Alice Walker - Neil McEwan

Vilken bok! Vilken läsupplevelse! Mitt första intryck var ungefär ”hur ska jag orka ta mig igenom en så här brutalt hemsk bok”. Jag visste på förhand att huvudpersonen är med om fruktansvärda upplevelser, men jag var inte beredd på att det skulle börja med en gång, utan förvarning, och vara så illa redan de första sidorna. Till min lättnad är boken som hemskast i början och även om den verkligen inte är någon dans på rosor efter det heller så blir den aldrig lika obehaglig som i början.
Det här är en bok om relationer, sexism, rasism, systerskap, religion, förlåtelse, överlevnad, sexualitet, samhällsskillnader, självkänsla och lögnernas makt. Det jag tar med mig mest är ändå huvudpersonen Celie. I början av boken är hon besegrad, nästan omintetgjord, förtryckt och osäker. Celie berättar själv om allt som händer, men i början är beskrivningarna distanserade. Allt eftersom Celie växer som människa och blir starkare i sig själv ändras tonen och blir allt mindre distanserad för att övergå i mer känsloladdade beskrivningar. I början adresserar hon det hon skriver till Gud, men efter bokens vändpunkt växlar hon till att adressera breven till sin syster. Detta signalerar på ett djupare plan hur hennes religiositet har förändrats och utvecklats. Hennes religiösa fokus skiftar från att handla om en Gud som hon föreställer sig ser ut som en gammal vit man, till att handla om att Gud finns överallt i allt vi ser och även inom oss själva. Celies självkänsla växer när hon börjar se sig själv som en del av världen och som en del av Guds skapelse.
Något jag verkligen uppskattade var hur Celies inre resa reflekteras i språket och i hur avsnitten blir allt längre och gradvis mer avancerade. Det finns många intressanta karaktärer i boken och än mer intressanta är relationerna dem emellan. Relationerna är föränderliga, de skiftar och är oförutsägbara. Celie blir mer eller mindre bortgift och hamnar i ett äktenskap med en man som slår henne. Trots det blir detta en förändring till det bättre eftersom som slipper bo hos sin far som våldtar henne. Hon har två barn som hon fått med sin far och som han gjort sig av med. Hon vet inte var de är eller om de lever. Hennes syster är försvunnen och Celie fruktar att hon är död.  Livet börjar långsamt bli bättre när Celie finner vänskap till andra kvinnor. Systerskapet stärker Celie som egentligen först då börjar leva på riktigt. Hon inleder en relation med kvinnan som hennes make älskar. Den kärlekstriangeln påminner inte om någon annan jag läst och är både ovanlig och intressant.
Avsnitten om en mörkhyad familj från USA som lever och arbetar som missionärer i Afrika är väldigt intressanta. Hur afrikanerna ser på missionärerna speglas mot hur de mörkhyade i USA ser på de vita. Alice Walker är duktig på nyansskillnader och på att säga mycket mellan raderna. Boken är en stark läsupplevelse rakt igenom, men särskilt en scen mot slutet av boken är så känslosam och välskriven att jag gråter hejdlöst. Jag gillar verkligen Celies frigörelse, hennes kamp för att ta sig loss från det liv hon så länge varit fast i och framför allt hur hon mot slutet kan skaka av sig ett lager av lögner som tyngt henne för att befrias av sanningen. Slutet är trovärdigt, men också lite oväntat. Inte olyckligt, men inte heller direkt lyckligt. Runt matbordet sitter karaktärer som sårat varandra djupt, hjälpt varandra, räddat varandra, förlåtit varandra, hatat och älskat varandra. Just förlåtelse och styrkan att gå vidare är två starka temat i bokens andra halva. Hela boken genomsyras av samhällets orättvisor och av hur illa människor ibland behandlar varandra. Men boken är också fylld av hopp, mellan kvinnorna finns ett starkt systerskap som växer i styrka genom hela boken. Har du inte redan läst den här romanen tycker jag att du ska göra det.