Amanda Almén

Först och främst: att de här böckerna ens behöver skrivas. Det är en skam att vi inte kommit längre. Att människor som blivit utsatta för brott måste skriva böcker för att för en gångs skull få tala till punkt, få berätta vad som hänt och för att få människor att kanske, kanske förstå att man inte anmäler våldtäkter för att tjäna pengar/få uppmärksamhet/vill sätta dig nån. Våltäkter anmäls för att den som anmäler BLIVIT VÅLDTAGEN. Precis som i alla andra fall är det endast 2 % som ljuger om våldtäkter. 98% av alla anmälda fall är därför av sanning. Att tvivla på någon som berättar om en våldtäkt är därför nästan statistiskt helt fel, det bör vara så att man tror på berättelsen tills motsatsen bevisats snarare än, som det är idag, tvärtom. Att man tror på förövaren tills motsatsen bevisats. Om man ens tror på den våldtagna då.

Men nu går jag min aggression i förväg, så att säga. Anna Ardin var en av två kvinnor som 2010 anmälde Julian Assange för våldtäkt. Då han sedan efter det återkommande vägrat lämna över sig till det svenska rättsväsendet har det blivit en rättegång som skjutits upp, gång på gång, för att till sist läggas ner. Om Assange fått skit för att han inte inställt sig? Nja, inte nämnvärt. Om Anna och Maria fått skit för att de anmälde? Oh ja, skit är en extrem underdrift. Anna levde till och med under polisskydd under en period på hemlig ort för att drevet mot henne var så stort. För att hon berättat om något hon varit med om och som hon upplevde var ett övergrepp mot hennes kropp! Det är så innihelvete fel.

Boken är mycket tydlig, grundläggande och förklarande. Ibland känns den som en grundkurs i feminism men jag tror att det är ett sätt för Anna att inte under några omständigheter riskera att ens den mest illvilliga läsare ska kunna läsa in några oklarheter, utan det ska vara tydligt, så tydligt det bara går. Anna själv betonar dock att vi måste börja förstå att saker och ting inte är svart-vita, utan att det mesta som anmäls, liksom det mesta i livet, befinner sig i gråzonerna. En person är inte 100% ond eller 100% god. Man kan vara människorättsaktivist och våldtäktsman på samma gång. Man kan sympatisera för Wikileaks och ändå acceptera att deras ledare utfört övergrepp på kvinnor. Det GÅR. Det är dock svårt att efter att ha läst om Julian Assange på minsta sätt sympatisera med honom. Och allt det är hans eget fel: mot bokens slut, när det beskrivs hur han skrikande och sparkandes bärs ut från Ecuadors ambassad i London, är det svårt att se honom som något annat än en stor, patetisk mansbebis. Som kletar bajs på väggarna och lämnar smutsiga kalsonger för att jäklas, som inte tvättar sig, som vägrar hjälpa till eller låta sig ställas till svars för sina egna handlingar. Beskrivningen är egentligen inte det minsta förvånande. Har man följt kontot mansbebisar på instagram inser man att det finns en överhängande andel män som faktiskt beter sig såhär på daglig basis (utan att bli polisutsläpade från ambassader, visserligen). Det som är förvånande är att samhället LÅTER dem bete sig såhär. Att deras beteende försvaras, rent av uppmuntras. Och att de som säger ifrån eller sätter ner foten, eller som helt enkelt bara berättar om det de upplevt, blir de som straffas. Det är så hemskt, sorgligt och förbannat fel att jag skakar. Men ju fler vi blir som får upp ögonen, som sprider de utsattas ord och som vänder handlingar som dessa ryggen, desto större är chansen att vi så småningom kan få igenom en förändring, och placera skulden där den hör hemma: hos förövaren. Aldrig hos offret.

När de sista djurarterna på vår planet börjar dö ut en efter en, bestämmer sig Franny Lynch för att följa med de sista migrerande silvertärnorna till deras slutdestination på andra sidan världen. Hon lyckas få en plats på fiskebåten Saghani, och tillsammans med de andra ombord påbörjar hon den kanske sista resan över världens hav för att fånga fiskar och söka efter flyttande fåglar. På båten nystas delar av Frannys förflutna upp, och besättningen börjar fråga sig vem det är som de egentligen har låtit kliva ombord. Är hon en mördare? Har hon suttit i fängelse? Varför saknas det tår på hennes fötter, och varför bär hon kniv? Och vem skriver hon brev till hela tiden?

Det är en dyster stämning över hela boken, det dystopiska med de utdöende arterna och klimathotet hänger liksom som en tung väv över alltihop. Det ska såklart vara på det viset, men jag drar mig hela tiden för att plocka upp boken igen bara för att det är så dystert. Så destruktivt. Jag har svårt att relatera till Franny som ska vara lika svårtjudrad som ett vilt djur, jag kan inte riktigt förstå den sortens personlighet, det är väl bara att skärpa sig? Men såklart, då hade det inte blivit en lika naturromantisk roman.

Jag gillar livet på båten och ser framför mig hur de slåss mot elementen, likt fiskebåtarna i de olika extrema dokumentära fiskeprogrammen på Animal Planet. Trots det var jag lite rädd att tiden på båten skulle ta upp hela boken, och det kändes lite trist pga så liten yta och så begränsat. Men det löste författaren fint genom att hela tiden hoppa fram och tillbaka i tiden och i berättelsen så att vi inte drunknade i knopnamn och båttermer.

Jag tycker mycket av det som tynger Franny går att gissa sig till, men egentligen gör det inte så mycket, storheten ligger i att man får följa henne mot de olika händelserna snarare än att man blir förvånad över dem. Jag trodde inte jag skulle gråta i slutet men jo visst grät jag lik förbannat. Delarna med Iris var too much to handle till och med för mig, och det sista brevet från Niall: då fick jag slänga in handduken.

Betyget är svårt för jag gillade den verkligen men blir också ledsen av att tänka på den, och jag är ingen sucker för sorg och elände. Det må vara väldigt mycket kärlek inom dessa sidor också men den tar inte bort känslan av sorg och PANIK ÖVER KLIMATET som man får och som gör att jag förknippar boken pyttelite med ångest? Jag ger den fyra nu och får se om den växer för mig till en femma framöver. Känns bättre att isåfall höja betyget istället för att sänka det. Jag har också SPOILER ALERT svårt att köpa hennes sömngångartendenser, att hon mördar killen i gränden och slutet... Hm, nja. Fyra stjärnor it is from me. Men en lärdom har vi: vi bör alla försöka hitta oss en egen Niall Lynch.

90-talet, musik, en förort till London. Johanna Morrigans familj lever på bidrag, pappan försöker få skivkontrakt på den lokala puben och mamman befinner sig i en förlossningsdepression efter att familjens yngsta medlemmar, tvillingarna, tillkommit. Johanna får ändå livet att låta rätt trevligt, tills hon gör bort sig i tv och dessutom råkar berätta för en av tanterna i området att de fuskar med sina bidrag. I ångestdimmorna efter de incidenterna bestämmer hon sig för att börja om, skapa ett nytt alter ego och ta världen med storm. Hon blir Dolly Wilder. Sminkar sig svart, köper en flaska sprit och plankar in till London. Där kliver hon in på en av stans mest omtalade musiktidningsredaktioner och kräver att få börja skriva för dem. Sagt och gjort, Dolly imponerar och blir en i gänget. Hon skriver arga, elaka recensioner om band hon inte gillar och till sist är hon ovän med hela musik-England. Dessutom utforskar hon sin sexualitet men hur många snubbar hon än ligger med lyckas ingen få henne att komma.

Johanna är en kul karaktär, inte den typiska unga tjejen man kanske förväntar sig i en come-of-age-bok. Snarare mer verklig, mer som man var i 15, 16, 17-årsåldern. Ett barn hemma, en ”vuxen” bland folk.!man försöker hitta sin identitet i en värld där alla andra tycks självsäkra och fullkomliga.

Johanna tillåts ha en vild sexualitet, vara sugen på att testa olika grejer utan att det blir ”sexnovell”-känsla över det. Mer dråpliga halvbra ligg likt de man faktiskt genomled i den åldern. Överlag är tonåren väldigt bra beskrivna, det där med att man liksom agerade på prov, försökte vara någon annan lite häftigare än den man själv var, och hur det till sist biter en i svansen.

Bra, intellektuell, smart, nyskapande. Gillade!