Annalena

Här har vi ett angeläget tidsdokument. Det är ett av de sista vittnesmålen och vi måste lyssna.
Helena Trus låter sin farmor Cyla berätta sin historia. Med hjälp av minnesbilder, fragment av händelser, känslor och myndighetsdokument väver Helena ihop en berättelse som genomsyras av värme och ömhet för sin farmor och farfar. Det är en välskriven historia som präglas av skuld, sorg, saknad och uppgivenhet. Här finns en skuld över att vara den som överlevt och en skuld för att Cylas upplevelser ska ha skadat hennes barn. Det sistnämnda har gjort att hon har svårt att prata med Helenas pappa om sina upplevelser. Och det var inte lätt för Cyla att låta barnbarnet Helena få ta del av det trauma som är Cylas historia.
Jag tänker att det faktum att Cyla blev avvisad av sina föräldrar, om än av välmening och för att rädda henne, har satt sina spår i Cyla. Jag känner sorg för det avvisade barnet, men har förståelse för föräldrarnas agerande.
Boken avslutas med ett reportage från Aftonbladet som heter I farmors fotspår och knyter ihop historien och ger boken ett fint avslut.
Jag ger Ett kilo socker ☕☕☕☕+ en rejäl påtår samt en 🍰 för det fina omslaget.

Dystopier är ju my cup of tea. Europa Pandemus är en av mina favoriter i genren. Jag lyssnade på den i januari med stor behållning och nu har jag läst den i fysisk form. Och jag säger än en gång, wow!! Den här boken är så bra med sin rappt berättade story och sina intressanta karaktärer. Den färgstarka och humoristiska Kari, som är med i ett kapitel, är en favorit. Peter Westberg har skrivit en rafflande debut, en dystopi med rejäla doser av humor. Det är en "bara-ett-kapitel-till-bok" som håller mig i ett stadigt grepp från första till sista sidan och som lämnar mig med en känsla av att vilja läsa mer. Och det får jag snart!! Uppföljaren Europa Refugium är på gång och jag är såå förväntansfull. Författaren har utlovat än mer humor och att min favoritkaraktär Kari återkommer och ges mer utrymme i handlingen.
Jag ger boken ☕☕☕☕☕!!

Den här boken väckte mitt intresse omedelbums när jag fick nys om den i början av juni. Inte minst för att den utspelar sig på Öland och i Kalmar. Det förhöjer läsupplevelsen när en kan relatera till miljöerna som en bok utspelar sig i, anser jag. Johanna Mo har tagit avstamp i sina egna erfarenheter när hon i sitt skrivande utforskar hur det är att leva med en skuld som inte är ens egen, när en närstående dömts för mord. På så sätt blir Nattsångaren något mer än "bara" en deckare. Den bjuder ett psykologiskt djup vilket är tilltalande och skänker en autenticitet i berättelsen. Jag uppskattar att vi får läsa om den mördade tonåringens sista dygn i livet i ett återkommande kapitel som heter Den sista dagen. Det är ett intressant grepp att låta oss följa händelseförloppet ur hens perspektiv parallellt med vad som händer efter hens död.
Nattsångaren är en deckare väl värd namnet, det är spännande rakt igenom och vad som hänt lyckades jag inte lista ut, hur jag än försökte. Boken är indelad i korta kapitel vilket bidrar till att det är lätt att läsa "bara ett kapitel till" och vips så är boken slut. Tyvärr. Jag gläds dock åt att detta bara är början, nästa sommar får jag träffa Hanna Duncker igen och tillsammans med henne återvända till Öland. Det var snubblande nära full kanna för Nattsångaren, men jag ger den ☕☕☕☕ + en rejäl påtår samt en 🍰 för omslaget.

Här har vi tuff läsning om vår framtid. Författaren levererar svart på vitt vad som kommer hända fram till 2100. Han gör det utan att fluffa till och försköna den verklighet vi, med största sannolikhet, går till mötes under de närmaste 80 åren. Inget rosa filter, det är vassa kanter och käftsmällar rakt igenom. Vi har levt över planetens tillgångar allt för länge och Moder Jord kommer ta betalt. Politiker vågar inte fatta de beslut som krävs för att vända skutan. Det är mycket snack och liten verkstad i de beslutsfattande leden. Sorgligt nog. Jag känner mig uppgiven under läsningens gång, samtidigt som jag känner miljökämpen i mig. Det är dags att steppa upp och öka engagemanget. Vi är skyldiga våra barn att göra så mycket som möjligt. Så är det bara. Punkt.
Åtta steg mot avgrunden är välskriven och indelad i korta kapitel. Författaren använder sig av avancerad klimatforskning och boken har en diger källförteckning. Det är angelägen läsning och jag ger boken ☕☕☕☕ + en rejäl påtår.

Wow!! Det här var grymt spännande. Riktigt ruggigt och så vidrigt. Johan Brännström har skrivit en "bara-ett-kapitel-till-bok". Jag kan helt enkelt inte lägga den ifrån mig. Handlingen är såå himla vidrig och jag förfasas över hur till synes normala människor kan vara så sjuka. Att det finns en marknad för sån grymhet i de mörkaste delarna av nätet är nästintill omöjligt att ta in.
Att huvudkaraktären Mikaela Sköld beter sig destruktivt och super sig full på krogen är inget jag ifrågasätter i den situation hon befinner sig i. Dock reagerade jag på att hon går på en fotoutställning med en väninna, och därefter äter på restaurang och dricker vin och småpratar. Det kändes inte som en trovärdig aktivitet för en förälder vars barn precis blivit kidnappat. Men det är min uppfattning och det är inget som stör helhetsintrycket av boken. För boken är riktigt bra och jag är på helspänn från första till sista sidan. Feber får ☕☕☕☕ + en påtår samt en 🍰 för det snygga omslaget.

I tredje och avslutande boken om Sophie är det återigen feelgood och spänning i storslagen natur som bjuds oss. Theréze Ingmarsson har en unik förmåga att levandegöra den miljö som bokens karaktärer rör sig i. Denna förmåga kännetecknar alla böckerna om Sophie.
I den här boken tycker jag mig känna mer av den där speciella mysiga känslan som jag kände i första boken, men saknade i föregående bok. Härligt!!
Lupinens gåta får ☕☕☕☕ samt en 🍰 för det fina omslaget.

Här är det åter feelgood och spänning som gäller samt en stor skopa dramatik. Den här boken är lika välskriven som den förra och vi får vara en del av Älvdalens vackra natur. Det är känslosam läsning och jag blir starkt berörd av det som drabbar Sophie. Egna minnen väcks till liv och jag har svårt att hålla tillbaka tårarna.
Jag gillar den här boken, dock infinner sig inte den där goa känslan som jag var i under läsningen av Flugfiskarens dotter. Om det beror på något i boken eller hos mig, eller rentav en kombination, vet jag inte. Men som sagt det är en bra bok och jag ser fram emot fortsättningen. Över frusen älv får ☕☕☕ + en rejäl påtår, nära nog en fjärde ☕. Det fina omslaget och nätta formatet får även denna gång en 🍰.

Här har vi både feelgood och spänning. Det är en mysig känsla som infinner sig redan i första raderna. Eller egentligen finns myskänslan där redan innan jag öppnar boken. Bokens lite mindre format och fina omslag sätter tonen. Mitt i det där sköna smyger det läskiga runt och stör myset, men det tar aldrig helt överhanden. Förutom i ett kapitel då ondskan blir mig övermäktig och tårarna rinner. Boken har ett bra språk och kapitlen är inte för långa. Jag älskar miljön som beskrivs så levande att jag befinner mig där, i Älvdalens vackra natur. Författaren får mig att vilja åka på semester i Älvdalen.
Jag får en bra känsla vad gäller flera av bokens karaktärer. Och jag ser fram emot att träffa dem i nästa bok. Jag vill ha mer av den fina känslan som läsningen bjuder, mer av den vackra naturen och djuren, kärlekshistorien, och lite mer av det läskiga.
Flugfiskarens dotter får ☕☕☕☕ samt en 🍰 för det fina omslaget och nätta formatet. Tror minsann att en liten påtår faktiskt är på sin plats.

Fragment är en bok som berör. Det är en naken och känslomässig skildring. Vi får lära känna Johannes i nutid och genom fragmentariska bilder från barndom och vuxenblivande. Peter Sjöquist har skrivit en angelägen debutroman som rymmer viktiga teman såsom bland annat missbruk, övergrepp, psykisk ohälsa, ekonomiska problem, kärleksrelationer och barnlöshet. Det är välskrivet och lättläst, med undantag för en del norska meningar som, för mig, innebar en liten språklig utmaning.
Fragment får ☕☕☕☕ och varma rekommendationer. Läs!!

Wow!! En sån debut!! Jag är mäkta imponerad. Språket. Karaktärerna. Handlingen. Charlotte Bergenwitts romandebut bjuder på nagelbitarspänning och ett psykologiskt djup. Boken är välskriven med ett språk som tilltalar mig. Det är stundtals poetiskt. Karaktärerna är intressanta och färgstarka. Jag trivs i deras sällskap och hoppas få träffa dem igen. Kanske blir det en uppföljare?
Berättelsen är ruggigt spännande rakt igenom, från första kapitlet till sista sidan. Det råder "bara ett kapitel till"- varning här. Jag vill läsa vidare, måste veta hur det går och hur allt hänger ihop. För det är inget som är glasklart, jag har tänkt i många olika banor innan lösningen är där. Lyllos dig som ännu inte läst. I ljuset dansar skuggor får ☕☕☕☕☕.