant att det känns självklart. Jag förvånas första gången jag inser att ett sådant hopp görs: varför ska jaga läsa om den hädangångne Shakespeareskådespelaren, tänker jag. Men inser sedan att det är runt honom det kretsar. Bland annat. Det är vissa andra ting som blir tyngdpunkter i historien också, som ett seriealbum (Station Eleven volym 1) och en oval (?) brevtyngd med en storm i.

Jag brukar inte gilla karaktärsbyten, men här är det så förbannat stilrent att jag knappt ens tänker på det. Jag gillar i princip alla karaktärer och alla känns trovärdiga och välskrivna. Bokens främsta framförhållning är hur jäkla väl författaren sätter fingret på hur det (antagligen) känns att hamna i en pandemi av det slaget och i mångt och mycket vara en av de sista människorna på jorden. Det är så träffande, speciellt som vi nu ÄR i en pandemi, att det blir nästan otäckt ibland. Hade jag läst Station Eleven för ett par år sen hade jag nog inte alls blivit lika berörd som nu när vi liksom är mitt i, om än en lightare version än the Georgian Flu, en pandemi. Karaktärerna pratar vid ett tillfälle om olika dimensioner, och att världen i en annan dimension antagligen fått smittan men att den inte slagit till lika hårt, och den tanken blir som en sanning: vi är den andra dimensionen som inte fick det fullt lika illa. Mandel beskriver hur många människor inte förstår allvaret, hur man liksom till en början skrattar lite åt de som börjar samla på sig förnödenheter och typ hamstra toapapper och ja, exakt så blev det ju?

Det är en imponerande roman om hur skör mänskligheten är och om vad som faktiskt är viktigt här i livet, och det görs på ett imponerande sätt.

Otroligt underhållande program där två lag tävlar mot varandra i en geografiskt grundad frågesport. Det finns möjligheter att som tittare vara med och tävla via en app, och man också se programmet utan att höra hur de tävlande diskuterar med varandra för att göra det svårare. Det är underbart att liksom känna sig inkluderad och att sitta som ett litet team hemma i tv-soffan, som det tredje laget i varje match. Varma och kunniga programledare och svåra, härligt nördiga frågor. Man känner sig stolt när man kan svara!

Vackert, starkt, sorgligt och fan BEDRÖVLIGT att någon ska behöva gå ett sånt öde till mötes. Patrik Lundberg skriver om sin mamma, underbara Birgitta Lundberg, och om hur hon gör allt rätt och ändå blir allt fel. Hon kämpar med jobb och ett äktenskap som går i kras, en ekonomi som inte håller för en ensamstående mamma med hus och två tonåringar, med att försöka åka med sin son på fotbollsturneringar trots att alla pappor fryser ut henne och kollar snett, på att försöka bara få livet att gå ihop men samhället rasar framför hennes fötter och sviker henne gång på gång. Ständigt närvarande är den politiska agendan, Birgitta är genomgående socialdemokrat och följer valen slaviskt. Vi får också följa hur det går, från rött och ett samhälle där alla hjälper varandra och där det finns en grundtanke om att vi ska dela på allt, till ett hårdare och hårdare klimat för de som har det sämst, där alla tänker på endast sig själva och den egna plånboken. Det är sanningar som presenteras och den som inte röstar rött efter att ha läst den här boken är väl inte helt ordentligt funtad. Men politik åsido, en sån kärleksförklaring, en sån sorgesång. En sån känga i magen. Jag grät och grät. Fina Birgitta. Du gjorde allt du kunde. Och så fick du ändå dö själv, på ett svensk sjukhus. Fast de lovat att ingen dör själv på svenska sjukhus. Även i slutet svek samhället dig.

Alex Claremont-Diaz. Sagolikt snygg, son till USA:s första kvinnliga president, och han trivs som en tupp i vita huset och med alla mingel-fester och all uppmärksamhet som det innebär. En av de mer anmärkningsvärda festerna som ingår i presidentsonskapet är ett bröllop i det brittiska kungahuset, och i samband med det hamnar han i slagsmål med Storbritanniens prins Henry. Först är det bråket och slagsmålet som skakar kronan och det amerikanska presidentskapet. Att slåss i sådana sammanhang är förstås dålig PR för båda länderna, och det beslutas att Alex och Henry ska "lajva" bästa vänner och åka iväg på resor, gå på tennis och invigningar ihop och allmänt låtsas vara riktigt bra polare för att inte flagga utåt med sin ovänskap. Detta blir dock början på något annat - en spirande romans - och helt plötsligt skakas både kungahus och amerikanska väljare av något som tycks långt mycket värre än slagsmål: en kärlek mellan två män, så stark att den kan försätta berg. Och kanske rasera kungadömen och demokratier på samma gång?

Okej jag förvarnar er, här kommer en förbannat bitter recension. Jag läste igenom den igen och insåg att det låter som att jag ogillar boken mer än jag gör, och också som att jag inte tror på stormande kärlek. Men jag både gillade boken och tror på kärlek som sveper en av stolen! Jag tror bara inte på att den alltid håller för evigt och jag kan bli matt av att läsa om stora ord som till sist vattnas ut. Här är vad jag skrev:

Först och främst måste jag nämna nåt som jag inte kunnat skaka av mig: min genomgående tanke under hela boken är att författaren måste ha ägnat stor del av sin ungdom åt att skriva fan fiction. Den här berättelsen KÄNNS som fan fiction, en sån variant där men låter ärkefienderna a la Malfoy och Potter bli älskande par istället. Det innebär inte att det är dåligt, bara att det är så det känns, kanske för att det börjar i ett fiendeskap och sedan övergår till något annat.

Däremot har jag svårt att skaka av mig att det är smetigt. Det är lite för kärleksdrypande, men jag är också medveten om att det ska föreställa (typ?) den första riktiga kärleken (fast de är över 20 så det känns lite sent för tonårsromanser... men kanske i och med att de inte helt varit på det klara med sin läggning tidigare att det kan anses som den första riktiga kärleken ändå), och den första kärleken var förstås något utöver det vanliga. Den var helt klart det starkaste jag upplevt. MEN: och här kommer min bitterhet in, den var också övergående. Den höll inte. Jag är inte ihop med min första pojkvän längre, långt ifrån (och thank god), och jag kan inte riktigt köpa att Henry och Alex kommer att vara tillsammans för evigt för det är SÅ STORA ORD men de är så himla unga och så himla... nya. På det de gör. Jag vet att det är par som hängt från så tidig ålder och sen gift sig och skaffat barn och kört hela villavolvovovve-grejen, och det kan mycket väl hålla för de här två också, bara att jag inte är fullt så övertygad som författaren nog vill att jag ska vara. Jag känner mig cynisk, men också (tråkigt) realistisk, och himlar lite med ögonen åt alla "jag älskar dig så jävla mycket" som boken kryllar av. För boken är så himla lång. Det är så MYCKET kärleksdrypande scener och det är så smetigt och kladdigt och jag vet inte, jag tröttnar.

Jag hejar inte riktigt på Alex heller för jag tycker han är så tonårig och självupptagen och... ja alltså han ÄR ju precis som man var som tonåring så det är helt korrekt återgivet men jag gillar inte hur jag var som tonåring och det säger kanske något? Man tror ju att man kan allt, vet allt och att det man upplever är starkare än allt alla andra upplever. Och just så är han. Med den skillnaden att han dessutom har hur mycket pengar som helst att använda till att skapa scener och vara dramatisk och ha fest och att dejta, och tack gud att jag inte hade det i den åldern för jag hade heller inte kunnat hantera det. Jag rycks helt enkelt inte med. Jag står utanför, Alex och Henry är jättekära men det kommer inte riktigt åt mig, jag är 30 plus och skakar på huvudet och tänker att det finns andra personer också, att han inte är viktigast och att hans kärlekshistoria är ganska långtråkig för den är precis som alla andras. Ja förutom att det är med prinsen av England, då.

Äsch nu märker jag att jag blir lika långrandig som boken. Dags att runda av. Fint, glatt, men smetigt och oändligt långt (18 timmar ljudbok, det är ju fan en Dostojevskij). Jaja, that's a wrap.

Silvervägen. Vilket otroligt vackert namn! En väg mellan Glimmersträsk (också jättevackert) och någon annan punkt som jag inte minns just nu. Okej gud kände mig tvungen att googla och det är visst enligt Wikipedia "namnet på en turistväg i norra Västerbotten och mellersta Lappland som sträcker sig från norska gränsen i Arjeplogsfjällen till Bottenviken". Så lite längre än vad jag hade fattat, hehe. Det är iallafall den väg som Lelle Gustafsson kör dagligen (eller nej. Nattligen) under sommarhalvåret på jakt efter sin försvunna dotter. För någonstans måste hon finnas. Lina, som försvann från en busshållplats utmed Silvervägen en morgon för snart tre år sedan. Lelle vägrar erkänna att Lina är död förrän han antingen sett det med egna ögon eller det att hon kommer tillbaka igen.

Meja flyttar in tillsammans med sin mamma Silje hos en man som Silje träffat på nätet. Mannen heter Torbjörn och bor i Glimmersträsk. Meja är i samma ålder som Lina var när hon försvann, och hon börjar i en klass där Lelle undervisar och är klassföreståndare. Deras vägar binds samman och Linas försvinnande kommer att påverka de båda på ett eller annat sätt.

Jag började lyssna på Silvervägen eftersom den trendade på instagram bland alla bokkonton i mitt flöde. Fick uppfattningen att det var många som läst den och gillat den och då blir man ju sugen själv såklart. Jag hade nog aldrig plockat upp den på egen hand, i alla fall inte av baksidetexten att döma. Omslaget och titeln däremot gillar jag! Men efter att jag läst klart har jag svårt att se vad som gör den speciell. Den känns som en typisk sommarläsningsbok, lite lagom spännande men med en plot som man i stort sett listat ut redan några kapitel in. Jag hade inte hela slutet klart för mig men mördare/utfall och så vidare stod klart rätt fort. Och det är alltid lite tråkigt, man vill ju allra helst bli lurad och förvånad.

Så boken var inget speciellt, men heller inte på något sätt dåligt. Bara en sån bok som jag inte kommer komma ihåg om jag läst eller inte om några år, för att den inte lämnade mig med några djupare spår.

Trots att stora delar av boken är typiska klyschor, kan jag inte ge något annat än högsta poäng. Jag blev tagen, medryckt och runtkastad i den här fina historien om Kya som växer upp på egen hand i våtmarken. Vi får följa henne från det att hon är liten och hennes mamma en dag vandrar iväg på den lilla stigen från skjulet där de bor för att aldrig komma tillbaka. Fram till 1969, då några pojkar hittar en död man i träsket, vilket blir början på en rättegång. En rättegång där Kya anklagas för mord. Boken hoppar mellan dåtid, då vi får följa Kya genom åren och hennes uppväxt, med 1970 då först utredningen och sedan rättegången pågår. Det sker snyggt, utan att röra till det, och det är spännande att vi leds fram emot händelsen sakta men säkert medans vi parallellt får reda på hur det går på andra sidan dödsfallet.

Vad är det då för typiska klyschor jag tänker på?
Jo, dels är personbeskrivningarna klyschiga. Det är den typiska sportkillen som beter sig illa och har flickor i alla hörn. Den typiska fadern som dricker och slåss, modern som håller ihop det, den lilla flickan som låter andra bestämma över henne, den svarta stora kvinnan med stort hjärta och en famn att tryggt vila i. Vi serveras dessutom det klassiska triangeldramat, med två män och en kvinna, som är så uttjatat i boksammanhang. Man kan tycka att Owens gör det lätt för sig när hon använder dessa element, men man kan också se det tvärtom. Att det är extra häftigt att Owens lyckas lyfta historien, dessa klyschor till trots. För, i alla fall hos mig jobbar hon i motvind när historien innehåller såna element. Men det var en fin upplevelse att få följa med i den här historien, och jag fattade tycke för lilla Kya på ungefär samma sätt som man fattar tycke för Scout i To Kill a Mockingbird. Miljöbeskrivningarna var fantastiska, och de olika djuren och kärleken till växterna och våtmarken var otrolig.

En stor läs(lyssnings)upplevelse som jag varmt kan rekommendera till er som vill följa med i ett ovanligt, sorgligt men också vackert livsöde och samtidigt försöka klura ut ett mordmysterium.

För just ja! Just mordet/dödsfallet. Kanske att det känns lite inkastat för att addera ett extra kittlande element till historien. Och jag är den första att erkänna att det funkar! Hade det inte nämnts något om ett mord i baksidetexten på boken är det troligt att jag inte börjat lyssna alls, för sån är jag. Jag klagar på klyschor och billiga trick men jag går också på dem och lockas av dem... Haha. Och när det väl kommer till kritan och rättegången drar igång inser jag att mordet inte alls är en extra krydda utan en nödvändighet för historien: det väver ihop allt. Sen att det även fyller funktionen att locka oss som inte bara vill ha livsöden utan helst även ett mysterie: det är väl bara en bonus? :)

Toru är berättarjaget i boken och en helt fantastisk karaktär. Under 384 sidor fick jag pröva på hur det känns att vara en japansk, ung pojke. Samtidigt blev jag kär i Toru eftersom hans sätt och tankegång är så fint. Bokens beskrivningar av kärlek i alla dess former, av ett Tokyo och Japan under höst, vinter och vår, av universitetslivet i Tokyo på 60-talet samt en ung mans ärliga tankar om två flickor i hans liv kan ha varit en av de finaste skildringarna jag läst på länge.

Väldigt väldigt viktigt innehåll, om än inte så omvälvande längre som jag kan tänka mig att det var när den först gavs ut. Min känsla är iallafall att fler föräldrar och pedagoger är medvetna om problematiken i genus/ordval/kroppsspråk osv MEN det kan också eventuellt vara önsketänkande. Iallafall: mkt tänkbara grejer, försöker undvika att kalla elli ”duktig” och ”fin” allt för ofta, ska ge min lillkille all min kärlek, närhet och tröst och göra honom så fin, gullig och snäll jag kan. Hoppas samhället hänger på.

Känns lite märkligt att betygsätta faktaböcker, som att ett lägre betyg skulle innebära sämre information eller felaktig fakta. Men nej nej, betygen bygger endast på min läsupplevelse och hur bra eller dålig jag tyckte den var i mitt läs-sammanhang.

Factfulness var liksom många andra längre böcker med mycket information och statistik spännande i början men lite långtråkig i det långa loppet. Jag som precis läste Roslings självbiografi, Hur jag lärt mig förstå världen, kände igen de allra flesta anekdoter och även statistiken, det är mycket som är samma. Så vill man inte ha en rejäl universitetsföreläsning (ni vet med inlärda fraser som ska passa alla och nå ut till hela föreläsningssalen och väcka intresse), utan mer personliga förklaringar (som att ha en egen privat lärare med massa egen erfarenhet som hen delar med sig av), så rekommenderar jag den istället. Men jag lärde mig självklart mycket och har kommit till stor insikt om mina egna bristande kunskaper och sätt att felaktigt se på vår värld. Det är tydligt, välformulerat och intressant på ett skojigt och medryckande, om än lite utdraget, sätt.